Sofies perspektiv

Det var lördagen efter jag gått ut nian.

Jag satt i mitt rum när Olivia ringde.

"Hej" sa jag och tog en tugga av chokladen jag hade i min hand.

"Hej, du, vad gör du?"

"Kollar film"

"Härligt, jag kommer över då"

"Okej, gör du så"

"Okej, är där om fem"

"Puss"

Jag la på och slängde mobilen på nattduksbordet.

Helt rätt, fem minuter senare kom Olivia in i mitt rum.

Hon slängde sig på sängen bredvid mig och tog en godis ur min påse.

"Jo.." började hon och flinade mot mig.

"Vad?" frågade jag oroväckande och hon skrattade.

"Fåna dig inte, det är inget farligt, jag bara undrar om du vill hänga med till England"

Jag höll på att sätta godisen i halsen när hon pratat klart.

"Va?" sa jag med munnen full av vingummin.

"Ja, jag ska åka till mina kusiner om ungefär två veckor, jag undrar om du vill hänga med. Mina föräldrar betalar allt, för dig med"

Jag svalde hårt och kollade seriöst på henne.

"Vill du inte?" frågade hon någorlunda sorgset.

Mitt ansikte sprack upp i ett så brett leende att jag trodde att ansiktet skulle gå av på mitten.

"Såklart jag vill" sa jag och slängde mig på henne och drog in henne i en, vad som skulle vara, en kram.

Flygplatsen,

två veckor senare

"Jag fattar inte att vi ska åka till London och vara där i två månader" sa jag glatt och kramade om Olivia hårt.

"Nej, visst är det roligt" svarade hon och vi gick in på flygplatsen.

Jag vände mig om mot mamma och pappa och log.

Jag kramade om båda samtidigt och pussade dem på kinderna.

"Hej då" sa mamma och pappa i kör. 

"Var försiktig, se upp för främlingar, ring så fort du landar, lova att hålla oss uppdaterade, gå inte..."

"Mamma" avbröt jag henne med ett leende.
Hon kollade oroligt på mig och jag skrattade.

"Jag lovar, ingenting kommer hända, jag ska vara så försiktig jag bara kan"

Jag kramade henne och sen pappa.

Jag vinkade en sista gång innan vi gick in i våran gate.

Detta skulle bli det bästa sommarlovet någonsin.

"Hej" sa Olivias kusin som jag kände igen sen tidigare. Linda tror jag att hon hette.

När vi satt i bilen på väg till deras hus sa vi inte så mycket.

"Jo, Sofie" började hon och kollade på mig i backspegeln.

"Bara så du vet pratar vi alla engelska, för vi är rätt många i min familj och mina syskon kan inte svenska"

Jag nickade förstående och kollade ut genom fönstret igen.

Det var ganska varmt i London, där vi var, vilket var skönt.

När vi klev ur bilen stod vi framför ett stort hus, riktigt stort.

Jag kollade på Linda och hon skrattade.

"Ja, med mig är vi sju syskon, tre av dem är fortfarande små och behöver platsen" förklarade hon och jag nickade.

Jag var lite nervös när vi öppnade dörren till huset.

Jag hade aldrig träffat Olivias kusiner förr, och att vi bara kunde prata engelska var ju ännu värre.

Jag stod lite bakom Olivia och Linda när de andra kom till dörren för att hälsa, men blev snabbt indragen i samtalen. 

Jag hade lite problem med att hålla koll på namn, åldrar och vem som var vem, men tillslut fixade jag det. 

Lion, Sam och Joe var de tre yngsta på två, tre och fem år. 

Sen var det tvillingarna Philip och Courtney, som var tretton. 

Sen kom Linda som var arton och sen Marcus som var 23. 

Jag var lite förvirrad i början, men ju mer jag vande mig desto lättare blev det. 

"Vill du hänga med ut?" frågade Olivia när vi ätit middag.

Klockan var drygt ett och det var varmt idag, så varför inte?

"Visst, jag ska bara byta kläder" svarade jag och hon nickade för att sen följa med mig upp till övervåningen. 

Rummet vi skulle dela var stort, två stora sängar, fina ljusa tapeter och fina möbler. 

Huset var riktigt modernt och fint, och Olivias kusiner var riktigt trevliga. 

Jag bytte om till ett par tighta jeans och en topp som visade en del av min mage och min navelpiercing. 

Jag tog min mobil och jag och Olivia gick. 

Vi gick längs stranden och skvätte vatten på varandra. 

Solen höll på att gå ner och himlen var rosa och orange.

Det hade varit bästa dagen på länge, och det var ingen tvekan om att denna semestern skulle bli toppen.

På väg hem bestämde vi att vi skulle till stranden tidigt imorgon och bara chilla.

"Det behöver jag" skrattade jag. "Jag är blekare än snö"

Olivia skrattade lite och skakade på huvudet.

"Om man ska överdriva ja"

När Olivia väckte mig nästa morgon hade jag ett leende på läpparna.

