Nialls röst var dov genom den tjocka dörren och jag suckade innan jag sen gick ut i hallen.

'Niall, du måste gå!'

'Lisa? Lisa, vad håller du på med?! Öppna!'

'Niall, gå! Han kan komma när som helst, gå!'

'Jag tänker inte gå, aldrig!'

Jag lutade pannan mot dörren och suckade.

Tårarna rann.

Jag var rädd, rädd för att förlora Niall, rädd för att något skulle hända, rädd för vad som skulle hända om pappa kom.

'Niall, snälla, gå! För min skull, snälla..'

'Lisa, sluta, öppna dörren!'

Jag hörde tårarna i hans röst och jag suckade.

'Niall, du måste gå, snälla, jag ber dig, med hela mitt hjärta, snälla!'

'Lisa..'

'Niall, jag vill inte att något ska hända dig, du betyder för mycket, gå, för min skull, snälla, jag ber dig att gå!'

'Lisa.. jag..'

Hans röst tystnade.

Den hade så mycket känsla.

Rädsla, skräck, förvirrelse, sorg, medkänsla, kärlek.

Jag suckade en gång till och svalde hårt.

'Niall, gå..'

Det var tyst en stund, en lång stund.

'Lisa, jag tänker aldrig gå, jag tänker aldrig lämna dig! Du kommer aldrig få mig att gå, öppnar du inte dörren tänkar jag vänta, vad som än händer'

Jag suckade och slog handen i dörren.

Jag låste sakta upp och in kom en orolig Niall.

Han kollade på mig lite innan han sen tog tag i mig och tryckte in mig i en mjuk varm kram.

Även fast det gjorde så ont, även fast smärta åkte runt omkring i min kropp var jag lättad.

Jag kände mig trygg, jag visste att Niall aldrig skulle göra mig illa.
Vi stod ett bra tag och bara höll om varandra.

'Jag orkar inte mer..' viskade jag sakta och kände Nialls grepp om mig bli hårt av beskyddande.

Jag vet inte varför, men jag gick till skolan dagan efter, för att få mina tankar på andra vägar.

Jag kände mig yr och mådde illa så fort jag rörde mig, men jag brydde mig inte.

Jag brydde mig inte om allas blickar längre, de var långt bort ifrån min värld.

Jag tänkte på Niall, på pappa, på allting som hänt kvällen innan.

Det var ett minne som jag aldrig skulle glömma, som skulle sätta skräck i mig för resten av mitt liv.

Dagen gick inte speciellt snabbt, men jag var mer än tacksam när klockan ringde ut och dagen var slut.

Jag tog mina grejer och började gå.

En känsla fick mig att styra stegen hem, medans jag egentligen kände att jag skulle hem till Niall.

Jag stannade några hundra meter bort från lägenheten.

Mina ögon och min mun öppnades i ren chock och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Känslor rusade fram och tillbaka i min hjärna och tillslut kände jag tårarna ta övertag och började rinna ner för kinderna.

Utanför våran port stod det två polisbilar, fyra poliser, och Niall. 

Jag visste inte om jag skulle våga gå fram eller om jag skulle strunta i det, men jag visste att jag inte kunde. 

Jag svalde hårt och började gå mot dem.

Jag stannade ungefär tio meter bort, orkade inte gå längre.

Jag släppte väskan på marken, allting var i slowmotion.

Jag såg hur Niall kollade upp och när han såg mig kom han fram.

'Vad.. hur...?'

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Känslor rusade fram och tillbaka genom min hjärna så fort att jag inte han med. 

Jag var arg, ledsen, lättad, besviken, rädd, förtvivlad. 

Allting på samma gång. 

Jag hann inte tänka förrän jag stod och pratade med en polis. 

Eller, hon pratade, jag var borta i en annan värld. 

Någonstans inte ens jag visste vart. 

Jag satt hemma hos Niall och kollade ut genom köksfönstret. 

Regnet öste ner och vattendropparna rann ner på glaset. 

Jag följde dem med blicken, var inte riktigt medveten om omvärlden.

Niall satt på andra sidan bordet och kollade förtvivlat på mig.

'Älskling, allting kommer bli bättre' sa han och det tog några minuter innan det kom till min hjärna.

Jag kollade på honom med tårar i ögonen.

'Jag är inte säker på om jag vill att det ska bli bättre'

Jag lämnade bordet och gick in till sovrummet.

Jag vet att Niall bara ville hjälpa mig, och jag var så himla lättad.

Gick allting som det skulle kanske jag aldrig mer skulle behöva se pappa, men det var just det.

Att aldrig mer få se pappa, att aldrig mer få prata med honom, inte ha honom i mitt liv.

Vad han än gjorde, så skulle han alltid vara min pappa, även fast han inte förtjänade det.

Jag la mig ner i sängen och stirrade upp i taket.

Någon månad senare

Maj, Florida, 2013

Jag fumlade med mobilen och försökte få på den, men den var helt död, vilket var ganska märkligt eftersom att den haft sjuttio procent för bara någon minut sen.

