Nialls röst var dov genom den tjocka dörren och jag suckade innan jag sen gick ut i hallen.

'Niall, du måste gå!'

'Lisa? Lisa, vad håller du på med?! Öppna!'

'Niall, gå! Han kan komma när som helst, gå!'

'Jag tänker inte gå, aldrig!'

Jag lutade pannan mot dörren och suckade.

Tårarna rann.

Jag var rädd, rädd för att förlora Niall, rädd för att något skulle hända, rädd för vad som skulle hända om pappa kom.

'Niall, snälla, gå! För min skull, snälla..'

'Lisa, sluta, öppna dörren!'

Jag hörde tårarna i hans röst och jag suckade.

'Niall, du måste gå, snälla, jag ber dig, med hela mitt hjärta, snälla!'

'Lisa..'

'Niall, jag vill inte att något ska hända dig, du betyder för mycket, gå, för min skull, snälla, jag ber dig att gå!'

'Lisa.. jag..'

Hans röst tystnade.

Den hade så mycket känsla.

Rädsla, skräck, förvirrelse, sorg, medkänsla, kärlek.

Jag suckade en gång till och svalde hårt.

'Niall, gå..'

Det var tyst en stund, en lång stund.

'Lisa, jag tänker aldrig gå, jag tänker aldrig lämna dig! Du kommer aldrig få mig att gå, öppnar du inte dörren tänkar jag vänta, vad som än händer'

Jag suckade och slog handen i dörren.

Jag låste sakta upp och in kom en orolig Niall.

Han kollade på mig lite innan han sen tog tag i mig och tryckte in mig i en mjuk varm kram.

Även fast det gjorde så ont, även fast smärta åkte runt omkring i min kropp var jag lättad.

Jag kände mig trygg, jag visste att Niall aldrig skulle göra mig illa.
Vi stod ett bra tag och bara höll om varandra.

'Jag orkar inte mer..' viskade jag sakta och kände Nialls grepp om mig bli hårt av beskyddande.

Jag vet inte varför, men jag gick till skolan dagan efter, för att få mina tankar på andra vägar.

Jag kände mig yr och mådde illa så fort jag rörde mig, men jag brydde mig inte.

Jag brydde mig inte om allas blickar längre, de var långt bort ifrån min värld.

Jag tänkte på Niall, på pappa, på allting som hänt kvällen innan.

Det var ett minne som jag aldrig skulle glömma, som skulle sätta skräck i mig för resten av mitt liv.

Dagen gick inte speciellt snabbt, men jag var mer än tacksam när klockan ringde ut och dagen var slut.

Jag tog mina grejer och började gå.

En känsla fick mig att styra stegen hem, medans jag egentligen kände att jag skulle hem till Niall.

Jag stannade några hundra meter bort från lägenheten.

Mina ögon och min mun öppnades i ren chock och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Känslor rusade fram och tillbaka i min hjärna och tillslut kände jag tårarna ta övertag och började rinna ner för kinderna.

Utanför våran port stod det två polisbilar, fyra poliser, och Niall. 

Jag visste inte om jag skulle våga gå fram eller om jag skulle strunta i det, men jag visste att jag inte kunde. 

Jag svalde hårt och började gå mot dem.

Jag stannade ungefär tio meter bort, orkade inte gå längre.

Jag släppte väskan på marken, allting var i slowmotion.

Jag såg hur Niall kollade upp och när han såg mig kom han fram.

'Vad.. hur...?'

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Känslor rusade fram och tillbaka genom min hjärna så fort att jag inte han med. 

Jag var arg, ledsen, lättad, besviken, rädd, förtvivlad. 

Allting på samma gång. 

Jag hann inte tänka förrän jag stod och pratade med en polis. 

Eller, hon pratade, jag var borta i en annan värld. 

Någonstans inte ens jag visste vart. 

Jag satt hemma hos Niall och kollade ut genom köksfönstret. 

Regnet öste ner och vattendropparna rann ner på glaset. 

Jag följde dem med blicken, var inte riktigt medveten om omvärlden.

Niall satt på andra sidan bordet och kollade förtvivlat på mig.

'Älskling, allting kommer bli bättre' sa han och det tog några minuter innan det kom till min hjärna.

Jag kollade på honom med tårar i ögonen.

