På måndagen hade jag och Niall haft värsta bråket, och jag ville så hemskt gärna berätta sanningen, berätta varför han inte kunde vara med mig och varför jag reagerade som jag gjorde.

Men jag kunde inte berätta något, jag ville inte att han skulle behöva hantera det, jag gjorde det ju bara för att jag älskade honom.

Han tycker jag är töntig som tar det som en så stor grej, men om han bara visste sanningen.

Jag intalade mig själv att det var bäst såhär, men om det var bäst, varför gjorde det då så ont?

Jag hade inte varit så nära någon någonsin, jag hade aldrig känt så för någon.

Det kändes så spännande, så riktigt, som en förbjuden kärlek.

Men det var säkert bäst så, jag vet att pappa skulle ha ihjäl både mig och Niall om han fick reda på något.

Jag ville inte att deet skulle bli sämre än vad det redan var.

En vecka senare,

måndag
'Snälla Lisa, jag älskar dig' sa Niall, ögonen blanka av tårar.

'Jag älskar dig med, tro mig, det är därför det blir bäst såhär' 

Tårarna brände i ögonen och för varje ord som kom ur våra munnar kändes det som ett knivhögg i hjärtat.

'Jag fattar inte varför du gör en så stor grej av det? jag vet att jag skulle berätta det, och jag är ledsen att jag inte gjorde det, men varför fortsätter du ta det så mycket större än det är?!'

Nialls röst var hög och man kunde höra sorgen i den.

'Men varför förstår du inte? det är inte meningen att du ska vara med såna som mig' fick jag ur mig och Niall kollade oförstående på mig.

'Såna som dig?'

Jag öppnade munnen för att säga något, men avbröts av att någon ryckte i handtaget till ytterdörren.

Fan, fan, fan.

'Shit, kom, fort!' sa jag tyst och drog med mig Niall upp för trappan.

Jag hörde en nyckel vridas om i dörren och jag bad till gud att pappa inte skulle höra oss.

Jag styrde stegen mot dörren till vinden.

'Lisa, vad är det so..'

Jag la en hand för Nialls mun och kollade argt på honom.

'Var tyst och följ med' viskade jag tillbaka och stängde dörren.

Jag kunde höra pappas raspiga röst ropa mitt namn på nedervåningen.

Jag stängde dörren till vinden så försiktigt jag kunde och sprang upp för den smala trappan med Niall precis bakom mig.

Jag drog med mig Niall ner bakom några lådor och tryckte in oss så långt det bara gick i hörnet.

Jag kände tårarna bränna bakom ögonen och hela jag darrade.

Jag visste att jag höll på att få en panikattack.

Jag darrade våldsamt, slöt ögonen så hårt jag kunde och höll handen för munnen.

Tårarna forsade ner för mina kinder som floder och rädslan for fram och tillbaka i min hjärna.

Jag kände Niall dra in mig tryggt i sin famn och strök ena sin hand över mitt hår.

Han kysste mig mjukt flera gånger i pannan.

'Sch, sch' sa han och jag försökte att inte hyperventilera.

Jag hörde pappas steg i trappan och jag visste att det var kört.

Jag fick inte in tillräckligt med luft i mina lungor och det kändes som att jag skulle svimma.

Precis som pappas steg var framme vid oss stannade han.

Jag slöt ögonen om möjligt hårdare och bad till gud.

Plötsligt vände sig pappa och började gå där ifrån.

När jag hörde ytterdörren smällas igen ända upp till oss visste jag att pappa hade gått.

Jag började darra kraftigare och tårarna forsade om möjligt ännu mer och allting snurrade omkring mig, antagligen av att jag blev så lättad.

Mina andetag var korta och snabba, och jag tror aldrig att jag haft en sån kraftig panikångestattack någonsin i mitt liv.

Jag fick väldigt lätt panikångest attacker och det var väldigt svårt att hantera dem, speciellt när den enda familjen som jag hade var pappa.

Niall drog in mig i sin famn och vi satt där i nästan en halvtimme innan jag lugnat ner mig.

När jag hade börjat andas vanligt, druckit ett glas vatten och fått med mig Niall till klippan dit jag alltid gick, kollade Niall på mig och suckade.

'Nu vill jag att du förklarar lite för mig' sa han och jag svalde hårt.

