På måndagen hade jag och Niall haft värsta bråket, och jag ville så hemskt gärna berätta sanningen, berätta varför han inte kunde vara med mig och varför jag reagerade som jag gjorde.

Men jag kunde inte berätta något, jag ville inte att han skulle behöva hantera det, jag gjorde det ju bara för att jag älskade honom.

Han tycker jag är töntig som tar det som en så stor grej, men om han bara visste sanningen.

Jag intalade mig själv att det var bäst såhär, men om det var bäst, varför gjorde det då så ont?

Jag hade inte varit så nära någon någonsin, jag hade aldrig känt så för någon.

Det kändes så spännande, så riktigt, som en förbjuden kärlek.

Men det var säkert bäst så, jag vet att pappa skulle ha ihjäl både mig och Niall om han fick reda på något.

Jag ville inte att deet skulle bli sämre än vad det redan var.

En vecka senare,

måndag
'Snälla Lisa, jag älskar dig' sa Niall, ögonen blanka av tårar.

'Jag älskar dig med, tro mig, det är därför det blir bäst såhär' 

Tårarna brände i ögonen och för varje ord som kom ur våra munnar kändes det som ett knivhögg i hjärtat.

'Jag fattar inte varför du gör en så stor grej av det? jag vet att jag skulle berätta det, och jag är ledsen att jag inte gjorde det, men varför fortsätter du ta det så mycket större än det är?!'

Nialls röst var hög och man kunde höra sorgen i den.

'Men varför förstår du inte? det är inte meningen att du ska vara med såna som mig' fick jag ur mig och Niall kollade oförstående på mig.

'Såna som dig?'

Jag öppnade munnen för att säga något, men avbröts av att någon ryckte i handtaget till ytterdörren.

Fan, fan, fan.

'Shit, kom, fort!' sa jag tyst och drog med mig Niall upp för trappan.

Jag hörde en nyckel vridas om i dörren och jag bad till gud att pappa inte skulle höra oss.

Jag styrde stegen mot dörren till vinden.

'Lisa, vad är det so..'

Jag la en hand för Nialls mun och kollade argt på honom.

'Var tyst och följ med' viskade jag tillbaka och stängde dörren.

Jag kunde höra pappas raspiga röst ropa mitt namn på nedervåningen.

Jag stängde dörren till vinden så försiktigt jag kunde och sprang upp för den smala trappan med Niall precis bakom mig.

Jag drog med mig Niall ner bakom några lådor och tryckte in oss så långt det bara gick i hörnet.

Jag kände tårarna bränna bakom ögonen och hela jag darrade.

Jag visste att jag höll på att få en panikattack.

Jag darrade våldsamt, slöt ögonen så hårt jag kunde och höll handen för munnen.

Tårarna forsade ner för mina kinder som floder och rädslan for fram och tillbaka i min hjärna.

Jag kände Niall dra in mig tryggt i sin famn och strök ena sin hand över mitt hår.

Han kysste mig mjukt flera gånger i pannan.

'Sch, sch' sa han och jag försökte att inte hyperventilera.

Jag hörde pappas steg i trappan och jag visste att det var kört.

Jag fick inte in tillräckligt med luft i mina lungor och det kändes som att jag skulle svimma.

Precis som pappas steg var framme vid oss stannade han.

Jag slöt ögonen om möjligt hårdare och bad till gud.

Plötsligt vände sig pappa och började gå där ifrån.

När jag hörde ytterdörren smällas igen ända upp till oss visste jag att pappa hade gått.

Jag började darra kraftigare och tårarna forsade om möjligt ännu mer och allting snurrade omkring mig, antagligen av att jag blev så lättad.

Mina andetag var korta och snabba, och jag tror aldrig att jag haft en sån kraftig panikångestattack någonsin i mitt liv.

Jag fick väldigt lätt panikångest attacker och det var väldigt svårt att hantera dem, speciellt när den enda familjen som jag hade var pappa.

Niall drog in mig i sin famn och vi satt där i nästan en halvtimme innan jag lugnat ner mig.

När jag hade börjat andas vanligt, druckit ett glas vatten och fått med mig Niall till klippan dit jag alltid gick, kollade Niall på mig och suckade.

'Nu vill jag att du förklarar lite för mig' sa han och jag svalde hårt.

Jag satte mig ner på klippan och kollade ut mot det mörka vattnet.

'Det var ju det jag sa, min familj är skit'

'Och?' fortsatte Niall och satte sig ner bredvid mig.

'När jag var runt fyra år började min pappa dricka och slå min mamma, det pågick i något år och när jag var runt fem blev min mamma gravid med en annan kille. Hon stack med denna killen till någonstans jag inte vet, och lämnade mig med min alkoholist till pappa' sa jag, utan att någon gång möta Nialls blick.

'Brukar han slå dig?' frågade Niall och jag svalde hårt för att stoppa tårarna att komma till ögonen, men förgäves.

'Lisa?!'

Niall tog ett löst tag om min axel, och hans genomträngande blick fick mig att kolla på honom.

Tårarna avslöjade mig och jag kunde se hur tårar vällde upp i Nialls ögon.

'Varför har du inte sagt något?' frågade han, rösten hög av beskyddande.

'För jag ville inte att du skulle besväras med det, du har fullt upp som du har det' sa jag och Niall fnös.

'Mitt privatliv är mycket viktigare än mitt kändisliv, du är mycket viktigare än mitt kändisliv.

Jag och Niall satt bara och kollade tårögt på varandra ett tag.

'Har detta pågått sen du var fem?!' frågade Niall sen.

När jag inte svarade suckade Niall.

Du skulle ha pratat med någon, du kan inte fortsätta leva såhär! jag kommer inte låta dig!'

Jag drog in mig i Nialls famn och vi satt där hur länge som helst och bara höll om varandra.

Jag vaknade av att, vad jag antar var, Nialls mobil ringde.

Jag satte mig försiktigt upp och kollade på Niall när han svarade.

'Shit, jag försov mig, är där om tio, jag lovar!'

Han la på och reste sig snabbt upp.

'Jag hade glömt att vi skulle repa vid nio' sa Niall och jag kollade på klockan, halv tio.

Vi skyndade oss ut från den täta skogen och Niall drog med mig till sin bil.

Jag kör hem dig till mig, okej? jag och killarna kommer sen, innan vi tar en veckas ledigt brukar vi prata om vad vi ska göra veckan efter och sen åka och käka lite, låter det bra?' frågade Niall och jag kollade osäkert på honom.