'Jag är inte säker på om jag vill att det ska bli bättre'

Jag lämnade bordet och gick in till sovrummet.

Jag vet att Niall bara ville hjälpa mig, och jag var så himla lättad.

Gick allting som det skulle kanske jag aldrig mer skulle behöva se pappa, men det var just det.

Att aldrig mer få se pappa, att aldrig mer få prata med honom, inte ha honom i mitt liv.

Vad han än gjorde, så skulle han alltid vara min pappa, även fast han inte förtjänade det.

Jag la mig ner i sängen och stirrade upp i taket.

Någon månad senare

Maj, Florida, 2013

Jag fumlade med mobilen och försökte få på den, men den var helt död, vilket var ganska märkligt eftersom att den haft sjuttio procent för bara någon minut sen.

Jag suckade och satte mig ner.

Det var rena bastun och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag.

Det var en riktig skillnad på vädret i London och I Florida.

Jag hade på mgi ett vitt linne, ett par mörka jeans och ett par röda converse med oåtdragna snören.

Mitt ljusbruna hår var uppsatt i en tofs och jag viftade med handen framför ansiktet.

Jag tryckte på mobilen, slog på den, gjorde allting för at få den att funka.

'Ehm, ursäkta, erm, Lisa?'

Jag kollade upp på en kvinna som såg ut att vara mellan trettio och fyrtio årsåldern.

Hon hade blont hår uppsatt i en tofs, lite smink och hon hade hyfsat moderna kläder för att vara en fyr-barnsmamma.

Jag log mot henne och reste mig upp.

'Hej, Helen va?' frågade jag och hon log mot mig.

'Precis, vad roligt att få träffa dig, killarna är exalterade över att få träffa dig' sa hon och jag log.

Hon hjälpte mig ut med väskorna till hennes bil.

Bara av att bo en månad med Niall hade han köpt alla kläder som fanns att köpa åt mig.

Han hade sagt att jag var för smal, då hade jag skrattat och skakat på huvudet.

Jag tog tillbaka uppmärksamheten på Helen som berättade om hennes söner.

'Det är fyra killar, Marcus, Justin, Jason och Chris' sa hon och log mot mig.

'Marcus är fem, Justin är tretton, Jason fjorton och Chris sjutton'

Jag nickade.

Jag vet inte riktigt varför, men jag räknade ut att hon måste varit nitton när hon fick Chris.

Min mamma var bara sjutton när hon fick mig, kanske var därför hon gick, hon var för trött.

Jag suckade tyst och skakade på huvudet.

När bilen stannade knöt det sig i magen.

Jag tog ett djupt andetag och gick ur bilen.

Vid huset stod fyra killar och en man.

De log mot mig och jag log lite snett tillbaka.

Jag kände att jag bara ville lägga mig ner på marken och dö, så varmt var det.

Jag visste såklart att det skulle vara skillnad på vädret, men så här varmt?!

Det var helt sjukt.

De andra kom fram till oss.

'Chris, vill du vara en ängel och hjälpa Lisa med väskorna?' sa Helen till han äldsta som log och nickade.

Han hjälpte mig med väskorna och visade mig till mitt rum.

Huset var modernt och väldigt stort, på en ren chansning skulle jag säga att de hade gott om pengar.

Mitt rum var stort och riktigt fint.

I rummet fanns en WIC med spegel-dörrar (hahha?)

Väggarna var målade helt i vitt, och i rummet fanns det inget mer än en säng.

Jag kollade runt i rummet och skakade lite på huvudet.

Jag öppnade den ena glasdörren till gareroben och log.

Det skulle ta fyra gånger så mycket kläder än vad jag redan hade för at fylla den, och jag tyckte att jag redan hade mycket kläder.

'Gillar du det?' frågade sen Chris och jag vände mig om.

'Jag älskar det' svarade jag och han log vänligt mot mig.

'Tack för hjälpen' sa jag sen och kollade menande på väskorna.

'Det var väl inget' svarade han och det var min tur att le.

'Det är verkligen kul att få ha dig här och att du får bli en del utav familjen, även fast det är under så tråkiga omständigheter' sa Chris och satte sig på sängen.

Jag skrattade till lite tonlöst och nickade, för att sen sätta mig bredvid honom.