Jag var snabb med att byta om till min ljusblå/turkosa bikini och dra på mig ett par shorts och ett linne.

Jag satte upp mitt hår i en hög tofs och gick ner för trappan.

"Happy today?" sa Marcus när jag kom ner.

Jag nickade och log, och han skrattade lite roat.

"Have fun" var det sista han sa innan han gick upp för trappan.

Jag nynnade på låten I gotta feeling när jag gick in i köket där Olivia, Philip och Courtney satt.

Jag satte mig ner bredvid Olivia och tog en drickyoghurt som stod på bordet.

Precis som jag skulle börja dricka ringde min mobil.

"Hallå?" svarade jag och log när jag hörde att det var mamma.

"Hej gumman, hur är det?"
"Jo, det är bra, hur är det själv?"

"Det är bara bra, men vi saknar dig" sa hon och jag nickade, halft medveten om att hon inte kunde se det.

"Jag saknar er med, jätte mycket" svarade jag och tog en klunk av min drickyoghurt.

Vi pratade på ett tag, om saker som skulle hända, hade hänt och när vi skulle ringa varandra.

När jag la på hade jag redan druckit upp hela drickyoghurten och Olivia väntade otåligt på mig.

"Done?"

Jag nickade och vi reste oss från bordet.

Vi packade ner handdukar och började sen gå mot stranden.

__________________________________________________________________________________________________

Hello!

Detta kapitlet blev väldigt kort, men jag lovar att nästa kommer bli bättre!

Puss - Elin

Att vara en ung och dum tonåring på sexton år kanske inte är världens dröm, men det kan komma bra saker av det.

Sofie Johnsson är en vanlig svensk tjej på sexton vårar som älskar att ha roligt och att göra saker man inte borde.

Att hon sen har en bästavän som uppmuntrar henne till det kan vara både nackdel och fördel.

Sofie lever i alla fall sitt liv på topp tillsammans med sin bästis Olivia Josefsson som är två år äldre än henne.

De bor nära varandra en bit utanför centrala Göteborg och träffas jämt och ständigt.

Sofie bor tillsammans med sin mamma, pappa och sina tre bröder, Johan, Karl och Simon, alla tre äldre än henne. 

När hon inte tror att livet kan bli bättre åker hon och Olivia till England på en shoppingresa.

Väl där träffar Sofie en sommarromans som visar sig vara helt annorlunda än vad hon först trodde.

Han förändrar båda tjejernas liv till max, men är det till det bättre eller sämre?

Hejsan!

Det var ett tag sen nu, kände att det var på tiden att jag gick in igen :)

Har varit ganska aktiv den senaste tiden i min Justin Bieber blogg, ni kan ju kika in om ni vill!

Justin Bieber

Jaa, men tänkte vara lite aktiv här nu också för er som tycker det är kul :)

Kommer dock inte skriva något mer på de som jag redan börjat på, utan har helt nya planer till en ny :)
Kommer nog börja skriva idag och så :)

Puss - Elin

'Går det bra?' frågade Helen och lutade sig mot dörrkarmen.

Jag nickade och log.

'Okej, om du vill kan du byta om så fikar vi sen' sa hon och jag nickade innan hon sen gick ut och stängde dörren efter sig.

Jag stod och kollade mig själv i spegeln.

Jag var inte riktigt säker på hur detta kändes, det kändes så, märkligt, så konstigt.

Det kändes inte som hemma, inte än.

Jag vet att allting skulle bli bättre, det var jag säker på, jag hade redan börjat bygga upp lite mod till att prata med folk, men det kändes så otroligt konstigt, så lättande, men ändå konstigt.

Jag bytte om till ett par jeans shorts, en bralet top, ett rosa linne och ett par vita converse.

Jag lät min blick vandra över blåmärkena och såren som sakta men säkert hade börjat läka.

Jag blundade och tog ett djupt andetag.

Jag visste att det skulle ta tid, men jag var redo för en förändring, och för att låta det få åt ett bättre håll.

När jag kom ner för trappan kändes det otroligt främmande.

Huset hade så många våningar, så många korridorer och så många rum att jag hur lätt som helst skulle kunna tappa bort mig.

När jag hittade till köket satt alla där och väntade på mig.

Med allas blickar på mig gick jag tyst bort till en stol och satte mig ner.

Jag satt i min säng och kollade upp i taket när min mobil ringde.

Min blick vandrade sakta mot mobilen innan jag tog upp den.

'Hallå?'

'Hej min ängel, hur är det?'

Det var Niall, och jag rös av välbehag utav hans röst.

'Hej älskling' sa jag lättat och blundade lite. 'Jag ska inte ljuga, det är riktigt jobbigt. Det känns så främmande, en helt ny stad, så många nya personer, så mycket nytt, det känns riktigt jobbigt faktiskt'

'Jag förstår dig, men allting kommer bli bättre, jag finns här och jag ringer till dig så fort jag har tid, och jag vill att du ska veta att du kan ringa mig vilken tid som helst på dygnet. Allt jag vill är att du ska må bättre, jag tror detta kommer vara en bra förändring för dig' sa Niall förstående och jag la mitt huvud löst på den mjuka kudden.