Niall suckade med ett skratt och log mot mig.

'De är inte farliga, jag lovar!' sa han och jag log lite snett tillbaka.

'Men har du berättat om mig?' frågade jag sen och jag kunde se att Nialls kinder blev synligt rödare.

'Ja, jag har nämnt dig någon gång' sa han.

Jag log lite men var fortfarande osäker.

'Om du vill kan jag säga att de inte ska vara för på och ta det lite försiktigt med dig' sa han och jag nickade.

Det lät betydligt bättre.

Tänkt att jag och Niall verkligen somnade där ute.

Niall gav mig nyckeln till sin lägenhet och släppte av mig utanför.

Jag gick försiktigt in och låste dörren efter mig.

Jag var inte säker på om jag och Niall var tillsammans igen, eller om vi någonsin varit tillsammans, men jag hoppades innerligt på båda.

Nu visste han varför jag var så osäker, och han visste min största hemlighet, det som ingen fick veta.

Det kändes bra eftersom att han inte lämnade mig.

Jag gick runt lite i Nialls lägenhet och kollade runt lite.

Det kändes lite konstigt att vara där ensam.

Jag hade varit här många gånger innan, men inte ensam.

Jag gick in i badrummet och kollade mig i spegeln.

Jag såg bättre ut än vad jag trodde jag skulle göra efter att ha gråtit så mycket och efter att ha sovit ute.

Jag kollade ner på mina kläder, ett par mörka jeans, ett vitt linne och en mörkblå luvtröja.

Mitt ljusbruna hår hängde lockit ner och slutade lite nedanför brösten.

Jag önskar att jag hade några andra kläder, men suckade bara bort det och kollade mig i spegeln igen.

Jag skulle träffa one direction och jag såg ut sådär.

Jag suckade högt och ryckte till när det pep till i min mobil.

Niall.

"Det finns mat i kylen,

 ta vad du vill!

 Älskar dig <3"

Jag log lite för mig själv, jag hoppades verkligen att Niall såg oss mer än som vänner.

Jag ville vara mer än hans vän, och jag ville att han skulle vara mer än min vän.

"Okej, tack!

 Du betyder så mycket,

 det du gör betyder så mycket!

 Älskar dig med <3"

"Du betyder så mycket mer!

 Kommer göra vad som helst för dig,

 kommer aldrig låta dig gå, och kommer

 aldrig släppa dig! <3" 

Jag fick tårar i ögonen när jag läsa Nialls sms.

Han var den perfekta killen, ingen kunde någonsin ta hans plats.

När jag hörde dörren öppnas tryckte jag in mig så mycket det gick i soffan.

Magen knöt sig och jag försökte att fokusera på tv:n, så att det inte skulle se ut som att jag bara väntat på dem.

'Hej' hörde jag Niall säga högt.

'Babe' fortsatte Niall och jag svalde hårt för att kunna svara.

'Här inne' svarade jag högt och hörde sen steg mot vardagsrummet.

Jag bet ihop så gott jag kunde när alla fem killar från one direction kom in i vardagsrummet.

Jag försökte sjunka ännu längre ner i soffan och kollade ner i marken när allas blickar var på mig.

Åh gud, hur skulle jag klara detta?

'Skit?' frågade Niall förvånat och jag nickade.

'Precis'

Jag kollade ner i marken och suckade, innan jag sen kollade upp på Niall igen.

'Jag vill helst inte prata om det'

Niall nickade förstående och jag kollade ner i marken igen.

Det var ingen, ingen, som visste sanningen om mitt liv, och jag kände inte att berätta det för en främling, även fast den främlingen var Niall.

'Du är så speciell' sa Niall plötsligt och jag kollade på honom med en frågande blick.

'Hur menar du då?'

'Ja, du är inte som alla andra, du är inte som någon jag har mött förut' sa han och jag kollade ut mot det mörkblå vattnet igen.

'Det tar jag inte som en komplimang' sa jag och Niall kollade på mig med en allvarlig blick.

'Det borde du göra, det var menat som en. Du står ut från alla andra som jag brukar träffa, du är så snäll och omtänksam, det är något med dig som gör dig så himla unik'

Det kändes som ett par vingar började flaxa omkring i min mage och jag kollade på Niall med ett leende.

De kommande två veckorna träffade jag Niall varje dag förutom helgerna.

Vi hade kommit så nära varandra att det inte gick att komma närmare.

Vi var så lika, men samtidigt så olika, och vi hade så roligt ihop att jag nästan glömde av allting runt omkring.

Pappa hade blivit allt värre och hade jag inte haft Niall hade jag inte klarat det. 

Det hade gått överstyr, och jag var trött på att aldrig kunna gå med shorts eller utan kofta. 

Jag ville berätta för Niall, det ville jag verkligen, men jag kunde inte, jag ville belasta honom med det och göra honom orolig. 

'LISA!' hörde jag pappa ropa från nedervåningen.

Hans röst var lika raspig som vanligt, men den lät lite, ödmjukare?

Jag gick förvånat och tyst ner för trappan till köket där pappa satt.

'Jag var tvugen att skaffa ett nytt jobb..' började han och jag nickade sakta.

'Det är ett helgjobb och det ligger ganska långt härifrån, så det betyder att jag kommer åka härifrån på fredag morgon, och komma tillbaka på måndag kväll'

Jag kollade stumt på honom och mina ögon var lika stora som bollar.

Skulle han vara iväg varje helg? driver han med mig nu?

Jag började nästan gråta av lättnad.

Faktumet att han skulle vara hemma varje dag skar lite i mig, men att ha lugn och ro varje helg kändes som en välsignelse.

Det kändes verkligen som att allting skulle bli bättre.

'Borde inte du vara i skolan?' frågade Niall och jag skakade på huvudet och kollade upp mot den klarblå himlen igen.

'Nej, det är inget ställe för mig' svarade jag

Niall nickade sakta och förde sin blick uppåt. 

Jag och Niall hade känt varandra i lite mer än tre veckor, och det kändes bra.

Jag satte mig upp efter en stund och kollade mot Niall.

'Kom' sa jag och drog honom med mig.

Jag tog ett djupt andetag när vi stod utanför min lägenhet.

Första gången någon var hemma hos mig, någonsin.

Jag öppnade dörren.

Det kändes bra, riktigt bra.

'Hur kommer det sig att vi inte varit här förrän nu?' frågade Niall och log fånigt mot mig.

'Vad menar du?'

'Ja, vi har bara varit hemma hos mig eller ute, men inte här'

'Min pappa är inte den mest trevliga personen' sa jag och Niall nickade.