'Ja, verkligen inga bra omständigheter, men det ska bli kul att bli en del av er familj'

När Niall och de andra killarna kom hem ville jag bara sjunka genom soffan och vidare genom golvet.

Jag gillade inte att allas blickar granskade mig, och det värsta var att de inte hade några större ansiktsuttryck, och jag kunde inte ha en aning om vad de tänkte om mig.

Niall harklade sig lite, när alla stått tysta en stund, och gick fram till mig.

Han satte sig ner bredvid mig och log.

'Lisa, Zayn, Liam, Harry och Louis'

Jag försökte mig på ett leende och nickade lite med huvudet i en hälsning.

'Roligt att träffa dig, Lisa' sa Liam och log brett mot mig.

'Ja, Niall har inte pratat om något annat än dig de senaste veckorna' fortsatte Louis och Nialls kinder blev illröda.

'Louis' sa han varnande och blängde på Louis som skrattade, precis som alla andra, även jag, konstigt nog.

'Vad har han sagt om mig då?' frågade jag och Niall blängde på mig och sen på de andra.

'Han har sagt att han tycker..'

'Tyst då!' avbröt Niall och jag skrattade lite.

'Aw, låt honom prata klart, jag vill veta' sa jag och kramade om Niall.

'Du behöver inte veta, det är inget viktigt' protesterade Niall, men kramade tillbaka.

Vi skrattade lite till, och Louis behövde inte berätta.

Jag erkänner att jag kände mig väldigt osäker i början, och jag vet inte riktigt vad jag skulle förvänta mig eller vad jag skulle tycka var dåligt, jag hade ingenting att jämföra med.

Men jag skulle säga då att det gick väldigt bra, och jag försökte att få dem att tro att jag visste vad jag höll på med, fast jag egentligen inte hade någon aning.

Allting gick jätte bra, men ju senare det blev kände jag mig sämre till mods.

Jag visste att jag var tvungen att gå hem någon gång, men Niall skulle inte låta mig.

När vi sa hej då till killarna och det bara var jag och Niall kändes det som att min mage knöt ihop sig.

Jag visste att jag var tvungen att gå hem, och jag visste att det inte skulle vara roligt.

Jag vaknade utav att jag hörde steg omkring i hela lägenheten, och jag öppnade sakta ögonen.

Jag såg Niall skynda sig runt samtidigt som han höll på att få på sig sina byxor.

'Vart ska du?' frågade jag och Niall kollade mot mig.

Han kom fram till mig med huvudet någon decimeter framför mitt och log.

'Det är ett oplanerat möte om något nytt album, jag är hemma om en timme igen' sa han och kysste mig.

Han reste sig upp och drog på sig sin tröja. 

'Jag är hemma om en timme' sa han sen, redan på väg ut från sovrummet.

Jag satte mig upp i sängen.

'Jag tar med mig frukost från starbucks' 

'En mellan latte med grädde' sa jag högt och han skrattade lite.

'Lovar att komma ihåg'

Jag lyssnade några minuter till på Nialls fotsteg runt om i lägenheten innan han sen kom in till mig igen.

'Ring om det är något'

Han gav mig en till kyss innan han gick.

Jag satt i Nialls vardagsrum och läste en bok som jag hittat i hans bokhylla när Niall kom hem.

Jag kollade upp från boken när han kom in i rummet.

Han log mot mig och jag log tillbaka.

'Mellan latte med grädde' sa han och höll fram koppen mot mig.

'Du är bäst älskling' svarade jag och gav honom en kyss på kinden när han satte sig bredvid mig i soffan.

Han tog fram två frallor ur påsen och gav den ena till mig.

'Visste inte vad du gillade inte, hoppas det blir bra' sa han och jag log.

'Det blir jätte bra' sa jag och han kysste mig mjukt.

'Jag älskar dig Lisa' viskade han i mitt öra och det värmde i hela min kropp.

'Jag älskar dig med'

Jag suckade och gick fram och tillbaka innan jag sen lutade mig mot en vägg. 

Jag svalde hårt för att hindra tårarna från att ta sig upp till ögonen. 

Jag tog ett djupt andetag innan jag sen öppnade porten och gick för trapporna upp till lägenheten. 

Jag andades djupt och visste att jag skulle ångra mig efter att jag gått in, men modet övertog och jag öppnade sakta dörren.

