Fredag, 17 Februari

"Vad gör vi ikväll?" frågade Tyler när vi var på väg till busshållplatsen.

"Det är ingen hemma hos mig, så vi kanske kan köpa lite godis, beställa hämtmat och kolla på någon film?" svarade jag och han log mot mig.

"Det tycker jag låter bra"

Han tog min hand och vi satte oss ner på bänken.

"Vad vill du ha, kinamat eller pizza?" frågade Tyler och jag övervägde det lite.

"Jag vet inte riktigt, vad vill du ha?"

"Jag tror att jag är lite mer sugen på kinamat idag, eller vad tycker du?" 

Jag nickade instämmande, och vi log mot varandra. 

"Jaha, en månad idag då" sa Tyler och la en arm runt mig. Jag log belåtet och lutade mitt huvud mot hans axel. 

"Ja, kan knappt tro det, denna månaden har gått riktigt fort" svarade jag och log mot honom.

Han log tillbaka och tryckte sina läppar mjukt mot mina. I det ögonblicken när jag tänkte för mig själv hur bra det jag och Tyler hade var, kunde jag inte bry mig mindre om vad Jasmine tyckte.

Måndag, 20 februari

07.30
När alarmet på min mobil ringde var jag seg med att komma ur sängen. Jag drog mig upp på benen och gick fram till min garderob.

Jag tog på mig ett par byxor, en stor tröja, ett par skor, och gick fram till min spegel.

Jag sminkade mig och satte upp mitt hår, för att sen ta med min väska ner och gå in i köket för att äta frukost.

"Godmorgon hjärtat" sa mamma och tog en klunk av sitt kaffe.

"Godmorgon" svarade jag och tog fram ett glas att hälla upp juice i.

"Hej" sa jag till Dylan som satt vid mitt skåp och väntade.

"Hej" svarade han med ett leende och reste sig upp. Jag tog ut mina matte böcker och stängde sen skåpet.

Vi började gå, och satte oss sen vid en bänk i uppehållsrummet.

Jag vände blicken och kollade längre bort i hallen, och mina ögonbryn höjdes av vad jag såg.

Jasmine stod med en tjej, jag tror de hade samhällskunskap tillsammans. Jag hade för mig att hon hette Whitney eller något, men jag var inte helt säker.

Jag kollade förvånat mot henne, och jag kände plötsligt att jag inte mådde så bra.

Jag vet att hon fick mig att må dåligt över mitt och Tylers förhållande, och hon fick mig att må dåligt över huvudtaget, men hon var ändå min bästa vän. Vi skulle kunna prata om sånt, kunna säga vad det är vi känner och diskutera om saken, men det enda hon gjorde var att ignorera mig, som att det var jag som hade gjort något fel.

"Han?"

Dylan viftade med handen framför mitt ansikte och vände sig sen om för att se vad det var jag kollade på. Han vände sen tillbaka huvudet mot mig och gav mig en medlidsam blick.

"Har det hänt någonting?" frågade han och jag skakade på huvudet med ett snett leende.

"Nej, det är lugnt" sa jag bara och han nickade. "Jag kommer snart vänta här" fortsatte jag sen och han nickade lite. 

Jag gick bort till toaletterna och gick in på tjejernas. 

Jag gick in i ett utav båsen och lutade mig mot dörren när jag låst den. Vad höll hon på med? Hur gammal var hon egentligen? 

Det var jag som skulle göra så mot henne, visa henne att jag klarar mig så mycket bättre utan henne, och att jag inte bryr mig om vad hon säger. Varför mådde jag så dåligt över det? 

Jag suckade och kände tårarna bränna på insidan av ögonlocken. Jag slöt ögonen och svalde hårt för att stoppa dem från att rinna.

Precis som jag skulle vända mig om och låsa upp dörren hörde jag dörren in öppnas och Jasmines röst.

"Nej, men jag fattar inte hur dem kan vara tillsammans, de har känt varandra typ hela livet, de passar bara inte med varandra. Och jag fattar inte hur Tyler kunde välja att vara med henne, visst ser hon bra ut och så, men hennes personlighet ligger på en riktigt låg nivå" 

Jag tog ett steg tillbaka och tryckte handen mot min egen mun. 

Jag hörde Whitney säga något instämmande och höll nästan andan.

Vad fan höll hon på med? Jag trodde vi var bästavänner, jag hade helt fel om henne. 

"Man förstår ju att hon utnyttjar sin bror för att han är känd, hon hade ju inte varit så populär om det inte varit för honom. Hon bryrs sig knappt om honom, det slår jag vad om"

Med de orden tonade rösterna bort och dörren till toaletterna stängdes.

Jag satte mig ner på toalettlocket och tårarna gled sakta ner för mina kinder.

Hur kunde hon säga så om mig? hon visste mycket väl att om jag hade kunnat hade jag inte valt att Liam var känd, jag hade mycket hellre haft en bror hemma hela tiden som jag kunde träffa alltid, och som jag inte bara såg några gånger per år när han inte åker världen runt. Men det var Liams dröm, och om han blev glad över det kom det alltid först. Visst, jag klagade inte, det var ju väldigt coolt att ha honom som bror, det erkände jag. 

Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, för att sen resa mig upp och gå ut från båset. 

Jag kollade mig i spegeln, torkade bort tårarna och täckte över det som försvunnit med lite smink. Jag gick sen försiktigt ut, och kollade noga så att inte Jasmine var i närheten, och gick sen och satte mig på bänken vid Dylan och Tyler som kommit medan jag var borta.

"Men du hur mår du?" frågade Dykan och kollade oroligt på mig.

Jag ryckte lite på huvudet och försökte le mot honom.

"Jag mår bra" ljög jag, men suckade sen och skakade på huvudet. "Nej, jag vet inte, jag känner mig inte så bra" 

"Du kanske ska åka hem och vila lite, du ser verkligen inte pigg ut" sa Tyler och jag nickade. 

När jag kom hem drog jag på mig ett par mjukisbyxor och en tröja och slängde mig på sängen.

Klockan, var bara nio, och det var inte någon som kom hem än på ett tag.

Jag suckade, reste mig upp och gick ner för trappan. Jag gjorde lite te och satte mig sen i soffan och slog på tv:n.

Tv:n var egentligen bara på för att jag skulle ha något att fokusera på, men jag var inte ett dugg intresserad av vad som var på.

Mina tankar bara flög iväg, till allting, om hur Liam skulle åka iväg igen över sommaren, över att Jasmine var helt annorlunda, till vad hon hade sagt om mig och allting som hänt den senaste tiden. Mitt te hade hunnit bli kallt innan jag tog min första klunk utav det. 

Det kändes så otroligt overkligt. Vad var det som hade hänt med Jasmine egentigen. Jag trodde verkligen inte att hon skulle göra något sånt. Jag trodde verkligen inte det om henne, jag trodde hon var en bättre person, hon brukade ju vara det.

Jag visste att det egentligen inte var jag som förlorade något, det var hon som förlorade mig. Men hon skulle ändå föreställa mina bästa vän.