'Vad gör han nu?'

'Han jobbar på helgerna' svarade jag och Niall nickade igen.

Vi gick upp till mitt rum och jag satte mig på sängen.

'Fint rum' sa Niall och kollade runt lite.

'Erm, tack' svarade jag, och granskade mitt rum, och jag kunde inte förstå hur han tyckte det var fint.

'Jag borde gå nu, jag ska jobba imorgon' sa Niall och jag nickade.

Klockan var halv elva. 

'Men vi ses' sa Niall och kramade om mig. 

Jag nickade i hans famn och log mot honom tills han stängde dörren. 

Jag gick upp till mitt rum, gjorde mig iordning och la mig i sängen. 

Utan Niall hade jag inte varit där jag är idag. 

Jepp, han gjorde mig verkligen gladare. 

När jag vaknade på lördagen låg jag inte kvar i sängen länge. 

Jag tog på mig ett svart linne, ett par mörka jeans, en grå luvtröja och mina slitna skor. 

Klockan var bara nio och jag var ganska rastlös med ingenting att göra.

Jag dammsög hela lägenheten två gånger, diskade och kollade på de få tv-kanaler som vi hade.

Jag ryckte till när min mobil började ringa.

Jag rös till av glädje när jag såg att det var Niall.

'Hallå?'

'Hej Lisa! Vill du träffas?'

'Gärna, vart, när?'

'Jag kan komma till dig om en halvtimme ugefär, går det bra?'

'Utmärkt'

'Bra, hejdå'

'Hejdå'

Jag la på och kunde inte låta bli att le lite.

Mitt liv hade helt klart blivit bättre sen jag träffade Niall.

Jag satte mig ner i gräset med ryggen mot klippan.

Niall gjorde likadant och en stund satt vi bara där i tystnad.

Jag kunde se i min ögonvrå att Niall rörde sig lite för att sätta sig bekvämare.

Jag ryckte till lite i när jag kände en hand på min.

Jag såg i Nialls ansiktsuttryck att han inte heller var berädd på att min hand skulle ligga där, men han flyttade inte sin hand.

Jag kunde inte låta bli att le lite fånigt för mig själv.

Vi satt där en stund innan Niall kollade på mig. 

'Lisa' 

'Mm' svarade jag och kollade på honom. 

Han såg lite osäkert på mig och kollade sen ner i marken. 

Han flyttade sig lite närmare mig och vi kollade intensivt in i varandras ögon innan han sen lutade sig fram och våra läppar nuddade varandra.

Jag kysste honom tillbaka och han drog sina mjuka läppar bort från mina för att kolla på mig.

'Jag gillar dig' sa han sen och kollade osäkert på mig.

'Jag gillar dig med' svarade jag och drog in honom i en till kyss.

'Jag ringer dig imorgon' sa Niall och jag nickade.

'Okej, längtar redan' sa jag och Niall log.

Vi gick åt varsit håll och jag gick och la mig direkt när jag kom hem.

Allting för att tiden skulle gå fortare mot Niall.

Jag och Niall satte oss på klippan igen.

Vi pratade om allt möjligt och vi hade roligt som alltid.

När vi sprang runt nere i sanden tappade Niall sin mobil.

'Du tappade din mobil' sa jag och tog upp den för att ge den till Niall.

Jag sträckte mig fram för att ge den till honom, och råkade trycka på hem knappen.

Mobilen lös upp och jag kolladepå hans bakgrund.

En bild på några killar och en text.

One Direction.

Jag tänkte efter lite, varför var det namnet så välbekant?

Det tog något ögonblick för mig att förstå.

'Det är ju du' sa jag sen och kollade på Niall med stora ögon.

Vad hade jag gett mig in på?

Niall, ifrån One direction?

'Lisa, det ändrar ingenting' sa han och tog ett steg närmare.

Jag tog ett steg tillbaka.

Han borde ha berättat för mig, och jag borde ha fattat att jag inte skulle pratat med honom, allra minst kysst honom.

Jag skulle inte klara av det, och speciellt inte när pappa inte får veta något.

Och jag älskade Niall, jag älskade honom för mycket för att låta honom behöva stå ut med mitt liv och mina problem.

Jag hade för mycket komplikationer för att fortsätta vara med Niall, jag ville inte göra det mot honom, jag kunde inte.

Han skulle inte vara med såna som mig och jag var inte med såna som han.

Det funkade inte.

Klart att jag inte var som någon han träffat förut, det är ju lite uppenbart.

Han är världskändis och jag är bara jag.

'Jag borde ha berättat, jag är jätte ledsen, Lisa' sa han och tog ett steg närmare mig.

Jag var bara riktigt glad för att jag inte berättat sanningen om mig än, det skulle gjort allting svårare.

'Det är inte det, du kan inte vara med mig, och jag kan inte vara med dig. Förlåt Niall, men det funkar inte' sa jag sakta och med tårarna i ögonen började jag springa.

Jag sprang in i skogen så fort mina ben orkade, och lite till.

Det var liten grej att bråka om, men samtidigt var det så himla stort.

Han kunde inte vara med mig, det ska inte vara så, det är bara inte så.

Nialls perspektiv

Jag kände mig verkligen skyldig när jag såg att tjejens mobil var sönder.

Det spelade ingen roll hur mycket hon försökte, jag kunde inte låta henne låta det vara.

'Snälla, kom, vi kan väl ta en liten promenad och prata om det?'

Jag såg att hon bet sig i läppen, och såg ut att överväga saken.

Efter någon stund tog hon några steg mot mig och vi började gå.

Jag såg att hon var riktigt osäker.

Hon såg hela tiden ut att kolla efter någon runt omkring.

'Så, vad heter du?' frågade jag efter en stund och lutade mig mot en hög stenmur.

'Erm, alltså, jag..' började hon.

Jag gav henne en menande blick och hon suckade.

'Lisa'

'Så, Lisa, hur gammal är du?'

'Vad har det med saken att göra?' frågade hon och jag log lite för mig själv.

'Nej, det har väl egentligen ingen större roll'

'Vad heter du då?' frågade hon sen och jag bet mig lite löst i läppen.

Skulle jag säga vem jag var, eller var det för stort vågat.

Jag rättade till kepsen lite och satte sen på mig solglasögonen som jag haft på mig för att inte allt för många människor skulle känna igen mig.

'Niall' svarade jag och hon nickade.

'Okej, Niall, det var snällt av dig att bry dig, men du ska inte betala någonting, det behövs inte alls' började hon och kollade runt lite.