Jag hann inte ta ett steg in innan Jag kände ett hårt slag på kinden.

Jag stängde ögonen sakta och andades ut.

Jag kände att det var dags, jag var tvungen att ta det nu.

Jag visste att man inte kunde bli redo för något sånt här, och man blev aldrig van, men jag var förberedd, och jag visste vad som skulle komma, och det var inte trevligt.

Jag kände hur pappa tog ett stenhårt grepp om ena min handled.

Jag strävade inte emot, jag försökte inte ta mig loss, jag följde bara med hans rörelser.

Det tjänade ingenting till, det var bättre att jag tog det och bara få det överstökat än att det hela skulle vara tusen gånger värre.

Mina tunga ögon kollade upp mot pappas och jag såg med en gång att han druckit mer än vanligt, jag visste att han inte hade någon aning om vad han gjorde.

Jag ska inte ljuga, det gjorde mig livrädd, fick mig att vilja hoppa ur skinnet och sjunka genom golvet, men jag gjorde igenting.

Jag höll kvar huvudet på samma plats, till och med när pappas hand träffade min kind en femte gång.

'Så det passar sig att komma hem nu' sa han, hans röst raspigare än vanligt. 

Man hörde hur alkoholen hade kontroll i hans röst, kontroll över honom. 

Man såg det i sättet han kollade på mig, på hur hans pupiller var vidgade, hörde det på hans sätt att prata.

Jag var rädd.

Rädd för vad han skulle kunna göra,

rädd för hur illa det skulle kunna bli,

rädd för hur mycket som stod på spel,

rädd för att jag tänkte på Niall.

Jag hade aldrig sett pappa såhär full, aldrig.

Han var knappt vaken, men ändå var hans styrka så enorm av hat och ilska.

När jag kände hans iskalla hand mot min kind och hans grepp hårdna om min handled visste jag att det skulle börja.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, vad han var kapabel till.

Han tog tag i mig och puttade mig med full styrka in i dörren till hans rum, och jag fick gångjärnet rätt i ryggen.

Jag bet ihop av smärta.

Pappa tog tag i mitt hår och kollade in i mina ögon.

Jag gjorde ingenting.

Jag kämpade inte emot, jag pratade inte, jag rörde inte en ända muskel.

Jag stod still, försökte inte ens hålla inne tårarna.

'Vem är killen du träffar' frågade pappa, vilket förvånade mig.

'Försök inte dölja det, jag förstår ju att det är någon, vem är han?'

Jag tog ett djupt andetag, men svarade inte.

Pappa blundade och skakade på huvudet.

Hans grepp om mitt hår hårdnade och han dunkade mitt huvud i väggen några gånger.

Jag kände hur det började snurra svagt och jag började må illa.

Huvudet dunkade och jag suckade.

Tårarna rann, med mycket känsla, men de kändes så torra.

Jag var på gränsen att spy när han släppte mitt huvud.

Jag gled ner längs väggen och satte mig på golvet.

Allting snurrade och jag såg suddigt.

Jag kände någonting rinna längs min panna.

Jag drog med ett finger och blev inte förvånad när jag såg blod.

Det såg ut som i ett tv-spel eller i en skräckfilm.

Min syn dunkade som mitt hjärta.

Jag kollade efter pappa när han gick ut och låste lägenhetsdörren efter sig.

Jag la mig ner på golvet och försökte andas.

Jag tryckte en hand mot såret i mitt huvudet för att det inte skulle komma för mycket blod.

Jag visste att det var kört.

Jag ville inte berätta för Niall, men visste samtidigt att jag inte kunde hålla en sån här sak hemlig.

Han skulle ta mig till sjukhuset, och jag visste att jag inte skulle kunna ljuga om alla gamla blåmärken som inte försvunnit än.

Jag var inte säker på hur länge jag låg där.

Sakta med säkert fick jag tillbaka synen och balansen.

Jag gick in på toaletten och tvättade huvudet och försiktigt såret.

Det gjorde ont, men jag visste att det var för mitt bästa.

Det tog inte lång tid innan någon ryckte i handtaget till ytterdörren.

Jag kollade mig i spegeln, brydde mig inte om att öppna, jag visste att det var Niall.

'Lisa? Lisa?!'