Min sorg förvandlades plötsligt till ilska, och jag kände för att skrika.

Hur kunde hon göra så? Jag trodde hon var bättre än det, jag trodde hon var en äkta vän. Vem var hon som får mig att må såhär dåligt? Hon hade ingen som helst rätt till det. Plötsligt reste jag mig upp, gick ut i hallen, drog på mig min jacka och mina skor och smällde igen dörren efter mig när jag gick ut.

När jag kom tillbaka en timma senare kändes det som att jag var helt tom, och det var inte bara för att jag var hungrig och hade gått runt de tio närmsta kvarteren. Det kändes som att en stor bit utav mig hade försvunnit. Jag kunde inte riktigt säga om jag mådde så himla dåligt över det heller, jag menar, hon fick mig att må dåligt, och allting skulle ju bli så mycket bättre om jag fick bort henne från mina känslor och tankar. Jag hade ändå Dylan och Tyler, och såklart Clarissa och Zack även fast de nästan var som fastklistrade tillsammans.

Jag drog mig upp till mitt rum och la mig i sängen inlindad i mitt täcke. Hur kunde en person få mig att må så dåligt? 

Hur kunde en person få mig att på så dåligt när det fanns flera personer som fick mig att må bra?

Jag kände mig trött och ville ingenting annat än att sova, men jag kunde inte somna.

Tre timmar senare när Liam kom hem hade jag inte rört mig över huvudtaget.

Jag hörde en lätt knackning på dörren och lätta steg fram till sängen.

"Hej lillan, hur mår du?" frågade Liam, och jag svarade inte. Jag lättade på en suck och skakade på huvudet.

Han satte sig på sängkanten och drog ena handen över min rygg.

"Hannah, hur mår du?" frågade han igen och jag skakade på huvdet och ryckte lite lätt på axlarna.

En hand kände sig fram runt täcket och la sig på min panna.
"Men gumman, du är ju skitvarm"

Han tog tag i mitt huvud och vände det mot sig, och han suckade.

"Du är helt blek, hur känner du dig?"

"Inte så bra" svarade jag sen hest. Efter att inte ha pratat någonting på fem timmar kändes det som att jag inte riktigt var säker på hur man pratade.

"Vill du ha någonting, är du hungrig?" frågade han oroligt, men jag skakade bara på huvudet.

"Har du ätit någonting?"

Jag skakade på huvudet återigen och han suckade oroligt.

Han reste sig upp och lämnade rummet, bara för att komma tillbaka tjugo minuter senare med något att äta och kallt vatten.

"Du kommer inte bli bättre om du inte får i dig näring" sa han när jag bara stirrat på maten i nästan tio minuter.

Jag bara kollade på honom, och tog sen några tuggor för Liams skull.

Jag måste ha somnat en stund efter det, för jag vaknade av att jag kände en hand smeka min kind.

Jag öppnade sakta ögonen och kollade på mamma. Hon satt på sängkanten och Liam och pappa stod bredvid. 

"Hur mår du?" frågade hon. 

Jag öppnade munnen från att svara, men det enda som kom ut var hosta. Hon skakade sakta på huvudet och vände sig mot pappa. 

"Du får ringa och avbeställa resan, vi kan inte lämna henne när hon mår såhär" 

Direkt efter mamma avslutat sin mening var jag påväg att säga något, men fortfarande kom bara hosta ut. 

Liam kollade på mig, och kollade sen på mamma. 

"Nej, ni kan inte avboka den. Åk ni, jag tar hand om henne under tiden tills hon blir frisk" protesterade han och mammas blick vandrade mellan mig och Liam.

"Men jag kan inte lämna henne såhär, hon har minst 39 graders feber, och det ser bara ut och bli sämre" sa hon och gav mig en orolig blick. Jag suckade vilket resulterade i mer hosta. Jag blev så himla frustrerad. Mamma och pappa var tvugna att åka, de hade väntat på det här jätte länge, och jag hatade att de pratade om mig som att jag inte vore där. 

"Jo, vi klarar oss. Jag kom hit för att spendera tid med min familj, speciellt med Hannah, och om det är såhär det är så ska jag göra det så då" 

Mamma kollade på honom med ett litet leende, för att sen dra blicken över pappa och till mig.

"Är du säker på att du klarar dig?" frågade hon och jag nickade med ett leende.

Hon pussade mig på kinden och reste sig sen upp.

"Då får vi väl packa klart då" sa hon och kollade mot pappa, för att sen gå ut från rummet.

Pappa kom fram och pussade mig på pannan.

"Är du verkligen riktigt säkert att ni klarar er ensamma?" sa han och gick sen även han ut från rummet.

"Vi klarar oss, och säg till om du vill ha något, vad som helst, så fixar jag det" sa Liam och drog baksidan av fingrarna över min kind.

Jag nickade och några sekunder senare var jag ensam i mitt rum.

Jag hade ingen aning om hur mycket klockan var, eller hur länge jag hade sovit.

Min blick vändes till klockan på nattduksbordet, 20.30

Jag vände tillbaka huvudet och kollade upp i taket. Då var det bara sex och en halv timme kvar tills mamma och pappa skulle åka.

01.30

"Okej, är det säkert att ni klarar er ensamma?" frågade mamma en sista gång och både jag och Liam nickade.

"Ja, mamma, sluta oroa dig" sa Liam och mamma suckade.

"Men hon är ju så sjuk, och ni är bara barn"

Liam skakade lite på huvudet och pussade mamma på kinden.

"Vi klarar oss, och vi har ju massa släktingar i närheten som skulle kunna komma om något hände"

Mamma nickade och log sen mot oss.

"Var försiktiga nu, och ring så fort det är någonting, vi kanske är i spanien, men det är bara ett telefonsamtal bort" sa hon och jag och Liam nickade.

Vi alla kramades nästan tusen gånger innan mamma och pappa hade gått ut och vi låst dörren efter dem.

Liam följde mig upp till mitt rum och drog på mig täcket när jag lagt mig ner.

Han la sig sen bredvid mig, och drog in mig i sin famn.

Jag lutade huvudet hon hans nacke och blundade sakta.

Jag och Tyler gick upp till mitt rum och stängde dörren. Vi satt en stund och pratade om skolan och om allting som hade med den att göra, men tillslut blev det tyst för ett tag, innan han sen öppnade munnen för att säga någonting. 

"Hannah, jag gillar dig verkligen, mer än som en vän, men jag är väldigt osäker, och jag vet inte riktigt vad det är jag är osäker om" började han och kollade på mig. 

"Jag förstår verkligen vad du menar, jag känner samma sak" svarade jag och han log lite snett. 

"Om du vill kan vi försöka.. eller jag menar, alltså.. hmm, jag är inte riktigt säker på hur man gör eller säger sånt här" sa han och jag skrattade lite. 

"Ja, jag vill gärna försöka, om du vill så kanske vi kan, du vet, vara ett par eller så, dejta eller jag menar.." sa jag lite långsamt och väntade på ett svar i Tylers ansiktsuttryck. 