'Dina ord betyder mycket älskling. Jag är redo för en förändring, och även fast det är så mycket som förändras på en gång så tror jag att det kommer bli en bra förändring, och jag ska ge det en värdig chans'

'Det låter jätte bra Lisa'

Jag och Niall pratade i nästan två timmar, om allt och inget.

Det kändes bra, att prata med någon som jag kände så bra, det tog mig bort en liten stund.

En stund efter vi la på knackade det på dörren till mitt rum.

Jag satte mig upp och kollade mot dörren.

'Kom in' sa jag sen och dörren öppnades.

Helen kom in och satte sig mjukt bredvid mig på min säng.

'Hur känns det?' frågade hon och jag övervägde frågan lite.

Jag kunde alltid ljuga och säga att det kändes bra, men ju mer jag tänkte på det, och hur konstigt det än lät, så var hon min nya familj nu, och jag kände inte för att ljuga för henne.

'Det känns..' började jag, men avbröt mig när ordet konstigt kom till min mun. 

Det kändes inte rätt att använda det inför henne, det kändes inte rätt. 

'Annorlunda' fortsatte jag sen och hon nickade förstående. 

'Det känns verkligen annorlunda, det känns ju grymt mycket bättre än vad jag hade det innan, men ett rba annorlunda, en bra förändring' 

Helen nickade igen. 

'Jag förstår att detta måste kännas otroligt konstigt för dig, men jag, vi alla, kommer göra det bästa för att det ska kännas bra och rätt för dig, så att du kan känna dig som hemma, det är ju det vi är här för' sa hon och log varmt mot mig. 

'Jag hoppas verkligen att du kommer få det bra, och jag vill verkligen att du ska känna dig trygg. Vi finns alltid här för dig om det är något. Jag förstår att du kanske inte vill prata om hur du mår och så med oss eftersom vi inte känner varandra bra, och det får ta sin lilla tid, men jag vill iallafall att du ska veta att vi kommer finnas här när du känner dig redo för det' fortsatte hon sen, och vart enda ord värmde mitt hjärta.

Jag log och nickade, och kunde inte hindra tårarna från att tränga sig ut i mina ögon.

Jag lutade mig fram och vi kramade om varandra, och det kändes så bra att kunna känna sig trygg.

Hellu alla där ute i världen!

Det avr ett tag sen jag var inne här och skrev, men det har varit väldigt mycket den senaste tiden och det har inte blivit av,

men ska försöka bli bättre nu, jag lovar!

Det är väldigt mycket med skolan och med vänner nu, men jag ska försöka att uppdatera bättre, jag lovar verkligen att jag ska försöka!

Love and peace! 

Nialls röst var dov genom den tjocka dörren och jag suckade innan jag sen gick ut i hallen.

'Niall, du måste gå!'

'Lisa? Lisa, vad håller du på med?! Öppna!'

'Niall, gå! Han kan komma när som helst, gå!'

'Jag tänker inte gå, aldrig!'

Jag lutade pannan mot dörren och suckade.

Tårarna rann.

Jag var rädd, rädd för att förlora Niall, rädd för att något skulle hända, rädd för vad som skulle hända om pappa kom.

'Niall, snälla, gå! För min skull, snälla..'

'Lisa, sluta, öppna dörren!'

Jag hörde tårarna i hans röst och jag suckade.

'Niall, du måste gå, snälla, jag ber dig, med hela mitt hjärta, snälla!'

'Lisa..'

'Niall, jag vill inte att något ska hända dig, du betyder för mycket, gå, för min skull, snälla, jag ber dig att gå!'

'Lisa.. jag..'

Hans röst tystnade.

Den hade så mycket känsla.

Rädsla, skräck, förvirrelse, sorg, medkänsla, kärlek.

Jag suckade en gång till och svalde hårt.

'Niall, gå..'

Det var tyst en stund, en lång stund.

'Lisa, jag tänker aldrig gå, jag tänker aldrig lämna dig! Du kommer aldrig få mig att gå, öppnar du inte dörren tänkar jag vänta, vad som än händer'

Jag suckade och slog handen i dörren.

Jag låste sakta upp och in kom en orolig Niall.

Han kollade på mig lite innan han sen tog tag i mig och tryckte in mig i en mjuk varm kram.

Även fast det gjorde så ont, även fast smärta åkte runt omkring i min kropp var jag lättad.

Jag kände mig trygg, jag visste att Niall aldrig skulle göra mig illa.
Vi stod ett bra tag och bara höll om varandra.

'Jag orkar inte mer..' viskade jag sakta och kände Nialls grepp om mig bli hårt av beskyddande.

Jag vet inte varför, men jag gick till skolan dagan efter, för att få mina tankar på andra vägar.