Jag suckade och satte mig ner.

Det var rena bastun och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag.

Det var en riktig skillnad på vädret i London och I Florida.

Jag hade på mgi ett vitt linne, ett par mörka jeans och ett par röda converse med oåtdragna snören.

Mitt ljusbruna hår var uppsatt i en tofs och jag viftade med handen framför ansiktet.

Jag tryckte på mobilen, slog på den, gjorde allting för at få den att funka.

'Ehm, ursäkta, erm, Lisa?'

Jag kollade upp på en kvinna som såg ut att vara mellan trettio och fyrtio årsåldern.

Hon hade blont hår uppsatt i en tofs, lite smink och hon hade hyfsat moderna kläder för att vara en fyr-barnsmamma.

Jag log mot henne och reste mig upp.

'Hej, Helen va?' frågade jag och hon log mot mig.

'Precis, vad roligt att få träffa dig, killarna är exalterade över att få träffa dig' sa hon och jag log.

Hon hjälpte mig ut med väskorna till hennes bil.

Bara av att bo en månad med Niall hade han köpt alla kläder som fanns att köpa åt mig.

Han hade sagt att jag var för smal, då hade jag skrattat och skakat på huvudet.

Jag tog tillbaka uppmärksamheten på Helen som berättade om hennes söner.

'Det är fyra killar, Marcus, Justin, Jason och Chris' sa hon och log mot mig.

'Marcus är fem, Justin är tretton, Jason fjorton och Chris sjutton'

Jag nickade.

Jag vet inte riktigt varför, men jag räknade ut att hon måste varit nitton när hon fick Chris.

Min mamma var bara sjutton när hon fick mig, kanske var därför hon gick, hon var för trött.

Jag suckade tyst och skakade på huvudet.

När bilen stannade knöt det sig i magen.

Jag tog ett djupt andetag och gick ur bilen.

Vid huset stod fyra killar och en man.

De log mot mig och jag log lite snett tillbaka.

Jag kände att jag bara ville lägga mig ner på marken och dö, så varmt var det.

Jag visste såklart att det skulle vara skillnad på vädret, men så här varmt?!

Det var helt sjukt.

De andra kom fram till oss.

'Chris, vill du vara en ängel och hjälpa Lisa med väskorna?' sa Helen till han äldsta som log och nickade.

Han hjälpte mig med väskorna och visade mig till mitt rum.

Huset var modernt och väldigt stort, på en ren chansning skulle jag säga att de hade gott om pengar.

Mitt rum var stort och riktigt fint.

I rummet fanns en WIC med spegel-dörrar (hahha?)

Väggarna var målade helt i vitt, och i rummet fanns det inget mer än en säng.

Jag kollade runt i rummet och skakade lite på huvudet.

Jag öppnade den ena glasdörren till gareroben och log.

Det skulle ta fyra gånger så mycket kläder än vad jag redan hade för at fylla den, och jag tyckte att jag redan hade mycket kläder.

'Gillar du det?' frågade sen Chris och jag vände mig om.

'Jag älskar det' svarade jag och han log vänligt mot mig.

'Tack för hjälpen' sa jag sen och kollade menande på väskorna.

'Det var väl inget' svarade han och det var min tur att le.

'Det är verkligen kul att få ha dig här och att du får bli en del utav familjen, även fast det är under så tråkiga omständigheter' sa Chris och satte sig på sängen.

Jag skrattade till lite tonlöst och nickade, för att sen sätta mig bredvid honom.

'Ja, verkligen inga bra omständigheter, men det ska bli kul att bli en del av er familj'

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Fredag, 17 Februari "Vad gör vi ikväll?" frågade Tyler när vi var på väg till busshållplatsen. "Det är ingen hemma hos mig, så vi kanske kan köpa lite godis, beställa hämtmat och kolla på någon film?" svarade jag och han log mot mig. "De...

  Jag och Tyler gick upp till mitt rum och stängde dörren. Vi satt en stund och pratade om skolan och om allting som hade med den att göra, men tillslut blev det tyst för ett tag, innan han sen öppnade munnen för att säga någonting.  "Hannah, ja...

  16 Januari, måndag 09.45 Jag och Jasmine gick och satte oss bredvid Tyler och Dylan som satt vid ett bord i uppehållsrummet.  "Är det bara jag eller känns det som att Clar och Zack är lite, jag vet inte, för mycket?" frågade Dylan och nick...

  Jag och Jasmine gick fram och ställde oss bredvid Zack och Clarissa som stod vid sina skåp och tog sina grejer. Bara några minuter senare kom Dylan och Tyler och ställde sig bredvid oss. "Så, vill ni hitta på något?" frågade Clarissa och kol...

    9 Januari Måndag 15.45 Hannahs perspektiv "Nej, jag menar det, hade Liam varit hemma hade detta varit den bästa julen någonsin" sa jag och Jasmine suckade. "Det säger du varje år!" utbrast hon med ett skratt och jag suckade. "Gör jag...