'Men jag måste verkligen gå nu, jag har inte ätit och jag måste hem och..' längre hann hon inte innan jag avbröt henne.

'Vad sägs som att jag går och bjuder dig på en korv eller hamburgare eller något så pratar vi lite om saken'

'Niall, det är verkligen gulligt av dig, men nej, det är lugnt, jag har mat hemma och jag..'

'Lisa, jag menar det'

Lisas perspektiv

Efter många om och men, lite tjat och lite tjafs, fick han med mig till en korvkiosk och köpte en korv och en cola till mig.

Jag vet inte hur han fick mig till att gå med på det.

Jag kollade ned på korven med skräckblandad förtjusning.

Jag visste inte riktigt, jag hade inte ätit det sen mamma stack.

Jag satt en stund och kollade lite på korven, övervägde om jag skulle äta den, tog den närmare munnen för att sen dra bort den igen, och så höll det på en stund innan Niall harklade sig. 

'Den är inte farlig' sa han och min blick flackade mellan honom och korven. 

Tillslut tryckte jag in den en bit i munnen och tog en tugga. 

Ärligt talat hade jag inte ätit något godare på flera år. 

Jag blundade och njöt av smaken. 

Jag var så hungrig och korven var så god. 

Jag ville inte äta den egentligen, det var Nialls pengar och jag kände honom inte, varför gjorde han detta? 

Men jag kunde inte hjälpa mig själv. 

På några minuter hade jag ätit upp och Niall höll fram colan till mig. 

'Det är bra, det räckte med korven, du skulle inte ens ha köpt den till mig' sa jag och Niall höll fram flaskan närmare. 

Jag suckade och skakade på huvudet. 

'Du vet inte hur mycket jag hatar att vara så lätt övertalad' 

Niall hade en nöjt leende på läpparna och jag svalde en suck och tog en klunk cola. 

Det smakade fantastiskt. 

Visst hade jag druckit det efter att mamma lämnade oss, men, att det smakade så underbart gott. 

Jag var i himlen, åh gud vad jag skulle få ångra detta. 

Jag vet inte riktigt vad som hände. 

Jag och Niall glömde bort min mobil och började prata om massa andra saker. 

På kvällen satt jag hemma med bilden Niall hade lagt till som kontakt bild och suckade. 

Jag vet att detta inte var rätt. 

För det första kände vi inte varandra, och sen skulle min pappa döda oss båda om han fick reda på någonting. 

Men Niall var så speciell, han var så snäll och inte alls som alla andra. 

Jag hade glömt hur det var att prata med vanliga personer, i min ålder, som inte skojade om mig eller kollade med avsmak på mig. 

Han kollade på mig som att jag var speciell, eller iallafall någon som var värd lika mycket. 

Jag flämtade till och hoppade nästan en meter när min mobil plingade till. 

Jag svalde hårt flera gånger innan jag kollade och såg att det var ett sms från Niall. 

Min mage knöt ihop sig när jag med skakande fingrar låste upp mobilen. 

"Hej Lisa :) 

 Du kanske tycker jag är konstig,

 jag menar, vi känner inte varandra, men,

 vill du träffas imorgon?" 

Mitt hjärta tog några skutt upp till halsgropen och jag andades tugnt.

Ja, självklart, klart jag skulle svara ja, det var sista dagen innan pappa kom hem.

Och jag skulle ångrat mig så himla mycket om jag inte sagt ja.

"Jag tycker inte du är konstig :)

 Visst, låter roligt :)"

Jag la undan mobilen och suckade.

Han verkade så speciell, och tänk om det var sista gången vi träffade varandra imorgon.

Pappa kunde aldrig få reda på något, det skulle vara självmord att berätta för honom.

Jag svalde hårt och kände hur magen drog ihop sig mer och mer för varje andetag jag tog.

Imorgon, då skulle jag få träffa honom igen.

Jag vaknade av att min mobil plingade till där den låg på nattduksbordet.

Jag satte mig upp och kollade klockan, halv sju.

Jag låste upp mobilen och såg ett sms från Niall.

"Jag måste jobba idag,

 men jag slutar vid två.

 Vill du träffas då? :)"

"Okej,

 visst, när, var? :)"

"Där vi lämnade varandra igår,

 vid tre? :)"

"Låter bra,

 vi kan höras sen :)"

Jag la ner mobilen igen och suckade.

Ingen skola för mig idag, jag ville aldrig mer gå dit.

Och nu när jag träffat Niall finns det så mycket mer.

Jag la mig ner igen, och kunde inte låta bli att le.

Jag gick in i badrummet och drog av mig kläderna för att sen ställa mig i duschen.

Jag rös till när det kalla vattnet träffade min kropp och sakta blev varmt.

Jag stod i duschen ett tag innan jag gick ut.

Jag drog på mig underkläder och virade en handduk runt min kropp.

Inne i mitt rum bytte jag om till ett par vita jeans, ett mörkt pösigt linne, en svart cardigan och mina gamla slitna skor.

Jag kollade klockan och nickade sen, 14.45

Jag stod nervöst och väntade på Niall vid lekplatsen vi lämnat varandra dagen innan.

Klockan var snart tre och det var bara några minuter kvar tills han skulle komma.

Jag kände hur organen i min mage knöt ihop sig och det bildades en klump i min hals.

Det kändes så himla bra, men samtidigt kändes det fel.

Så var det inte, det var aldrig någon som pratade med mig, och ville träffa mig igen.

Men kanske var det ödet.

Kanske var det något sånt där jag behövde, någon som kunde ge mig en liten närhet.

Jag andades tugnt och det kändes som att jag skulle spy, varför var jag så nervös?

jag hade inte pratat med någon så på hur många år sen som helst, seriöst.

Jag hade slutat vara med folk vid sju års ålder, och det var snart nio år sen.

Jag hade överlevt med pappa i snart elva år.

Jag rycktes ur mina drömmar och hoppade nästan en meter upp i luften när jag kände en hand på min axel.

Jag vände mig om och möttes av ett varmt leende.

Ett par solglasögon och en keps och man såg nästan inte att det var han. 

Men jag såg igenom det, var något som strålade med honom som hade fått mig att se honom i den största folksamlingen. 

'Hej' sa Niall och hans leende blev om möjligt större. 

Jag log också och han drog in mig i en kram. 

'Hej' 

'Berätta lite om dig' sa Niall och jag kände hur magen knöt ihop sig.

'V-vad vill du veta?'