Jag kände mig yr och mådde illa så fort jag rörde mig, men jag brydde mig inte.

Jag brydde mig inte om allas blickar längre, de var långt bort ifrån min värld.

Jag tänkte på Niall, på pappa, på allting som hänt kvällen innan.

Det var ett minne som jag aldrig skulle glömma, som skulle sätta skräck i mig för resten av mitt liv.

Dagen gick inte speciellt snabbt, men jag var mer än tacksam när klockan ringde ut och dagen var slut.

Jag tog mina grejer och började gå.

En känsla fick mig att styra stegen hem, medans jag egentligen kände att jag skulle hem till Niall.

Jag stannade några hundra meter bort från lägenheten.

Mina ögon och min mun öppnades i ren chock och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Känslor rusade fram och tillbaka i min hjärna och tillslut kände jag tårarna ta övertag och började rinna ner för kinderna.

Utanför våran port stod det två polisbilar, fyra poliser, och Niall. 

Jag visste inte om jag skulle våga gå fram eller om jag skulle strunta i det, men jag visste att jag inte kunde. 

Jag svalde hårt och började gå mot dem.

Jag stannade ungefär tio meter bort, orkade inte gå längre.

Jag släppte väskan på marken, allting var i slowmotion.

Jag såg hur Niall kollade upp och när han såg mig kom han fram.

'Vad.. hur...?'

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Känslor rusade fram och tillbaka genom min hjärna så fort att jag inte han med. 

Jag var arg, ledsen, lättad, besviken, rädd, förtvivlad. 

Allting på samma gång. 

Jag hann inte tänka förrän jag stod och pratade med en polis. 

Eller, hon pratade, jag var borta i en annan värld. 

Någonstans inte ens jag visste vart. 

Jag satt hemma hos Niall och kollade ut genom köksfönstret. 

Regnet öste ner och vattendropparna rann ner på glaset. 

Jag följde dem med blicken, var inte riktigt medveten om omvärlden.

Niall satt på andra sidan bordet och kollade förtvivlat på mig.

'Älskling, allting kommer bli bättre' sa han och det tog några minuter innan det kom till min hjärna.

Jag kollade på honom med tårar i ögonen.

'Jag är inte säker på om jag vill att det ska bli bättre'

Jag lämnade bordet och gick in till sovrummet.

Jag vet att Niall bara ville hjälpa mig, och jag var så himla lättad.

Gick allting som det skulle kanske jag aldrig mer skulle behöva se pappa, men det var just det.

Att aldrig mer få se pappa, att aldrig mer få prata med honom, inte ha honom i mitt liv.

Vad han än gjorde, så skulle han alltid vara min pappa, även fast han inte förtjänade det.

Jag la mig ner i sängen och stirrade upp i taket.

Någon månad senare

Maj, Florida, 2013

Jag fumlade med mobilen och försökte få på den, men den var helt död, vilket var ganska märkligt eftersom att den haft sjuttio procent för bara någon minut sen.

Jag suckade och satte mig ner.

Det var rena bastun och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag.

Det var en riktig skillnad på vädret i London och I Florida.

Jag hade på mgi ett vitt linne, ett par mörka jeans och ett par röda converse med oåtdragna snören.

Mitt ljusbruna hår var uppsatt i en tofs och jag viftade med handen framför ansiktet.

Jag tryckte på mobilen, slog på den, gjorde allting för at få den att funka.

'Ehm, ursäkta, erm, Lisa?'

Jag kollade upp på en kvinna som såg ut att vara mellan trettio och fyrtio årsåldern.

Hon hade blont hår uppsatt i en tofs, lite smink och hon hade hyfsat moderna kläder för att vara en fyr-barnsmamma.

Jag log mot henne och reste mig upp.

'Hej, Helen va?' frågade jag och hon log mot mig.

'Precis, vad roligt att få träffa dig, killarna är exalterade över att få träffa dig' sa hon och jag log.

Hon hjälpte mig ut med väskorna till hennes bil.

Bara av att bo en månad med Niall hade han köpt alla kläder som fanns att köpa åt mig.

Han hade sagt att jag var för smal, då hade jag skrattat och skakat på huvudet.

Jag tog tillbaka uppmärksamheten på Helen som berättade om hennes söner.

'Det är fyra killar, Marcus, Justin, Jason och Chris' sa hon och log mot mig.

'Marcus är fem, Justin är tretton, Jason fjorton och Chris sjutton'

Jag nickade.

Jag vet inte riktigt varför, men jag räknade ut att hon måste varit nitton när hon fick Chris.

Min mamma var bara sjutton när hon fick mig, kanske var därför hon gick, hon var för trött.

Jag suckade tyst och skakade på huvudet.

När bilen stannade knöt det sig i magen.

Jag tog ett djupt andetag och gick ur bilen.

Vid huset stod fyra killar och en man.

De log mot mig och jag log lite snett tillbaka.