"Jag antar att vi är lika dåliga på det här båda två" skrattade han och jag nickade med ett leende. 

"Men om du vill?" 

"Jag vill om du vill" svarade han och jag nickade, för att sen trycka mina läppar mot hans.

Tisdag, 7 februari

Tre veckor senare
Jag satte mig vid mitt skrivbord och slog på min dator.

Allt jag ville var att Tyler skulle vara inne på skype, så att vi kunde prata. Han var på semester i Grekland, och jag saknade honom jätte mycket, även fast han bara hade varit borta i två dagar.

Vi firade även tre veckor tillsammans, vilket gjorde mig överlycklig.

Jag hann knappt logga in innan han ringde mig.

"Hej" sa jag högt när jag svarade.

"Grattis på tre-veckors-dagen" svarade han och jag log brett.

"Detsamma" svarade jag, och kände att jag bara ville krama om honom.

När vi hade varit tillsammans i ungefär en vecka kände vi inte föra att vara hemliga längre, det var bara jobbigt, även fast vi inte var som Clarissa och Zack.

Vi pratade på länge, om allt och ingenting, och jag ville bara åka till honom. Det var så varmt och allting, medan det bara var en massa slask här hemma.

När jag la på var jag väldigt trött, vilket inte var så konstigt eftersom att klockan började närma sig tolv.

Jag gick in i badrummet och tvättade bort mitt smink, borstade tänderna och så, för att sen gå tillbaka in i rummet och krypa ner i sängen.

Jag fick en känsla av att denna veckan skulle vara väldigt lång.

När jag kom till skolan på onsdagen stod Jasmine vid mitt skåp och väntade på mig.

"Hej" sa jag och log mot henne.

"Jag försökte ringa dig igår, jag både ringde din mobil och hem till dig men det var ingen som svarade" sa hon och jag kollade ursäktande på henne.

"Förlåt, mamma och pappa är iväg till mammas kusin och Liam är i London, och jag pratade hela kvällen med Tyler. Jag hörde inte telefonen" svarade jag och hon nickade med en suck.

Hon kollade klockan och kollade sen upp på mig igen.

"Jag måste gå nu, men vi ses vid lunchen?"

"Ja" svarade jag och tryckte in min väska i mitt skåp för att sen ta ut mina böcker.

"Hänger du med hem till mig?" frågade jag och kollade på Jasmine. Hon såg ut att fundera lite, för att sen kolla på mig och nicka.

Vi gick och ställde oss för att vänta på bussen.

Jag såg i ögonvrån hur Jasmine kollade på mig, och när jag vände huvudet mot henne ryckte jag nästan till över hur intensivt hennes blick var.

"Vad?" frågade jag.

"Jag förstår bara fortfarande inte att du och Tyler är tillsammans, jag menar, ni är Tyler och Hannah. Det känns bara, jag vet inte, annorlunda" svarade hon utan att dra bort blicken från mig. Hennes kalla ansiktsuttryck sa mig att hennes mening inte var menat som något bra. Det fick mig nästan att bli lite arg, jag menar, varför är det så konstigt att jag och Tyler är tillsammans?

Ingen reagerade så som Jasmine gjorde, och Clarissa och Zack hade känt varandra lika länge som jag och Tyler, och med dem var det inget fel?

Hela vägen hem till mig pratade vi inte med varandra. Jag kunde se i ögonvrån hur hon kollade på mig, men jag vände inte blicken åt henne en enda gång.

"Jag måste hem nu" sa Jasmine och jag suckade. Jag brydde mig faktiskt inte, helt ärligt var jag ganska glad. Hade det varit för några veckor sen hade jag bett henne stanna, sagt att hon skulle ringa, eller gett henne en kram och följt henne till dörren, men jag satt bara kvar i soffan.

"Okej, hej då" svarade jag och drog blicken till henne snabbt.

På vägen ut stötte hon på Liam, de sa hej och i samma sekund som dörren slog igen stönade jag högt och gick med tunga steg upp för trappan till mitt rum. Jag förstod inte vad det var med Jasmine. Innan jag och Tyler blev tillsammans sa hon att hon skulle stötta mig i allting jag gjorde, och i alla beslut jag tog, men vad hände med det?

Jag slängde mig på min säng och skrek högt in i kudden. Varför skulle hon förstöra allting när jag hade den bästa tiden i mitt liv?

Varför kunde jag inte bara få njuta över hur bra mitt liv var, att Liam var hemma, att min jul hade varit riktigt bra, att jag hade hittat någon som jag gillade och ville spendera min tid med? Varför var det alltid något i mitt liv som tvunget skulle göra allting till en enda röra?

Jag hörde dörren till mitt rum öppnas, en tyngd som la sig över den högra sidan på min säng och en hand som la sig på min rygg.

"Hur är det lillan?"

Liams röst var mjuk och varm, och fick mig nästan att rysa.

"Det är alltid något i mitt liv som ska förstöra min glädje och göra det besvärligt" suckade jag.

Jag kände tårar bränna på insidan av ögonlocken och jag svalde hårt för att inte låta dem rinna.

"Men du, vad är det nu som har hänt?"

Liams ömma röst åkte in som doften av en lök i ögonen och tårarna började rinna ner för mina kinder.

"Jasmine har varit annorlunda enda sen jag och Tyler var ärliga om vårat förhållande. Hon stöttar inte vårat förhållande alls, och det är precis som att hon är helt emot det. Jag orkar inte med henne, för hon förstör all min glädje jag hade innan" sa jag i ett svep och var sen tvungen att sluta mina meningar för att andas.

Liams hand flyttades från min rygg och han tog tag om mig med båda sina händer för att dra in mig i sin famn.

Vid detta laget hade nästan all min maskara lämnat mina ögonfransar och lagt sig på mina kinder.

"Men om du nu känner så så strunta i henne. Jag vet att hon är din bästa vän, men om du inte gillar sättet hon behandlar dig på grund av ditt förhållande med Tyler så ska du inte ta det. Man ska alltid vara med personer som får en att må bra, okej?" sa Liam och kollade in i mina ögon.

Jag nickade sakta och lutade huvudet mot hans axel.

"Tack för att du är hemma" viskade jag och han drog med handen över mitt hår.

När jag kom till skolan på onsdagen satt Dylan på bänken vid mitt skåp och väntade.

"Hej" sa jag när jag kom fram och han reste sig upp.

"Hej" svarade han och ställde sig lite obekvämt bredvid mig. Vi hade inte riktigt pratat sådär jätte mycket, han var liksom mest med Zack, eller med Tyler. Precis som han kunde läsa mina tankar sa han sen. "Vi har matte nu, och Tyler är inte här så tänkte att vi kanske kunde ha sällskap?"

Jag nickade och log mot honom, och han log osäkert tillbaka. Nackdelen med Dylan var att han var så himla blyg, till och med ibland när han var med Zack. Jag tyckte väldigt synd om honom egentligen. Han och Zack var bästa vänner och de hade varit det sen jag och Jasmine blev bästa vänner. Men sen vi började i samma klass har Zack spenderat den mesta tiden tillsammans med Clarissa och med tiden nästan glömt bort Dylans existens. Det är det som gör mig så himla arg, för så blyg och osäker som Dylan är lämnar man honom inte bara ensam för en tjej man nyss träffat.