'Vi skulle ju kunna börja med hur gammal du är' sa han och flinade lite.

'Ehm, sexton i oktober' svarade jag och Nialls ansikte bildade ett förvånat uttryck.

'Jaså, jag skulle gissat att du var äldre' sa han och jag rodnade lite.

'Hur gammal är du då?' frågade jag och han log.

'Tjugo' svarade han och jag nickade lite.

Okej, fyra år var ganska mycket.

Jag hade förväntat mig kanske två år, men inte fyra..

Jaja, vad spelade det för roll?

Jag bara skakade av mig tanken och han fortsatte prata.

'Säg något om din familj' sa han och jag ryckte till.

Det kändes som att någon högg en kniv i mitt hjärta.

Magen knöt ihop sig till en enda stor boll, det kändes som en klump i halsen och jag kände tårarna bränna på deras väg till ögonen.

'Den är skit'

Jag la mig ner på klippan, slöt ögonen och drog in den friska luften.

Jag skulle verkligen ta tiden jag hade till att sitta där så länge jag bara kunde.

Det var den bästa platsen på jorden.

Jag kunde andas och bara ta det lugnt till ljudet av vågorna som våldsamt slog mot klipporna.

Här kunde jag slappna av och inte tänka på någonting för ett tag.

Det var hit jag alltid gick när jag ville komma bort.

Ingen visste att jag var här, och det var nog ingen annan som hittat detta stället och brukade gå dit som en vardagssak.

Det var det härligaste, att kunna vara ensam utan en massa komplikationer. 

Det var mitt liv det, en stor enda röra av komplikationer. 

Jag la nycklarna på bänken och gick in i köket. 

Jag dammsög snabbt, diskade och städade lite innan jag sen gjorde lite makaroner och korv till middag.

Jag åt lugnt och kollade på de rinnande vattendropparna på fönstret.

Jag suckade lite och la ifrån mig gaffeln.

Allting var bara en stor röra.

Jag ställde mig längst ut på klippan och lät min blick vandra längs det mörkgrå vattnet.

Jag slöt ögonen och stod kvar på exakt samma plats.

Toppen av mina fötter var över kanten, en hård vindpust och jag skulle falla.

Det skulle vara skönt, komma bort härifrån. 

Jag öppnade ögonen igen och tog ett steg tillbaka.

Det skulle vara skönt att komma härifrån, men det skulle inte bli idag.

Jag gick till kanten av klippan och började klättra nedåt.

Nere på marken gick jag längs med strandkanten tills klippan tog slut och grönt högt gräs började växa fram.

Jag la mig i det dyngsura gräset och bara lät mig sjunka längre och längre ner.

Jag visste att om någon gick förbi skulle de inte ha en aning om att jag var där.

Jag hade ingenting att vara rädd för, det var aldrig någon här.

Alla vägar hit var igen vuxna och det fanns inte en enda människa som skulle välja denna sjön istället för alla andra stränder, förutom jag.

Jag gick tillbaka hemåt när klockan började närma sig ett.

Det var April, men det hade varit något som helst bra väder än.

Det dåliga vädret hade inte hjälpt till att göra det ljusare ute längre.

Det hade börjat bli mörkt redan någon gång vid nio.

På vägen hem regnade det.

Kalla små droppar, med så mycket känsla.

Jag var genomvåt och man skulle kunna tro att jag hade hoppat i vattnet.

Vägen hem kändes jobbigare och längre än vanligt, och jag ville bara ge upp.

Sätta mig ner och bara gråta.

När jag låste dörren till lägenheten bakom mig var min kropp så tung att det kändes som att jag inte skulle orka bära mig själv.

Med svaga ben gick jag upp för trappan och in på toaletten.

Jag drog av mig mina kläder och hängde upp dem innan jag sen tog duschmunstycket och satte mig ner i badkaret.

Jag fyllde inte badkaret med vatten.

Jag bara tryckte upp benen mot min kropp och riktade duschmunstycket mot mig.

Det varma vattnet brände mot kroppen, men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag satt tyst och stilla, rörde inte en muskel.

Det enda som hördes var vattnet som sprutades mot mig.

Jag lät min kropp sjunka ner lite och lutade huvudet mot kanten av badkaret.

Jag slöt ögonen och kände en tår rinna ner för min kalla kind.

'Jag lovar'

Den lilla flickan kollar hoppfullt på hennes mamma som ler mot henne.

Leendet ser riktigt oäkta ut och man kan se att hon döljer något bakom det,

men den lilla flickan litar på henne, hon är ju trots allt hennes mamma.

Hon litar på vartenda ord hon säger.
Kvinnan lutar sig fram och lyfter upp henne, trycker henne varsamt in i sin famn, 

låter flickan tro på henne.

'Jag lovar att jag kommer tillbaka och hämtar dig' säger kvinnan och ler.

'Då ska vi ha det livet som vi önskat oss'

Med de orden stänger kvinnan ytterdörren bakom sig och med ett klickande ljud är dörren låst.

Flickans ögon är fulla med tårar och kinderna är röda, men hon ler.

Hon ler, för hon är säker på att hennes mamma kommer tillbaka.

Det har hon ju lovat.

Jag vaknade med ett ryck och satte mig snabbt upp i sängen.

Jag andades våldsamt och tog tag i täcket och höll i det hårt.

Mina knogar blev vita och jag kunde till och med känna naglarna genom det tjocka täcket.

Jag lugnade ner mig och suckade, för att sen resa mig upp och gå ut från mitt rum till badrummet.

Jag sköjde ansiktet med kallt vatten och kollade mig sen i spegeln.

Jag skakade på huvudet och gick till mitt rum.

Jag drog på mig ett par mörka, slitna jeans, ett vitt linne, en svart cardigan och samma gamla slitna skor.

Klockan var bara nio.

Jag hade suttit i badkaret hur länge som helst kvällen innan.

Jag minns att när jag lagt mig i sängen var klockan halv fyra.

Men jag somnade inte på någon bra stund, det tog kanske någon timmer eller två.

Jag tog min mobil, gick ner för trappan och låste lägenhetsdörren efter mig när jag gick.

Jag gick med blicken fäst mot skyltfönstrena eller ner i marken för att slippa bli igen känd.

Vad gjorde jag här egentligen?

Vem som helst kunde vara här.

Jag suckade och kollade ner mot marken.
Jag stannar ett ögonblick för att ta upp mobilen och kolla klockan, men känner att jag får en knuff i ryggen och mobilen flyger ur min hand.