Jag kände att jag bara ville lägga mig ner på marken och dö, så varmt var det.

Jag visste såklart att det skulle vara skillnad på vädret, men så här varmt?!

Det var helt sjukt.

De andra kom fram till oss.

'Chris, vill du vara en ängel och hjälpa Lisa med väskorna?' sa Helen till han äldsta som log och nickade.

Han hjälpte mig med väskorna och visade mig till mitt rum.

Huset var modernt och väldigt stort, på en ren chansning skulle jag säga att de hade gott om pengar.

Mitt rum var stort och riktigt fint.

I rummet fanns en WIC med spegel-dörrar (hahha?)

Väggarna var målade helt i vitt, och i rummet fanns det inget mer än en säng.

Jag kollade runt i rummet och skakade lite på huvudet.

Jag öppnade den ena glasdörren till gareroben och log.

Det skulle ta fyra gånger så mycket kläder än vad jag redan hade för at fylla den, och jag tyckte att jag redan hade mycket kläder.

'Gillar du det?' frågade sen Chris och jag vände mig om.

'Jag älskar det' svarade jag och han log vänligt mot mig.

'Tack för hjälpen' sa jag sen och kollade menande på väskorna.

'Det var väl inget' svarade han och det var min tur att le.

'Det är verkligen kul att få ha dig här och att du får bli en del utav familjen, även fast det är under så tråkiga omständigheter' sa Chris och satte sig på sängen.

Jag skrattade till lite tonlöst och nickade, för att sen sätta mig bredvid honom.

'Ja, verkligen inga bra omständigheter, men det ska bli kul att bli en del av er familj'

När Niall och de andra killarna kom hem ville jag bara sjunka genom soffan och vidare genom golvet.

Jag gillade inte att allas blickar granskade mig, och det värsta var att de inte hade några större ansiktsuttryck, och jag kunde inte ha en aning om vad de tänkte om mig.

Niall harklade sig lite, när alla stått tysta en stund, och gick fram till mig.

Han satte sig ner bredvid mig och log.

'Lisa, Zayn, Liam, Harry och Louis'

Jag försökte mig på ett leende och nickade lite med huvudet i en hälsning.

'Roligt att träffa dig, Lisa' sa Liam och log brett mot mig.

'Ja, Niall har inte pratat om något annat än dig de senaste veckorna' fortsatte Louis och Nialls kinder blev illröda.

'Louis' sa han varnande och blängde på Louis som skrattade, precis som alla andra, även jag, konstigt nog.

'Vad har han sagt om mig då?' frågade jag och Niall blängde på mig och sen på de andra.

'Han har sagt att han tycker..'

'Tyst då!' avbröt Niall och jag skrattade lite.

'Aw, låt honom prata klart, jag vill veta' sa jag och kramade om Niall.

'Du behöver inte veta, det är inget viktigt' protesterade Niall, men kramade tillbaka.

Vi skrattade lite till, och Louis behövde inte berätta.

Jag erkänner att jag kände mig väldigt osäker i början, och jag vet inte riktigt vad jag skulle förvänta mig eller vad jag skulle tycka var dåligt, jag hade ingenting att jämföra med.

Men jag skulle säga då att det gick väldigt bra, och jag försökte att få dem att tro att jag visste vad jag höll på med, fast jag egentligen inte hade någon aning.

Allting gick jätte bra, men ju senare det blev kände jag mig sämre till mods.

Jag visste att jag var tvungen att gå hem någon gång, men Niall skulle inte låta mig.

När vi sa hej då till killarna och det bara var jag och Niall kändes det som att min mage knöt ihop sig.

Jag visste att jag var tvungen att gå hem, och jag visste att det inte skulle vara roligt.

Jag vaknade utav att jag hörde steg omkring i hela lägenheten, och jag öppnade sakta ögonen.

Jag såg Niall skynda sig runt samtidigt som han höll på att få på sig sina byxor.

'Vart ska du?' frågade jag och Niall kollade mot mig.

Han kom fram till mig med huvudet någon decimeter framför mitt och log.

'Det är ett oplanerat möte om något nytt album, jag är hemma om en timme igen' sa han och kysste mig.

Han reste sig upp och drog på sig sin tröja. 

'Jag är hemma om en timme' sa han sen, redan på väg ut från sovrummet.

Jag satte mig upp i sängen.

'Jag tar med mig frukost från starbucks' 

'En mellan latte med grädde' sa jag högt och han skrattade lite.

'Lovar att komma ihåg'

Jag lyssnade några minuter till på Nialls fotsteg runt om i lägenheten innan han sen kom in till mig igen.

'Ring om det är något'

Han gav mig en till kyss innan han gick.

Jag satt i Nialls vardagsrum och läste en bok som jag hittat i hans bokhylla när Niall kom hem.

Jag kollade upp från boken när han kom in i rummet.

Han log mot mig och jag log tillbaka.

'Mellan latte med grädde' sa han och höll fram koppen mot mig.