Klart man kan ha ett förhållande, men man går ju inte bara och glömmer sin bästavän.

Jag skakade av mig mina negativa tankar och bestämde mig för att ta tag i saken och försöka prata så mycket med Dylan det bara gick.

"Hallå" sa jag högt när jag och Dylan kom hem till mig.

"Hej" hörde jag Liam säga ifrån vardagsrummet.

Vi drog av oss våra jackor och Dylan följde tyst efter mig in till vardagsrummet.

Vi stannade i dörröppningen och kollade på Liam, Zayn, Louis, Niall och Harry som satt i soffan. Tv:n var på, men ljudet var på så låg volym att man knappt hörde den, så jag förstod att de inte hade på den för att kolla, utan för att det såg lite bättre ut.

När vi kom in i rummet tystnade de och alla vände sina blickar mot oss.

Jag såg i ögonvrån hur Dylan tog ett litet steg tillbaka, som att han bara ville springa och gömma sig.

"Vem är din kompis?" frågade Liam och granskade Dylan.

Jag sneglade på Dylan som såg ut som att han inte ville vara där över huvudtaget.

"Liam, Dylan" svarade jag och Dylan kollade upp lite.

"Dylan, de andra" fortsatte jag sen och Dylan kollade på resten av killarna som satt i soffan. Han lyfte handen lite som i en hälsning och ena mungipan drogs lite uppåt, för att sen åka tillbaka ner på en sekund.

Jag kände inte för att plåga honom mer, utan visade honom in i köket. Vi tog något litet att äta och gick sen upp för trappan till mitt rum. Jag satte på lite musik på låg nivå så att det inte skulle vara så tyst.

Efter bara en stunds prat kom Dylan verkligen ur sitt skal mer. Han och jag hade aldrig pratat så mycket, och jag visste verkligen inte att han var så rolig. Jag tänkte på det Liam hade sagt kvällen innan. Man ska alltid vara med personer som får en att må bra.

Dylan fick mig att må bra, och det kändes bra att han öppnade sig mer för mig, han gav mig ett nytt sätt att se på människor.

Söndag, 18.35 

Ljudet av min ringsignal ekade i mitt rum, och jag tog upp den och svarade utan att kolla vem det var.

"Hannah"

"Hej honey, vad gör du?"

Mitt ansikte lyste upp i ett brett leende när jag hörde att det var Tyler.

"Pluggar, vad gör du då?"

"Nehe, inte så mycket"

Precis i samma stund han avslutat sin mening ropade min mamma på mig från nedervåningen.

Jag fortsatte prata med Tyler på vägen ner för trappan, men stannade tvärt när jag kom till sista trappsteget.

Jag lägger på och springer fram till killen som står i hallen vid dörren med min mamma.

Jag slängede mig i hans armar och kramade om honom hårt.

"Jag har saknat dig" sa jag och tog tag i hans huvud och tryckte hans läppar mot mina. När vi drog bort oss från varandra log han mot mig.

"Jag har saknat dig med" skrattade Tyler och jag log ännu bredare.

"Bra överraskning?" frågade han och jag nickade. 

"Jag trodde inte du skulle komma hem förrän på tisdag?" 

"En del i överraskningen" skrattade han igen och jag kramade om honom en gång till. 

16 Januari, måndag

09.45
Jag och Jasmine gick och satte oss bredvid Tyler och Dylan som satt vid ett bord i uppehållsrummet. 

"Är det bara jag eller känns det som att Clar och Zack är lite, jag vet inte, för mycket?" frågade Dylan och nickade med huvudet bort mot en av bänkarna längre bort i hallen. 

Jag och Jasmine vände på oss och granskade Zack och Clarissa som satt tätt intill varandra, höll varandra i händerna, log mot varandra, och pussade varandra på läpparna då och då. 

"Nej, absolut inte bara du" svarade jag sen snabbt och vände på mig igen. 

"Hur var eran helg då?" frågade Tyler och jag och Jasmine log mot varandra. 

"Jätte bra, eran då?" svarade Jasmine och kollade på killarna. 

"Bra" svarade båda. 

"Shit, börjar inte våran historia nu?" frågade Jasmine sen stressat och kollade på Dylan som kollade klockan och sen stressat reste sig. 

"Jo" 

Med ett kort och stressigt hej då skyndade sig båda ifrån bordet och lämnade mig och Tyler ensamma. 

"Så hur känns det att ha Liam hemma igen då?" frågade han och jag log. 

"Jätte roligt" svarade jag och han nickade med ett leende. 

Plötsligt kom Zack fram till oss och ställde sig bredvid mig med ett leende på läpparna. 

"Jag och Clarissa har blivit oficiella nu" sa han med ett ännu bredare leende. 

Innan vi hann svara gick han därifrån igen och jag och Tyler kollade förvånat på varandra innan vi brast ut i skratt. 

"Som att de inte varit det ett tag nu" sa Tyler och jag skrattade mer. 

Vi reste oss upp och började gå bort mot kemisalen. 

"Du" började jag och kollade mot Tyler. "Hänger du med mig hem efter skolan?" frågade jag och han log mot mig. 

"Gärna" svarade han glatt och vi fortsatte gå. 

När jag kom hem var det ingen hemma, men det satt en lapp på kylskåpet.

"Hej lillan!

 Mamma och pappa jobbar sent idag, så du vet.

 Jag sover inte hemma idag, ska repa med killarna till

  sent och det är för långt att köra på kvällen.

  Ring mig om det är något, älskar dig - Liam"

Jag slängde lappen och öppnade kylskåpet för att se om vi hade något att äta. 

Jag och Tyler satt inne på mitt rum och pratade om allt och ingenting, och där hade vi suttit i nästan två timmar.

Klockan var dock bara fyra.

Det blev tyst för en stund och vi bara satt och kollade på varandra.

Det var ingen pinsam tystnad, men inte direkt bekväm heller.

"Hannah, jag.." började han men tystnade igen.

"Vad är det?"

"Jag bara.. eller, det var ingenting" sa han och jag såg att han svalde en suck.

Det var helt uppenbart vad det var han ville säga.

Jag vet inte riktigt vad det var som for i mig, jag och Tyler hade varit kompisar sen vi var åtta. Men kanske var det det allting handlade om. Att vi kände varandra, utan-och innan, rädslor, fobier, känslor, starka sidor, hemligheter. Det kanske var det som gjorde det hela så uppenbart. Eller så var det bara att jag hoppades. Jag hoppades verkligen att han menade det jag trodde.

Mina händer tog tag om hans kinder och mina läppar pressades mot hans.

Det var precis så som alla beskrev det, gnistorna fanns där, precis överallt i hela kroppen.
Vi slutade inte förrän vi båda var tvugna att andas.