Jag satte mig ner på klippan och kollade ut mot det mörka vattnet.

'Det var ju det jag sa, min familj är skit'

'Och?' fortsatte Niall och satte sig ner bredvid mig.

'När jag var runt fyra år började min pappa dricka och slå min mamma, det pågick i något år och när jag var runt fem blev min mamma gravid med en annan kille. Hon stack med denna killen till någonstans jag inte vet, och lämnade mig med min alkoholist till pappa' sa jag, utan att någon gång möta Nialls blick.

'Brukar han slå dig?' frågade Niall och jag svalde hårt för att stoppa tårarna att komma till ögonen, men förgäves.

'Lisa?!'

Niall tog ett löst tag om min axel, och hans genomträngande blick fick mig att kolla på honom.

Tårarna avslöjade mig och jag kunde se hur tårar vällde upp i Nialls ögon.

'Varför har du inte sagt något?' frågade han, rösten hög av beskyddande.

'För jag ville inte att du skulle besväras med det, du har fullt upp som du har det' sa jag och Niall fnös.

'Mitt privatliv är mycket viktigare än mitt kändisliv, du är mycket viktigare än mitt kändisliv.

Jag och Niall satt bara och kollade tårögt på varandra ett tag.

'Har detta pågått sen du var fem?!' frågade Niall sen.

När jag inte svarade suckade Niall.

Du skulle ha pratat med någon, du kan inte fortsätta leva såhär! jag kommer inte låta dig!'

Jag drog in mig i Nialls famn och vi satt där hur länge som helst och bara höll om varandra.

Jag vaknade av att, vad jag antar var, Nialls mobil ringde.

Jag satte mig försiktigt upp och kollade på Niall när han svarade.

'Shit, jag försov mig, är där om tio, jag lovar!'

Han la på och reste sig snabbt upp.

'Jag hade glömt att vi skulle repa vid nio' sa Niall och jag kollade på klockan, halv tio.

Vi skyndade oss ut från den täta skogen och Niall drog med mig till sin bil.

Jag kör hem dig till mig, okej? jag och killarna kommer sen, innan vi tar en veckas ledigt brukar vi prata om vad vi ska göra veckan efter och sen åka och käka lite, låter det bra?' frågade Niall och jag kollade osäkert på honom.

Niall suckade med ett skratt och log mot mig.

'De är inte farliga, jag lovar!' sa han och jag log lite snett tillbaka.

'Men har du berättat om mig?' frågade jag sen och jag kunde se att Nialls kinder blev synligt rödare.

'Ja, jag har nämnt dig någon gång' sa han.

Jag log lite men var fortfarande osäker.

'Om du vill kan jag säga att de inte ska vara för på och ta det lite försiktigt med dig' sa han och jag nickade.

Det lät betydligt bättre.

Tänkt att jag och Niall verkligen somnade där ute.

Niall gav mig nyckeln till sin lägenhet och släppte av mig utanför.

Jag gick försiktigt in och låste dörren efter mig.

Jag var inte säker på om jag och Niall var tillsammans igen, eller om vi någonsin varit tillsammans, men jag hoppades innerligt på båda.

Nu visste han varför jag var så osäker, och han visste min största hemlighet, det som ingen fick veta.

Det kändes bra eftersom att han inte lämnade mig.

Jag gick runt lite i Nialls lägenhet och kollade runt lite.

Det kändes lite konstigt att vara där ensam.

Jag hade varit här många gånger innan, men inte ensam.

Jag gick in i badrummet och kollade mig i spegeln.

Jag såg bättre ut än vad jag trodde jag skulle göra efter att ha gråtit så mycket och efter att ha sovit ute.

Jag kollade ner på mina kläder, ett par mörka jeans, ett vitt linne och en mörkblå luvtröja.

Mitt ljusbruna hår hängde lockit ner och slutade lite nedanför brösten.

Jag önskar att jag hade några andra kläder, men suckade bara bort det och kollade mig i spegeln igen.

Jag skulle träffa one direction och jag såg ut sådär.

Jag suckade högt och ryckte till när det pep till i min mobil.

Niall.

"Det finns mat i kylen,

 ta vad du vill!

 Älskar dig <3"

Jag log lite för mig själv, jag hoppades verkligen att Niall såg oss mer än som vänner.