'Du är bäst älskling' svarade jag och gav honom en kyss på kinden när han satte sig bredvid mig i soffan.

Han tog fram två frallor ur påsen och gav den ena till mig.

'Visste inte vad du gillade inte, hoppas det blir bra' sa han och jag log.

'Det blir jätte bra' sa jag och han kysste mig mjukt.

'Jag älskar dig Lisa' viskade han i mitt öra och det värmde i hela min kropp.

'Jag älskar dig med'

Jag suckade och gick fram och tillbaka innan jag sen lutade mig mot en vägg. 

Jag svalde hårt för att hindra tårarna från att ta sig upp till ögonen. 

Jag tog ett djupt andetag innan jag sen öppnade porten och gick för trapporna upp till lägenheten. 

Jag andades djupt och visste att jag skulle ångra mig efter att jag gått in, men modet övertog och jag öppnade sakta dörren.

Jag hann inte ta ett steg in innan Jag kände ett hårt slag på kinden.

Jag stängde ögonen sakta och andades ut.

Jag kände att det var dags, jag var tvungen att ta det nu.

Jag visste att man inte kunde bli redo för något sånt här, och man blev aldrig van, men jag var förberedd, och jag visste vad som skulle komma, och det var inte trevligt.

Jag kände hur pappa tog ett stenhårt grepp om ena min handled.

Jag strävade inte emot, jag försökte inte ta mig loss, jag följde bara med hans rörelser.

Det tjänade ingenting till, det var bättre att jag tog det och bara få det överstökat än att det hela skulle vara tusen gånger värre.

Mina tunga ögon kollade upp mot pappas och jag såg med en gång att han druckit mer än vanligt, jag visste att han inte hade någon aning om vad han gjorde.

Jag ska inte ljuga, det gjorde mig livrädd, fick mig att vilja hoppa ur skinnet och sjunka genom golvet, men jag gjorde igenting.

Jag höll kvar huvudet på samma plats, till och med när pappas hand träffade min kind en femte gång.

'Så det passar sig att komma hem nu' sa han, hans röst raspigare än vanligt. 

Man hörde hur alkoholen hade kontroll i hans röst, kontroll över honom. 

Man såg det i sättet han kollade på mig, på hur hans pupiller var vidgade, hörde det på hans sätt att prata.

Jag var rädd.

Rädd för vad han skulle kunna göra,

rädd för hur illa det skulle kunna bli,

rädd för hur mycket som stod på spel,

rädd för att jag tänkte på Niall.

Jag hade aldrig sett pappa såhär full, aldrig.

Han var knappt vaken, men ändå var hans styrka så enorm av hat och ilska.

När jag kände hans iskalla hand mot min kind och hans grepp hårdna om min handled visste jag att det skulle börja.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, vad han var kapabel till.

Han tog tag i mig och puttade mig med full styrka in i dörren till hans rum, och jag fick gångjärnet rätt i ryggen.

Jag bet ihop av smärta.

Pappa tog tag i mitt hår och kollade in i mina ögon.

Jag gjorde ingenting.

Jag kämpade inte emot, jag pratade inte, jag rörde inte en ända muskel.

Jag stod still, försökte inte ens hålla inne tårarna.

'Vem är killen du träffar' frågade pappa, vilket förvånade mig.

'Försök inte dölja det, jag förstår ju att det är någon, vem är han?'

Jag tog ett djupt andetag, men svarade inte.

Pappa blundade och skakade på huvudet.

Hans grepp om mitt hår hårdnade och han dunkade mitt huvud i väggen några gånger.

Jag kände hur det började snurra svagt och jag började må illa.

Huvudet dunkade och jag suckade.

Tårarna rann, med mycket känsla, men de kändes så torra.

Jag var på gränsen att spy när han släppte mitt huvud.

Jag gled ner längs väggen och satte mig på golvet.

Allting snurrade och jag såg suddigt.

Jag kände någonting rinna längs min panna.

Jag drog med ett finger och blev inte förvånad när jag såg blod.

Det såg ut som i ett tv-spel eller i en skräckfilm.

Min syn dunkade som mitt hjärta.

Jag kollade efter pappa när han gick ut och låste lägenhetsdörren efter sig.

Jag la mig ner på golvet och försökte andas.

Jag tryckte en hand mot såret i mitt huvudet för att det inte skulle komma för mycket blod.

Jag visste att det var kört.

Jag ville inte berätta för Niall, men visste samtidigt att jag inte kunde hålla en sån här sak hemlig.

Han skulle ta mig till sjukhuset, och jag visste att jag inte skulle kunna ljuga om alla gamla blåmärken som inte försvunnit än.

Jag var inte säker på hur länge jag låg där.

Sakta med säkert fick jag tillbaka synen och balansen.

Jag gick in på toaletten och tvättade huvudet och försiktigt såret.

Det gjorde ont, men jag visste att det var för mitt bästa.

Det tog inte lång tid innan någon ryckte i handtaget till ytterdörren.