Med en blick av förtjusning och obehag kollade Tyler på mig och jag log mot honom.

"Hur, eller.. jag menar.."

"Tyst med dig" avbröt jag och drog in honom i en till kyss.

Någonting inom mig hade aldrig någonsin kännt såhär förr, men samtidigt kände jag, någonstans där inne, att jag hela tiden hade vetat att vi hade något. Det var något som klickade mellan oss från första dagen vi träffades, som kompisar eller mer, vi passade med varandra.

När jag vaknade på Tisdagen var jag så glad att jag knappt orkade gå upp ur sängen.

Jag förstod inte riktigt hur den senaste veckan hade kunnat vara så bra, hur allting bara hade gått precis åt mitt håll, och hur allting bara fortsatte bli bättre.

En riktigt bra jul, Liam kom hem, jag träffade one direction igen, hade världens bästa helg, och nu Tyler.

Mitt liv kunde knappt vara sant, det kändes verkligen som i en film, en chick flick.

Jag reste mig upp och gick fram till min garderob.

Jag drog på mig ett par byxor, en stor stickad tröja och ett par skor.

Jag sminkade mig och plattade till mitt hår lite snabbt, för att sen ta min väska och gå ner.

I skolan var jag och Tyler så diskreta som möjligt.

Vi hade kommit överens att vi skulle ta det lugnt, se vart allting ledde, innan vi berättade för någon att vi dejtade.

Vi gjorde ju inte ens det än, vi visste inte riktigt hur allting var än. Men vi båda hade känslor för varandra.

Det var något mer mellan oss än bara vänner, men samtidigt var det inte bara en massa kärlek mellan oss. 

Vi båda var nervösa, osäkra, rädda. Rädda för vad den andra tyckte, och kanske var det bara jag som såg det, kanske förstod han inte riktigt att jag kände exakt likadant. 

För det gjorde jag, och jag gillade honom verkligen, av hela mitt hjärta. 

"Hallå" sa jag högt och stängde ytterdörren efter mig.

Jag drog av mig min jacka, hänge upp väskan och gick in i köket.

Jag tog en drickyoghurt, för att sen gå ut från köket och in i vardagsrummet.

Jag kollade i soffan och såg Niall, Liam och Harry sitta där.

Det var verkligen något som gjorde mig glad.

Killarna var inte bara med varandra på turnéer och när de repade, de tog faktiskt sin tid att åka till varandra och bara hänga med varandra, även fast de alla bodde på helt olika ställen.

Precis som jag skulle hälsa på dem ringde min mobil.
Först suckade jag, för att sen brista ut i ett leende när jag såg att det var Tyler.

"Hej" sa jag glatt och utdraget.

"Hej Han, vad gör du?"

"Nehe, kom precis hem" svarade jag och lutade mig mot väggen, för att sen ta en klunk av min drickyoghurt.

"Aha, tänkte bara fråga om jag kan komma till dig sen? mamma hämtar upp mig från min hockeyträning vid fem, och då ska min bror spela fotboll, och jag orkar inte ta bussen hem, så om jag kanske kunde vara hos dig till halv sju något?" frågade han osäkert och jag skrattade.

"Klart du kan, bara att komma"

Jag log och väntade på svar.

"Vad bra, men vi ses sen då"

"Puss, hej"

Jag la på och gick och satte mig i soffan.

"Vem var det?" frågade Liam och jag kollade upp på honom.

"Ingen"

Han flinade lite. 

"Klart det var någon, vem var det?" 

"Tyler" svarade jag sen och han skrattade. 

"Vem är det, din pojkvän?" frågade Niall och jag kände hur mina kinder brände.

"Nej" svarade jag och kollade ner i mitt knä.

"Varför rodnar du så mycket då?" frågade Harry med ett flin.

"Gör jag ju inte"

"Jo, du är helt röd i ansiktet" sa Liam med ett skratt.

Jag reste mig, suckade högt och gick frustrerat ut från rummet. Äldre bröder sög verkligen ibland. 

Jag gick upp för trappan till mitt rum. 

Jag visste inte riktigt varför, men jag stod länge och kollade mig i spegeln för att vara säker på att jag såg bra ut. 

En stund senare reste jag mig upp och började gå ner.

Halvvägs ner för trappan knackade det på dörren.

Jag skyndade mig ner för att jag skulle hinna öppna innan Liam gjorde det, men när jag kom ner till golvet var han redan framme vid dörren med handen på handtaget.

"Hej Tyler" sa Liam. "Kom in" 

Tyler tog ett steg in och stängde dörren efter mig.

När Liam gick förbi mig formade han sina läppar som att han skulle pussa någon, och flinade sen mot mig med höjda ögonbryn.

Jag puttade honom på axeln och gick sen fram till Tyler som höll på att dra av sig jackan.

Jag och Jasmine gick fram och ställde oss bredvid Zack och Clarissa som stod vid sina skåp och tog sina grejer.

Bara några minuter senare kom Dylan och Tyler och ställde sig bredvid oss.

"Så, vill ni hitta på något?" frågade Clarissa och kollade runt på oss andra.

"Omprov och träning, hinner inte" svarad Dylan med en suck.

"Min bror fyller år idag, måste fira honom" Svarade sen Tyler och log lite snett.

"Jag har nog inte för mig någonting" sa Zack med en axelryckning.

Clarissa log nöjt och kollade på mig och Jasmine.

"Jag har ingenting planerat vad jag vet" sa Jasmine med en axleryckning och Clarissa nickade och kollade menande på mig.

Jag ville verkligen, jag hade inte träffat någon förutom Jasmine på jullovet, och innan dess hade jag inte varit med varken Clarissa eller några utav killarna på flera veckor. Men samtidigt hade jag inte träffat Liam på hur länge som helst, och jag visste att han skulle iväg snart igen.

Jag vet inte riktigt vad det var som talade inom mig, men efter några överväganden hade jag ringt till Liam och frågat vad han gjorde. 

Jag vet inte om det var tur eller otur, eller om det bara var ett rent sammanträffande, men han hade sagt att han var iväg och träffade Niall och Zayn, vilket fick mig att bli både förvånad och glad. 

Men i vilket fall som helst följde jag med tjejerna och Zack hem till Zack. 

Vi gick upp till Zacks rum.

Jag och Jasmine slängde oss på hans soffa medan han och Clarissa satt i sängen.

Jag vet inte riktigt var jag störde mig mest på.

Att de hela tiden höll på med varandra, flirtade, skojade med varandra, och betedde sig som att de var tillsammans, eller att de inte var tillsammans.

Jag suckade och tog fram min mobil. 

Ljudet av min ringsignal ekade i Zacks rum, vilket varken Clarissa eller Zack brydde sig om.

"Hallå?" svarade jag glatt när jag såg att det var Liam.

"Hej Han, stör jag?"

Jag sneglade mot Zack och Clarissa som nästan satt på varandra och höll varandra i handen, för att sen himla med ögonen och skaka på huvudet.

"Inte alls"

"Vad bra, vi tänkte dra hem till Niall ett tag, vill du hänga med?"