Jag kunde knappt röra mig, jag bara kollade chokerat på mobilen som låg på marken. 

'Förlåt, jag är jätte ledsen, verkligen' hörde jag någon säga bakom mig. 

Jag ryckte till lite, omedveten om att personen fortfarande var kvar, och vände mig sen snabbt om.

Framför mig stod en blond kille.

Han hade blåa ögon och var någon decimeter längre än mig, skulle säga att han kanske var mellan två-fyra år äldre än mig.

Han såg faktiskt väldigt bra ut, riktigt bra ut.

Han var söt och hade inte det utseendet som alla andra har.

Det var något speciellt med honom, men jag kunde inte sätta fingret på vad.

Hon log lite snett mot mig medan han granskade mig långsamt med blicken.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag stod fastfrusen i marken, helt chokerad.

Varför pratade han med mig?

Jag var inte van vid det alls.

Det var aldrig någon förutom pappa och lärare som pratade med mig, om det inte var för att säga ett skämt om mina kläder eller mitt hår.

'Förlåt, igen, jag är verkligen jätte ledsen' fortsatte han sen, men jag svarade inte.

Jag böjde mig sakta ner och tog upp mobilen.

Mitt hjärta hoppade till lite när jag såg sprickan som blivit i skärmen.

Killens leende försvann och han kollade förskräckt mot min mobil.

'Det är lungt' svarade jag sen sakta och vände mig om för att gå.

Jag hann inte ta mer än ett par steg innan jag hörde killen igen.

'Vänta!'

Han tog tag i min arm och jag bet ihop av smärtan från blåmärket han precis lagt handen på.

Jag vände mig om för att han skulle släppa taget.

'Jag kan betala det, det var mitt fel' sa han och jag skakade snabbt på huvudet.

'Nej, gör inte det, det behövs verkligen inte'

Egentligen ville jag ingeting annat än att fixa den, pappa skulle ha ihjäl mig om han såg den.

Men jag ville verkligen inte att han skulle betala, absolut inte.

Killen kollade på mig med en menande blick.

'Jag är seriös, jag menar det verkligen, det var mitt fel att den gick sönder och du ska inte behöva betala det'

'Det är gulligt av dig, men tack ändå' svarade jag och vände mig om igen. 

Jag ryckte till lite när hans hand trycktes emot blåmärket pappa gjort igen. 

'Förlåt, gjorde jag dig illa?' frågade han och jag skakade snabbt på huvudet. 

'Nej då, det är gulligt av dig att du bryr dig om min telefon, men jag klarar mig, det är lugnt' svarade jag och killen skakade snabbt på huvudet. 

'Det är inte alls lugnt, det var mitt fel och då ska jag rätta till det också' 

Jag svalde en suck inom mig och han försökte sig på ett leende igen. 

'Snälla, kom, vi kan väl ta en liten promenad och prata om det?' frågade han och nickade lite med huvudet åt det håll han gått åt.

Jag bet mig i läppen.

Jag vet att det inte var vanligt att folk var med mig, och han skulle säker inte vilja vara med mig mer om ett tag.

Jag vet också att pappa skulle döda mig om han fick reda på att jag träffade någon, speciellt en kille.

Men pappa var inte där och jag kunde lika gärna ta denna chansen nu, innan han ändrar sig.

Jag tog några snabba steg mot honom och vi började gå.

Jag vaknade av knarrande steg i trappan.

Jag stelnade till och lyssnade noga.

Jag hörde stegen tona bort och dörren smällas igen.

Jag suckade och reste mig upp.

Klockan var redan kvart i åtta.

Jag drog på mig ett par svarta jeans, ett grått linne och min svarta kofta.

Jag tog min väska och gick ner för trappan för att dra på mig mina slitna reebok skor.

Innan jag gick, gick jag in på toaletten och kollade mig i spegeln.

Jag var någorlunda blå på kinden och hade stora märken efter pappas hand på armen.

Jag suckade och låste efter mig när jag gick ut från lägenheten.

Aldrig att jag skulle till skolan såhär.

Jag satte mig ner på klippan och stirrade ut över det mörkgrå vattnet.

Efter en stund la jag mig ner och granskade de gråa molnen innan jag sen slöt ögonen.

'Hon är ditt ansvar också!'

Den rödhåriga flickan trycker sig så långt in mot väggen hon bara kan. 

Ögonen svämmar över med tårar som forsar ner över de röda kinderna.

Hon trycker händerna så hårt hon kan över öronen och försöker stänga ute ljudet.

Ljudet av hennes föräldrars eviga gräl. 

Hon förstår inte riktigt, men hon är tillräckligt smart att förstå att det handlar om henne.

'Du kan inte bara lämna över allt ansvar på mig för att gå ut med dina kollegor!'

'Du säger inte åt mig vad jag ska göra!'

'Nej, för du gör ju ingenting!'

Flickan drar upp knäna så långt hon bara kan och kryper ihop till en boll så gått det går.

Hon önskar inget hellre än att de ska sluta, att allting ska tystna och bli bra.

Flickan vill bara skrika, hon vill bara skrika ut alla sina känslor.

Hon kollar genom de tårfyllda ögonen mot den stängda dörren till hennes rum.

Där ute står två personer.

Två personer som har all makt över hennes liv och känslor. 

Dörren smälls igen och det enda flickan hör är hennes mammas snyftningar.

Flickan reser sig sakta och går på svaga ben bort mot dörren.

Hon öppnar den försiktigt och kollar på sin mamma som sitter på golvet.

Det är blod över hennes ansikte, kläder och händer.

Flickan drar in ett djupt andetag och går fram till sin mamma.

'Vad hände?' frågar flickan sakta och kvinnan försöker sig på ett smärtsamt, halvhjärtat leende.

'Mamma slog sig, vännen, det är ingenting. Du kan gå in och fortsätta leka på ditt rum' 

Kvinnan reste sig upp och vände sig om med ryggen mot flickan.

Flickan ville protestera.

Hon ville säga något, säga emot, men hon kunde inte.

Hon öppnade munnen men inga ord kom ut, och inga ord skulle komma ut.

Hon stängde bestämt munnen igen, hon visste att det inte skulle tjäna något till.

Det gjorde det aldrig.

Jag öppnade ögonen med ett ryck.

Jag satte mig upp och kollade klockan.

Kvart över tre.

Om jag skyndade mig hem kanske jag kom hem innan pappa.

Jag ställde mig snabbt upp och gick med snabba steg.

När jag drog i handtaget och kände att det fortfarande var låst visste jag att jag var före pappa.