Jag kollade mig i spegeln, brydde mig inte om att öppna, jag visste att det var Niall.

'Lisa? Lisa?!'

På måndagen hade jag och Niall haft värsta bråket, och jag ville så hemskt gärna berätta sanningen, berätta varför han inte kunde vara med mig och varför jag reagerade som jag gjorde.

Men jag kunde inte berätta något, jag ville inte att han skulle behöva hantera det, jag gjorde det ju bara för att jag älskade honom.

Han tycker jag är töntig som tar det som en så stor grej, men om han bara visste sanningen.

Jag intalade mig själv att det var bäst såhär, men om det var bäst, varför gjorde det då så ont?

Jag hade inte varit så nära någon någonsin, jag hade aldrig känt så för någon.

Det kändes så spännande, så riktigt, som en förbjuden kärlek.

Men det var säkert bäst så, jag vet att pappa skulle ha ihjäl både mig och Niall om han fick reda på något.

Jag ville inte att deet skulle bli sämre än vad det redan var.

En vecka senare,

måndag
'Snälla Lisa, jag älskar dig' sa Niall, ögonen blanka av tårar.

'Jag älskar dig med, tro mig, det är därför det blir bäst såhär' 

Tårarna brände i ögonen och för varje ord som kom ur våra munnar kändes det som ett knivhögg i hjärtat.

'Jag fattar inte varför du gör en så stor grej av det? jag vet att jag skulle berätta det, och jag är ledsen att jag inte gjorde det, men varför fortsätter du ta det så mycket större än det är?!'

Nialls röst var hög och man kunde höra sorgen i den.

'Men varför förstår du inte? det är inte meningen att du ska vara med såna som mig' fick jag ur mig och Niall kollade oförstående på mig.

'Såna som dig?'

Jag öppnade munnen för att säga något, men avbröts av att någon ryckte i handtaget till ytterdörren.

Fan, fan, fan.

'Shit, kom, fort!' sa jag tyst och drog med mig Niall upp för trappan.

Jag hörde en nyckel vridas om i dörren och jag bad till gud att pappa inte skulle höra oss.

Jag styrde stegen mot dörren till vinden.

'Lisa, vad är det so..'

Jag la en hand för Nialls mun och kollade argt på honom.

'Var tyst och följ med' viskade jag tillbaka och stängde dörren.

Jag kunde höra pappas raspiga röst ropa mitt namn på nedervåningen.

Jag stängde dörren till vinden så försiktigt jag kunde och sprang upp för den smala trappan med Niall precis bakom mig.

Jag drog med mig Niall ner bakom några lådor och tryckte in oss så långt det bara gick i hörnet.

Jag kände tårarna bränna bakom ögonen och hela jag darrade.

Jag visste att jag höll på att få en panikattack.

Jag darrade våldsamt, slöt ögonen så hårt jag kunde och höll handen för munnen.

Tårarna forsade ner för mina kinder som floder och rädslan for fram och tillbaka i min hjärna.

Jag kände Niall dra in mig tryggt i sin famn och strök ena sin hand över mitt hår.

Han kysste mig mjukt flera gånger i pannan.

'Sch, sch' sa han och jag försökte att inte hyperventilera.

Jag hörde pappas steg i trappan och jag visste att det var kört.

Jag fick inte in tillräckligt med luft i mina lungor och det kändes som att jag skulle svimma.

Precis som pappas steg var framme vid oss stannade han.

Jag slöt ögonen om möjligt hårdare och bad till gud.

Plötsligt vände sig pappa och började gå där ifrån.

När jag hörde ytterdörren smällas igen ända upp till oss visste jag att pappa hade gått.

Jag började darra kraftigare och tårarna forsade om möjligt ännu mer och allting snurrade omkring mig, antagligen av att jag blev så lättad.

Mina andetag var korta och snabba, och jag tror aldrig att jag haft en sån kraftig panikångestattack någonsin i mitt liv.

Jag fick väldigt lätt panikångest attacker och det var väldigt svårt att hantera dem, speciellt när den enda familjen som jag hade var pappa.

Niall drog in mig i sin famn och vi satt där i nästan en halvtimme innan jag lugnat ner mig.

När jag hade börjat andas vanligt, druckit ett glas vatten och fått med mig Niall till klippan dit jag alltid gick, kollade Niall på mig och suckade.

'Nu vill jag att du förklarar lite för mig' sa han och jag svalde hårt.

Jag satte mig ner på klippan och kollade ut mot det mörka vattnet.

'Det var ju det jag sa, min familj är skit'

'Och?' fortsatte Niall och satte sig ner bredvid mig.

'När jag var runt fyra år började min pappa dricka och slå min mamma, det pågick i något år och när jag var runt fem blev min mamma gravid med en annan kille. Hon stack med denna killen till någonstans jag inte vet, och lämnade mig med min alkoholist till pappa' sa jag, utan att någon gång möta Nialls blick.