"Visst, Jass är också på" sa jag och puttade menande på Jasmine.

"Härligt, vart ska jag hämta er?"

"Hos Zack" svarade jag och jag hörde Liam prata med någon i bakgrunden.

"Okej, jag är där om fem minuter"

"Puss, hej"

Jag la på och nickade med huvudet mot dörren från Zacks rum, med en menande blick på Jasmine.

Hon nickade och vi reste oss upp och tog våra grejer.

"Vi.. ehm, ja, vi går.. eh, skitsamma" sa jag bara med en suck när Clarissa och Zack inte gav oss någon som helst uppmärksamhet.

När vi kom ut hade Liam inte kommit än, så jag och Jasmine ställde oss lutade mot staket och kollade lite på varandra.

"Vart ska vi, om jag får fråga?" sa Jasmine med höjda ögonbryn.

"Niall" svarade jag och nog nickade med ett svagt "coolt" kommande från hennes mun.

"Vet du hur härligt det är att du är bror med Liam? Inte för att jag gillar dig mer för att han är din bror, eller att jag är med dig pågrund av honom, hell, jag har varit bästavän med dig sen vi var två, men Liam gör bara livet så mycket bättre" sa Jasmine och vi skrattade lite.

"Ja, visst är det skitcoolt, liksom, det måste jag erkänna, men det är jävligt jobbigt att inte alltid ha sin bror där när man behöver honom" sa jag precis som bilen stannade framför oss.

"Det är därför du har mig" sa Jasmine med ett leende och öppnade dörren till baksätet.

Jag satte mig där fram och Liam började köra.

När jag vaknade på fredagan nästan hoppade jag ur sängen.

Jag skyndade mig att duscha, sminka mig och fixa mitt hår.

Jag drog på mig ett par jeans, en skjorta och ett par skor, för att sen ta min väska och springa ner för trappan och sätta mig vid bordet för att äta frukost.

Bara en liten stund senare kom Liam och satte sig vid bordet mitt emot mig.

"Är du taggad för helgen?" frågade Liam och jag nickade ivrigt med munnen full av macka.

Han skrattade lite och hällde upp juice till sig.

"Vi åker vid fyra" fortsatte han och hela min kropp började vibrera.

Det kändes som att jag skulle explodera, denna helgen skulle bli såå bäst.

När jag kom till skolan såg jag Jasmine vid sitt skåp redan flera hundra meter bort.

Jag sprang fram till henne och kramade om henne.

"Vi åker vid fyra" sa jag och hon kollade frågande på mig, innan hennes ögon vidgades och ett leende spredde sig över hennes läppar.

"Herregud, jag hade helt glömt av det, fyfan vad roligt det kommer bli" utbrast hon och kramade mig tillbaka.

"Vad snackar ni om?" frågade Tyler som kom fram till oss.

"Helgen" svarade jag med en axelryckning och han nickade.

Jag stängde mitt skåp när jag tagit ut mina grejer.

Precis då kom Zack och Clarissa och gick förbi.

De vinkade lite men fortsatte kolla och prata med varandra.

"Jag vet inte riktigt om det bara är jag, men det känns som att dem inte fattar hur uppenbara dem är" sa Zack och skakade på huvudet.

"Nepp, det är inte bara du" svarade jag och vi började gå åt andra hållet.

"Han, är ni klara?" hörde jag Liam ropa från nedervåningen.

"Fem minuter!" ropade jag tillbaka och vände mig om mot Jasmine som stod vid min spegel.

"Är du klar eller?" frågade jag och hon vände sig om.

"Japp"

Vi tog våra väskor och gick ner för trappan.

"Äntligen" suckade Liam när vi kom ner. 

Jag gick in i köket och kramade mamma och pappa. 

"Var försiktiga" sa mamma och jag nickade. 

"Vi är med Liam, ingenting kommer hända" svarade jag med ett skratt.

När vi suttit i bilen i nästan två och en halv timmar var jag så lättad över att kunna gå ut och sträcka på mig när vi stannade.

Vi var utanför en studio, och härligt nog var det inga människor där, varken fans eller paparazzis, inte ens människor som gick på gatorna. Fast det kunde dock bero på att det var trettio centimeter tjock snö, men ja. 

Liam låste bilen och jag och Jasmine följde med honom in genom dörren till den stora byggnaden. 

Jag är bror med självaste Liam Payne, och både jag och Jasmine hade träffat killarna hur många gånger som helst, men ändå var jag nervös som bara den.

Liam gick genom de långa hallarna bara sådär, han hade kunnat blunda och veta exakt vart han skulle.

Jag och Jasmine skyndade efter, tills han stannade utanför en dörr.

Om man stod riktigt nära kunde man höra musik och någon som sjöng.

Liam öppnade dörren och vi gick in.

När vi kom in brast jag ut i ett leende och började med att gå fram till Louis som satt på en stol närmast dörren.

Jag kramade om honom och han kramade om mig.

"Hej lillen, hur mår du?" frågade han och jag log.

"Jag mår bra, du då?"

"Allting är fint" svarade han tillbaka med ett leende.

Jag kramada killarna och sa hej och allting som man gör när man inte har träffats på länge, ni vet säkert.

Alla hälsade på Jasmine och det var massa kramar hit och dit.

Tillslut visade Zayn mig hur man skötte alla knappar och det utanför själva rummet där man sjöng (haha, ingen aning om vad det heter?!) och visade även hur man kunde stänga av så att vi inte hörde dem och dem inte hörde oss.

Jag nickade och de gick in för att sjönga.

Jag satt och pratade lite med Jasmine, och såg i ögonvrån hur någon tittar på mig.

Jag vänder huvudet och kollar genom glaset, för att mötas av ett par gröna ögon.

Harry log gulligt och kollade sen snabbt bort.

Jag skrattade lite och skakade på huvudet, för att sen återgå till min konversation med Jasmine.

9 Januari

Måndag 15.45

Hannahs perspektiv
"Nej, jag menar det, hade Liam varit hemma hade detta varit den bästa julen någonsin" sa jag och Jasmine suckade.

"Det säger du varje år!" utbrast hon med ett skratt och jag suckade.

"Gör jag ju inte"

"Gör du ju"

"Gör jag ju inte, end of discussion" sa jag och stängde mitt skåp.

"Ska du med hem till mig?" frågade hon när vi öppnade dörren ut från skolbygnaden.

"Klart" svarade jag och vi satte oss för att vänta på bussen.

Någon halvtimme senare var vi hemma hos Jasmine, det var ingen hemma just då.

Vi gick in i köket och hon ställde sig för att göra varm choklad och varma mackor åt oss.

Jag satte mig ner på en stol och tog fram min mobil.

Två missade samtal från mamma. Jag slog in hennes nummer och satte mobilen mot örat.

"Hej gumman"

"Hej, du hade ringt" sa jag och kollade ut genom fönstret.
"Ja, jag skulle säga att Liam kommer hem idag"

Mammas mening var inte speciellt lång, men den gjorde verkligen hela mitt hjärta slå 200 slag i minuten.