När jag öppnade dörren och inte hörde något pustade jag ut.

Jag fixade disken och dammsög innan jag gick upp till mitt rum.

Jag satte mig på sängen, tryckte upp mig i hörnet, drog upp knäna till magen och väntade på att pappa skulle komma hem.

'LISA!'

Jag rös till av pappas hårda röst och svalde ner tårarna som brände i halsen.

Jag gick med tysta steg ner för trappan och ställde mig i dörröppningen till vardagsrummet där pappa satt.

När han inte sa något kollade jag sakta upp på honom.

'Jag diskade och dammsög'

'Bra' sa han tyst och slog på TV:n.

Han zappade mellan några kanaler och jag väntade outhärdligt på att han skulle säga något.

Det var tyst mellan oss en lång stund.

Det var en sådan outhärdlig känsla, han visste hur mycket det plågade mig att stå där och vänta på att han skulle låta sin vrede gå ut över mig.

'Kom hit!' sa han och först tvekade jag lite, vilket jag ångrade i efterhand.

'NU!' röt han ilsket och for upp ur soffan.

Jag behövde inte ta några steg, pappa kom fram till mig och slet tag i mina handleder.

Jag bet ihop av smärta, men lät aldrig min blick lämna hans.

Jag kunde inte andas, inte blinka.

Hade någon sett mig hade de nog antagit att jag var död.

Det tog inte mer än en halv sekund och jag kände hans hand mot min kind.

Mitt huvud flög åt sidan och smärtan bultade.

Med ena handen stadigt om min ena handled tog han tag i min käke med ett så hårt grepp att det kändes som den skulle gå sönder.

Jag kollade på honom, försökte hålla inne tårarna.

Jag svalde hårt gång på gång för att inte låta tårarna komma upp i ögonen, då var allting kört.

Jag fick inte blunda eller kolla bort, och att börja gråta skulle vara som rena självmordet när pappa var såhär aggresiv.

Det var uppenbart hur rädd jag var i denna situationen, och jag visste att pappa skulle ta användning utav det.

Hans hand landade på min kind igen och jag blundade hårt för några sekunder innan han tvingade mig att kolla på honom igen.

Han puttade mig hårt mot väggen, ett fast grepp om mig hela tiden.

Hans ögon var svarta av ilska och jag kunde nästan se blodet pumpa inom honom.

Mestadels av tiden hade pappa ingen anledning till att slå mig, men varför skulle han behöva det?

Jag kunde se hur han bet ihop tänderna och för varje sekund blev hans grepp om mina handleder allt hårdare.

Jag kunde känna rädslan rusa fram och tillbaka till min hjärna.

När jag trodde det värsta skulle komma blev hans grepp lösare och han puttade mig ut i hallen.

'Gå till ditt rum!'

Med tårarna brinnande bakom mina ögonlock sprang jag upp till mitt rum.

Jag försökte intala mig själv att det inte hjälpte att gråta, men det funkade inte.

Tårarna forsade ner för mina kinder som floder, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag var inte säker på om jag ville göra något åt det.

Tårarna kanske inte kunde ändra på mitt liv, men de kunde iallafall lätta en börda från mina axlar.

Lördag..

Helger för mig var det värsta som fanns.

Ingen anledning att lämna lägenheten och ingen anledning för pappa att vara skonsam mot mig.

Jag blundade och lyssnade noga efter några ljud, inget.

Allting var knäpptyst.

Jag satte mig förvånat upp i sängen och kollade klockan, 08.45

Pappa kanske inte var hemma.

Snälla gud, låt det vara så.

Jag reste mig upp, bytte om till en mörkgrå luvtröja/hoodie, mina slitna reebok och ett par ljusa jeans som jag skulle gissa inte var så ljusa när jag köpte dem.

Jag borstade genom håret och drog det till sidan.

Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren ut till hallen.

Jag slöt ögonen och förberedde mig för det värsta, men det kom aldrig.

Jag stod där som ett fån med stängda ögon och väntade på att något skulle hände, men det hände inget.

Jag öppnade sakta ögonen och kunde inte hålla inne ett litet tonlöst skratt som kom ut från min mun.

Pappa var inte hemma, och precis som en välsignelse kom jag ihåg att han inte skulle vara hemma på hela helgen.

Han hade gått, och jag var skulle vara ensam hemma till på måndag kväll, det var helt otroligt.

Jag blev så överväldigad och lättad att tårar började forsa ner för mina kinder.

Visst hade jag inga pengar till mat, men jag kunde alltid leva på det lilla vi hade i kylskåpet, och jag skulle klara mig till måndag, jag hade klarat mig mycket längre innan.

Det tog ett par minuter för mig att sluta gråta, och ytterliggare ett par minuter att lugna ner mig.

Jag gick sakta ner för trappan och letade runt i lägenheten, som för att hitta pappa, eller hitta något, men inget.

Jag var ensam, och skulle vara till måndag kväll.

En hel helg för mig själv, en hel helg att bara njuta.

Lisas perspektiv

Jag la mig tugnt ner och lät det blöta gräset omfamna mig.

Jag kollade upp mot himlen för en stund innan jag sen stängde ögonen och drog in ett djupt andetag.

Det doftade gräs och maskrosor blandat med vatten.

Jag kände något vått i min panna och ögonen öppnades sakta mot min vilja.

Det började regna, great.

Jag suckade, och utan att bry mig låg jag kvar och tänkte.

En liten flicka springer ljudlöst genom lägenheten och fumlar tyst på väggen efter strömbrytaren.

Hennes hår är långt och rött, nästan guldfärgat.

Lampan tänds och rummet nästan öppnar upp sig för henne.

Rummet är fullt av prydnadsfigurer och kristallskålar.

Där, på soffan framför henne, ligger hennes mamma, precis som hon hoppats.

'Mamma'

Flickan puttar varsamt på kvinnan, nästan som att hon är rädd för att väcka henne.

'Mamma'

Hon puttar en gång till.

Kvinnans ögon far upp så snabbt att flickan nästan trillar bakåt.

'Älskling, ska inte du sova?' frågar kvinnan och flickan står yst och kollar ner i golvet. 

'Pappa är arg' mumlar flickan.

Hon har gråten i halsen och kinderna är påväg att överhettas.

'Kom här älskling, det kommer bli bättre' säger kvinnan och drar in henne i sin famn.

Hon lägger sig på sängen bredvid kvinnan.

Kvinnan drar handen mjukt och varsamt genom hennes guldröda lockar och låter de hänga fritt.