'Brukar han slå dig?' frågade Niall och jag svalde hårt för att stoppa tårarna att komma till ögonen, men förgäves.

'Lisa?!'

Niall tog ett löst tag om min axel, och hans genomträngande blick fick mig att kolla på honom.

Tårarna avslöjade mig och jag kunde se hur tårar vällde upp i Nialls ögon.

'Varför har du inte sagt något?' frågade han, rösten hög av beskyddande.

'För jag ville inte att du skulle besväras med det, du har fullt upp som du har det' sa jag och Niall fnös.

'Mitt privatliv är mycket viktigare än mitt kändisliv, du är mycket viktigare än mitt kändisliv.

Jag och Niall satt bara och kollade tårögt på varandra ett tag.

'Har detta pågått sen du var fem?!' frågade Niall sen.

När jag inte svarade suckade Niall.

Du skulle ha pratat med någon, du kan inte fortsätta leva såhär! jag kommer inte låta dig!'

Jag drog in mig i Nialls famn och vi satt där hur länge som helst och bara höll om varandra.

Jag vaknade av att, vad jag antar var, Nialls mobil ringde.

Jag satte mig försiktigt upp och kollade på Niall när han svarade.

'Shit, jag försov mig, är där om tio, jag lovar!'

Han la på och reste sig snabbt upp.

'Jag hade glömt att vi skulle repa vid nio' sa Niall och jag kollade på klockan, halv tio.

Vi skyndade oss ut från den täta skogen och Niall drog med mig till sin bil.

Jag kör hem dig till mig, okej? jag och killarna kommer sen, innan vi tar en veckas ledigt brukar vi prata om vad vi ska göra veckan efter och sen åka och käka lite, låter det bra?' frågade Niall och jag kollade osäkert på honom.

Niall suckade med ett skratt och log mot mig.

'De är inte farliga, jag lovar!' sa han och jag log lite snett tillbaka.

'Men har du berättat om mig?' frågade jag sen och jag kunde se att Nialls kinder blev synligt rödare.

'Ja, jag har nämnt dig någon gång' sa han.

Jag log lite men var fortfarande osäker.

'Om du vill kan jag säga att de inte ska vara för på och ta det lite försiktigt med dig' sa han och jag nickade.

Det lät betydligt bättre.

Tänkt att jag och Niall verkligen somnade där ute.

Niall gav mig nyckeln till sin lägenhet och släppte av mig utanför.

Jag gick försiktigt in och låste dörren efter mig.

Jag var inte säker på om jag och Niall var tillsammans igen, eller om vi någonsin varit tillsammans, men jag hoppades innerligt på båda.

Nu visste han varför jag var så osäker, och han visste min största hemlighet, det som ingen fick veta.

Det kändes bra eftersom att han inte lämnade mig.

Jag gick runt lite i Nialls lägenhet och kollade runt lite.

Det kändes lite konstigt att vara där ensam.

Jag hade varit här många gånger innan, men inte ensam.

Jag gick in i badrummet och kollade mig i spegeln.

Jag såg bättre ut än vad jag trodde jag skulle göra efter att ha gråtit så mycket och efter att ha sovit ute.

Jag kollade ner på mina kläder, ett par mörka jeans, ett vitt linne och en mörkblå luvtröja.

Mitt ljusbruna hår hängde lockit ner och slutade lite nedanför brösten.

Jag önskar att jag hade några andra kläder, men suckade bara bort det och kollade mig i spegeln igen.

Jag skulle träffa one direction och jag såg ut sådär.

Jag suckade högt och ryckte till när det pep till i min mobil.

Niall.

"Det finns mat i kylen,

 ta vad du vill!

 Älskar dig <3"

Jag log lite för mig själv, jag hoppades verkligen att Niall såg oss mer än som vänner.

Jag ville vara mer än hans vän, och jag ville att han skulle vara mer än min vän.

"Okej, tack!

 Du betyder så mycket,

 det du gör betyder så mycket!

 Älskar dig med <3"

"Du betyder så mycket mer!

 Kommer göra vad som helst för dig,

 kommer aldrig låta dig gå, och kommer

 aldrig släppa dig! <3" 

Jag fick tårar i ögonen när jag läsa Nialls sms.

Han var den perfekta killen, ingen kunde någonsin ta hans plats.

När jag hörde dörren öppnas tryckte jag in mig så mycket det gick i soffan.

Magen knöt sig och jag försökte att fokusera på tv:n, så att det inte skulle se ut som att jag bara väntat på dem.

'Hej' hörde jag Niall säga högt.

'Babe' fortsatte Niall och jag svalde hårt för att kunna svara.

'Här inne' svarade jag högt och hörde sen steg mot vardagsrummet.

Jag bet ihop så gott jag kunde när alla fem killar från one direction kom in i vardagsrummet.

Jag försökte sjunka ännu längre ner i soffan och kollade ner i marken när allas blickar var på mig.

Åh gud, hur skulle jag klara detta?