"Yeees, jaa, faan, shit vad kul"

Mamma skrattade lite.

"Vi ska hämta honom på flygplatsen vid sju, jag tänkte bara fråga om du ska med?"

"Klart som fan jag ska!" utbrast jag i glädje.

"Tänkte la det"

"Hämta mig hos Jasmine, puss älskar dig!"

Jag la ner mobilen och reste mig upp för att hoppa runt i köket.

Jag kramade om Jasmine i glädje. Hon skrattade och log mot mig.

"Jag antar det handlade om Liam" sa hon och jag nickade.

"Ja, vi ska hämta honom vid sju! Åh gud, jag har saknat honom så mycket!" sa jag och kramade om Jasmine ännu en gång.

Jag stod i Jasmines rum och kollade mina kläder när min mamma ringde.

"Hallå"

"Hej gumman, vi är utanför Jasmine nu" sa mamma och jag log.

"Kommer på en gång, puss"

Jag la ner mobilen, tog min väska och sprang ner för trappan.

"Jag drar nu" sa jag högt och drog på mig min jacka.

Jag och Jasmine var precis som syskon, och vi båda typ bodde hos varandra. Hälften av min garderob var fylld med hennes kläder och tvärt om, vi liksom trivdes hos varandra så mycket.

Jasmine kom ut i hallen och kramade om mig.

"Jag hör av mig senare. Är ensam med min storebror sen, så kanske kommer till dig en stund" sa hon och jag nickade.

"Love you" sa jag och pussade henne på kinden för att sen gå ut från huset.

Jag stod otåligt och väntade på att jag skulle se Liam komma genom gaten.

Såklart var det otroligt mycket folk och otroligt många paparazzis.

Jag kunde knappt höra mina egna tankar under allt oljud som fyllde den stora flygplatsen.

När jag såg en kille med solglasögon och luva kände jag direkt igen honom, Liam.

Jag hann knappt tänka själv, innan jag hade sprungit fram till honom och slängt mig i hans armar.

"Hej gumman" sa han och släppte sina väskor för att krama mig.

"Ååååh, jag har saknat dig jätte mycket" sa jag och kollade på honom med det bredaste leendet på mina läppar någonsin.

"Jag har saknat dig med!" sa han och log tillbaka mot mig.

Bakom honom var det några livvakter som jag inte kände igen, och något som såg ut som FBI agenter.

Jag suckade och skakade på huvudet.

Jag skulle aldrig vänja mig vid det.

"Så, hur mår min lilla pärla?" frågade Liam när vi satt i soffan i vardagsrummet.

Han hade sin arm runt mina axlar och jag satt med knäna uppdragna till hakan.

"Jag mår bra, men du då? berätta om hur då mår, hur var det på turnén?" frågade jag ivrigt och han skrattade.

"Det var bara bra, väldigt roligt, riktigt stressigt, men roligt! vad gör man inte för att följa sina drömmar" sa han med ett leende.

Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och blundade lite.

"Jag har saknat dig jätte mycket!" sa jag och kollade upp mot honom.

Han kysste mig på pannan och log.

"Jag har saknat dig med!" svarade han och jag log varmt mot honom.

Han var verkligen den bästa killen i världen.

Precis då knackar det på ytterdörren och Jasmine kommer in.

"Hallå hallå" sa hon och hängde av sig sin jacka.

Hon kom in i vardagsrummet där jag och Liam satt och hon log mot oss, för att sen sätta sig ner bredvid mig.

"Hej Jasmine, hur mår du?" frågade Liam och de log mot varandra.

"Jo, jag mår fint, du då?"

"Jag mår bara bra" svarade han och kollade sen glatt på oss båda.

"Vi ska till London i helgen och repa lite, vill ni hänga med kanske?" frågade han och jag och Jasmine kollade chockat på varandra.

"Klart vi vill" svarade jag ivrigt och han skrattade.

"Vad bra"

När jag vaknade nästa morgon var jag gladar än vad jag varit på länge.

Jag skyndade mig upp ur sängen, hoppade snabbt in i duschen, sminkade mig, blåste håret och satte upp det i en lös boll.

Jag drog på mig ett par jeans, en stickade tröja och ett par svarta skor.

Jag la ner mina grejer i min väska och tog med den ner.

Jag satte mig ner på en stol i köket och började bre en macka.

"Värst vad du är glad" sa pappa och jag skrattade.

"Klart jag är, det kunde inte varit bättre"

När jag kom till skolan var jag verkligen på toppen humör, och jag ville bara att skolan skulle vara slut så jag kunde åka hem till Liam och bara hålla honom hos mig föralltid och aldrig låta honom gå igen.

Jag stod vid mitt skåp med ett brett leende på mina läppar. Jag la in väskan och tog ut böckerna jag skulle ha.

"Här var man glad"

Jag kollade upp för att se vem rösten tillhörde, och mitt leende blev om möjligt ännu större när jag såg Tyler stå bredvid mig.

I min klass var vi lite som grupper, man var med några och det var dem man alltid var med.

I min "grupp" av vänner var det jag, Jasmine, Tyler, en annan kille Dylan, hans kompis Zack och en till tjej, Clarissa.

Eftersom att vi inte alltid har samma lektioner träffar vi inte varandra hela tiden, men vi har lunch samtidigt, och de flesta raster är likadana för oss alla.

"Ja, jag är faktiskt väldigt glad idag, Liam kom hem igår" svarade jag och Tyler nickade med ett leende.

"Vad roligt" svarade han och jag log.

Jag stängde skåpet och jag och Tyler började gå mot klassrummet.

Vi båda skulle ha kemi nu, inte mitt favoritämne, men fortfarande bättre än de flesta andra.

Hannah Payne är en vanligt tjej på sexton år som gillar att spela basket, vara med sina vänner, speciellt hennes bästa vän Jasmine Rodriguez, och vara så mycket med hennes bror som möjligt.

Hennes liv förändrades ju helt när hennes storebror, Liam Payne, blev världskändis och turnerar runt hela världen.

Hannah låter dock inte det göra hennes liv till något annorlunda, utan går i skolan som vanligt, och hänger med sina vänner som vanligt.

Men i Januari kommer Liam hem från en lång Europa turné, och Hannah spenderar all tid hon kan med honom.

När han sen i Juni ska iväg på en ny turné är Hannah tvungen att hänga med, och det blir en resa som förändrar hennes liv mer än vad det redan hade, men är det till det bättre eller sämre?

OBS! utspelar sig i början på 2012

Hannah Payne:

Acacia Brinley

Jasmine Rodriguez:

Zendaya Coleman

Tyler Swahn

Sean O´Donnell

Dylan Carter:

Ross Lynch

Zack Hart:

Dylan O´brien

Clarissa Sampson:

Ariana Grande

Okej, jag lovade mig själv och mina läsare att jag inte skulle göra såhär mer, men nu har jag värsta bra iden som jag verkligen vill skriva, så jag kommer ta en paus med Half a Heart, och skriva en ny!