'Allting kommer bli bättre, det kommer ordna sig'

Mina ögon for upp mot min vilja av det höga mullrandet som ekade i luften. 

Jag tvingade min kropp upp och jag började små springa bort mot hyreslägenheterna som låg ett par hundra meter bort från ängen.

Jag öppnade sakta dörren till lägenheten och bad till gud att pappa inte var så arg idag.

'Hur ser du ut?' sa pappa argt och jag stannade sakta framför dörren till köket där han satt med en spritflaska i handen.

'Det började regna' svarade jag och kollade ner i golvet.

'Hade du skyndat dig lite från skolan kanske det inte hade blivit så' röt han och jag rös till av hans raspiga röst.

'Gå upp till ditt rum!'

Jag nickade och gick sakta upp till mitt rum.

Jag stängde dörren, la min väska på golvet och la mig på sängen. 

Jag tog ett djupt andetag och slöt ögonen. 

Inga slag idag iallafall, det är ju alltid bra.

Jag vaknade av det höga ljudet av en dörr som smälls igen.

Jag öppnade sakta ögonen, lyssnade noga efter andra ljud, inget.

Pappa hade gått, jag var ensam.

Jag pustade ut och slöt ögonen.

Beroende på vart pappa skulle och hur mycket jag skyndade mig kanske jag kunde hinna gå härifrån utan att pappa märkte något.

Jag skyndade mig upp ur sängen, drog på mig ett par mörka gamla jeans och ett vitt linne med svart text på som pappa köpt till mig någon gång förra året, ja han var inte helt hjärtlös, och tog min skolväska.

Jag skyndade mig att dra på mig mina slitna reebok knytskor som jag vet mamma köpte till mig i för tidig present någon gång förra året.

Det är det enda jag hör av henne.

Jag får ett kort någon gång på min födelsedag vartannat år, hon skickar någon present något år när hon kommer ihåg, och ibland får jag kort på hennes nya familj.

Jag skulle kunna döda för att få vara med henne, men sen tänker jag om när jag kommer ihåg vilken häxa min mamma egenltigen är.

Jag tog min svarta gamla kofta, drog på mig den och gick sen ut från lägenheten.

Jag låste snabbt och sprang ner för trapporna.

Innan jag öppnade porten och gick ut var jag noga med att se till att pappa inte var någonstans inom synhåll.

Jag sprang så fort jag kunde bort bakom ett av radhusen och pustade ut när jag kommit in i skogen.

Jag tog alltid den vägen till skolan.

Jag tog upp min mobil och log.

Jag var riktigt glad att ha den.

En dag hade min pappa inte druckit så mycket, och han kom hem med en ny Iphone till mig när han slutat jobbet, som han inte längre har kvar.

Det var en IPhone 3GS.

Jag suckade när jag såg att klockan bara var kvart över sju.

Jag började inte innan åtta.

Jag gick tyst och drog in djupa andetag.

Undra hur det hade varit om mamma aldrig stuckit.

När jag gick genom den, vad som kändes som, oändliga korridoren kunde jag känna allas blickar bränna i ryggen som knivhugg.

Jag svalde hårt och låste sakta upp mitt skåp, undrar hur det hade känts om allting var annorlunda.

Jag passade inte in här, jag passade inte in någonstans.

Jag var trött på det här.

Jag var trött på mitt liv, jag var trött på att vara jag.

Jag var trött på att känna att jag inte passade in och att inte ha någon nära, trött på att lärarna låstades som att de inte såg, låtsades som att det inte visste.

Jag vet att de visste, det var därför de aldrig ringde hem när jag inte var i skolan, det var därför de aldrig försökte göra någonting när jag gick, de visste allting.

Jag drog mitt hår över axeln och suckade.

Om bara detta kunde vara en enda stor mardröm.

Jag öppnade dörren och gick in.

'Vart är du påväg?!' röt pappa från vardagsrummet när jag satt min fot på första trappsteget.

Jag svalde hårt och slöt ögonen.

Snälla gud, var på min sida.

Jag öppnade ögonen och vände mig om.

'Till mitt rum' mumlade jag och pappa vände sig mot mig.

'Kom hit!' väste han och pekade framför sig.

Jag gick in och ställde mig ett par meter från pappa där han satt i soffan.

'Varför är du hemma så sent? har jag inte sagt åt dig att komma hem direkt efter skolan?'

Jag hade blicken fäst i marken när jag kände pappas hårda grepp om min käke när han lyfte mitt ansikte.

'Kolla på mig när jag pratar med dig! Hur ska jag få dig att fatta vad jag säger?!'

Min kind brände till när pappas hand träffade den med all sin kraft.

Mitt huvud flög åt sidan och det krävdes all min självkontroll för att inte lägga mina händer på kinden och börja gråta. 

Jag visste att det aldrig lönade sig att gråta, speciellt inte med pappa.

Det var min största regel, jag fick aldrig, aldrig, gråta inför pappa, det gjorde allting tusen gånger värre.

Jag fick mig själv att framstå som svag och visade att det var pappa som hade all makt och kontroll.

Pappa tog tag i min käke igen och hans rödsprängda ögon stirrade in i mina gröna.

Jag fick ta i med all min kraft för att inte kolla bort.

Pappas handflata träffade min kind igen och jag spände hela kroppen av smärta.

Han gav mig en hård knuff så att jag åkte in i väggen och smärtan flög som en stöt genom min rygg.

Han tog tag i min handled så hårt att det kändes som att han stoppade blodcirkulationen.

'Gå upp till ditt rum!'

Han släppte mig och jag tog min väska och så fort jag kommit utom synhåll sprang jag upp för trappan och till badrummet.

Jag slöt ögonen och kände hur tårarna brännde bakom ögonlocken.

Jag vet att det inte hjälpte att gråta, jag kunde gråta hur mycket jag ville och ingenting skulle ändras, men jag kunde inte hjälpa det. 

Tårarna bara kom, jag kunde inte hålla inne dem längre. 

Lisa är en tjej på snart sexton år.

Hennes hår är färgat brunt med blonda slingor och hon har melerade ögon.

Lisa bor i London tillsammans med sin pappa.

När Lisa bara var fem år blev hennes mamma gravid.

Hon träffade en ny kille och lämnade Lisa med hennes pappa.

Lisas pappa dricker mer och mer, och aggretionen går ut över Lisa själv.

Hon passar inte in i skolan och hon passar inte in bland folk.

Lisa bönar och ber för ett bättre liv, och kanske kommer det förr eller senare, när hon träffar på någon speciell..