Detta är verklgien den sista gången jag gör så, men jag har verkligen en jätte bra ide, så så får det bli! - Elin

"Vilken snygg bikini" sa jag och log mot Olivia när hon la sig ner på handduken.

"Tack, din är också jätte snygg" svarade hon och jag log när jag satte mig ner bredvid henne.

"Har du en ny navelpiercing?" frågade Olivia och jag nickade.

"Ja, jag fick den av min brorsa" svarade jag och hon nickade.

Jag tog fram mina hörlurar och satte i dem i min mobil för att lyssna på musik.

"Här" sa jag och gav Olivia ena hörluren.

Hon satte sig upp bredvid mig och satte i den i sitt öra.

Det var en av våra gamla favoriter. I'm yours med Jason Mraz.

"Nej, vad längesen" sa hon och vi skrattade lite.

Vi sjöng med lite och skrattade.

Det här var verkligen livet.

Det fanns inget bättre än att spendera sommaren med Olivia, ha långa filmkvällar, vara sent på stranden.

Allting var amazing.

Vi satt lite och lyssnade på musiken, Olivia njöt av solen och jag spelade på min mobil.

"Åh Soffan, intensiv blick klockan tolv" sa Olivia plötsligt med en lätt knuff i mina sida.

Jag kollade diskret upp på killen som stod drygt tjugo meter framför oss och spelade volleyboll med fyra andra killar.

Han kollade rakt på mig med enat ögonbrynet upphöjt och ett flirtigt leende på läpparna.

Jag skrattade lite och kollade ner på min mobil igen.

"Har du inte märkt att han typ stirrat på dig i kanske tjugo minuter" skrattade Olivia och jag skakade på huvudet med ett skratt.

"Nej"

Vi skrattade lite och jag la undan mobilen.

Jag och Olivia satt och småpratade en stund innan en boll kom farande och landade mellan oss.

Jag tog upp bollen och lyfte upp mina solglasögon för att kika på killen som kom springande mot oss.

Det var samma kille som bara för några minuter sen gett mig den flirtigaste minen någonsin.

"Whoops, sorry, it was an accident" sa han och jag log lite.

"Oj, verkligen en olyckshändelse" skrattade Olivia med en liten knuff i mina sida.

Jag skrattade lite och kastade bollen till killen.

"Oh, you're not from here?"

"No, we're actually from sweden" svarade jag och han nickade.

"Cool"

Han gav oss ett charmigt leende och småjoggade sen bort till de andra.

"Han gillar dig" sa Olivia och flinade mot mig.

"Han gillar inte mig, hur vet du att det inte är dig han stirrar på" suckade jag och Olivia skrattade.

"Du är så omedveten om verkligheten"

"Är jag inte alls" envisades jag och kollade ner på min mobil igen.

Jag drog på mig mitt linne och mina shorts och la ner min handduk i min påse efter att jag hade skakat bort all sand.

Vi kollade bort mot killarna en sista gång innan vi började gå därifrån.

"Vill du ta en glass eller något?" frågade Olivia och jag skrattade.

"Vad är det ens för en fråga?"

"Ni skulle bli ett gulligt par" sa Olivia när jag vi köpt våra glassar.

"Vilka?" svarade jag omedvetet och hon skrattade.

"Jag blir så trött på dig ibland, killen på stranden, duh"

"Jaha, han, va, skulle vi?" skrattade jag och tog en sked av min glass.

"Ja, säg någon du inte passar med" sa Olivia och jag skrattade.

"Joel, han i biologin" sa jag och vi båda började skratta.

"Ingen passar med Joel i biologin" svarade Olivia och jag skakade roat på huvudet.

"Agreed"

"Hello!" sa Olivia när vi kom hem till hennes kusiner.

"Hey girls, you came right on time, we've just planned on sharing dinnerplans with Olivias uncle and his family, you know Stefan, he and his nich for fancy resturants" sa Charlotte, Olivias moster och barnens mamma, när vi tagit av oss skorna.

"You have an hour and a half to get ready" fortsatte hon sen och vi nickade.

Vi började gå mot trappan till övervåningen men Charlotte avbröt oss.

"Sofie" sa hon och gjorde en gest med sin hand att jag skulle komma till henne.

Olivia fortsatte upp för trappan medan jag gick fram till Charlotte.

Hon böjde fram sitt huvud så att hennes mun var precis intill mitt öra.

"Jag har en jätte fin klänning som inte passar mig som jag tror skulle sitta jätte snyggt på dig, den hänger i min garderob" viskade hon och jag kollade på henne.

"Säkert?"

Hon nickade och jag log.

Jag gav henne en kram och sprang upp för trappan och in i rummet som hon och hennes man Chris delade.

Jag öppnade garderoben och letade efter någonting jag egentligen inte hade någon aning om.

Jag visste inte varför men jag drogs till en blå klänning som hängde där.

Jag tog ut den och nickade.

Den var klarblå, till knäna, utan band och hade ett bälte i midjan.

Jag tog med den in till badrummet och bytte om, och jag var i himlen.

Den satt perfekt.

Jag gick ut från badrummet och kollade mig i helkropps spegeln i Chorlottes rum och snurrade runt lite.

Jag nickade återigen och gick sen ut i hallen och in i rummet jag och Olivia delade.

Jag tog underkläder och en handduk och gick in i badrummet.

Jag duschade snabbt, drog på mig mina underkläder, fönade och lockade mitt hår, sminkade mig och drog en handduk runt kroppen för att sen gå ut till rummet.

Olivia hade fortfarande inte kommit tillbaka.

Jag drog på mig klänningen och snurrade runt i spegeln lite, för att sen få panik.

Vilka skor skulle jag ha på mig?

Det ända jag hade var flip flops och slitna converse.

Jag suckade och skyndade mig ner för trappan.

Jag hade ingen aning om vart Olivia hade gått, så jag gick till Linda istället.

Jag knackade på hennes dörr, för att sen höra en röst säga kom in.

Jag öppnade sakta dörren och kollade på Marcus och Linda som satt i hennes säng.

Jag stod där tyst en stund, osäker på vad jag skulle säga.

Skulle jag prata engelska eller svenska, skulle hon tycka jag var fånig?

Jag stod lite och kollade ner på mina fötter, förde blicken över rummet, kollade på dem, innan jag sen suckade.

"Vet du vad, jag behöver lite hjälp" sa jag bara och hon skrattade.

"Har det med middagen och göra?" frågade hon och jag nickade.

"Jag har inte riktigt några skor jag tror skulle passa, och jag vet egentligen inte vilka skor jag skulle valt ändå, vart är det förresten vi ska äta, är det jätte viktigt att tänka?" sa jag snabbt och Linda och Marcus skrattade.

Jag kollade osäkert upp på dem och Linda log vänligt mot mig.

"Ta det lugnt, okej? Det är en ganska fin resturang, det är så min morbror är, han bara gillar att överdriva allting" började Linda och ställde sig upp.

"Kom, du kan få låna något utav mig" fortsatte hon sen och jag följde med henne till hennes garderob.