Jag ville vara mer än hans vän, och jag ville att han skulle vara mer än min vän.

"Okej, tack!

 Du betyder så mycket,

 det du gör betyder så mycket!

 Älskar dig med <3"

"Du betyder så mycket mer!

 Kommer göra vad som helst för dig,

 kommer aldrig låta dig gå, och kommer

 aldrig släppa dig! <3" 

Jag fick tårar i ögonen när jag läsa Nialls sms.

Han var den perfekta killen, ingen kunde någonsin ta hans plats.

När jag hörde dörren öppnas tryckte jag in mig så mycket det gick i soffan.

Magen knöt sig och jag försökte att fokusera på tv:n, så att det inte skulle se ut som att jag bara väntat på dem.

'Hej' hörde jag Niall säga högt.

'Babe' fortsatte Niall och jag svalde hårt för att kunna svara.

'Här inne' svarade jag högt och hörde sen steg mot vardagsrummet.

Jag bet ihop så gott jag kunde när alla fem killar från one direction kom in i vardagsrummet.

Jag försökte sjunka ännu längre ner i soffan och kollade ner i marken när allas blickar var på mig.

Åh gud, hur skulle jag klara detta?

'Skit?' frågade Niall förvånat och jag nickade.

'Precis'

Jag kollade ner i marken och suckade, innan jag sen kollade upp på Niall igen.

'Jag vill helst inte prata om det'

Niall nickade förstående och jag kollade ner i marken igen.

Det var ingen, ingen, som visste sanningen om mitt liv, och jag kände inte att berätta det för en främling, även fast den främlingen var Niall.

'Du är så speciell' sa Niall plötsligt och jag kollade på honom med en frågande blick.

'Hur menar du då?'

'Ja, du är inte som alla andra, du är inte som någon jag har mött förut' sa han och jag kollade ut mot det mörkblå vattnet igen.

'Det tar jag inte som en komplimang' sa jag och Niall kollade på mig med en allvarlig blick.

'Det borde du göra, det var menat som en. Du står ut från alla andra som jag brukar träffa, du är så snäll och omtänksam, det är något med dig som gör dig så himla unik'

Det kändes som ett par vingar började flaxa omkring i min mage och jag kollade på Niall med ett leende.

De kommande två veckorna träffade jag Niall varje dag förutom helgerna.

Vi hade kommit så nära varandra att det inte gick att komma närmare.

Vi var så lika, men samtidigt så olika, och vi hade så roligt ihop att jag nästan glömde av allting runt omkring.

Pappa hade blivit allt värre och hade jag inte haft Niall hade jag inte klarat det. 

Det hade gått överstyr, och jag var trött på att aldrig kunna gå med shorts eller utan kofta. 

Jag ville berätta för Niall, det ville jag verkligen, men jag kunde inte, jag ville belasta honom med det och göra honom orolig. 

'LISA!' hörde jag pappa ropa från nedervåningen.

Hans röst var lika raspig som vanligt, men den lät lite, ödmjukare?

Jag gick förvånat och tyst ner för trappan till köket där pappa satt.

'Jag var tvugen att skaffa ett nytt jobb..' började han och jag nickade sakta.

'Det är ett helgjobb och det ligger ganska långt härifrån, så det betyder att jag kommer åka härifrån på fredag morgon, och komma tillbaka på måndag kväll'

Jag kollade stumt på honom och mina ögon var lika stora som bollar.

Skulle han vara iväg varje helg? driver han med mig nu?

Jag började nästan gråta av lättnad.

Faktumet att han skulle vara hemma varje dag skar lite i mig, men att ha lugn och ro varje helg kändes som en välsignelse.

Det kändes verkligen som att allting skulle bli bättre.

'Borde inte du vara i skolan?' frågade Niall och jag skakade på huvudet och kollade upp mot den klarblå himlen igen.

'Nej, det är inget ställe för mig' svarade jag

Niall nickade sakta och förde sin blick uppåt. 

Jag och Niall hade känt varandra i lite mer än tre veckor, och det kändes bra.

Jag satte mig upp efter en stund och kollade mot Niall.

'Kom' sa jag och drog honom med mig.

Jag tog ett djupt andetag när vi stod utanför min lägenhet.

Första gången någon var hemma hos mig, någonsin.

Jag öppnade dörren.

Det kändes bra, riktigt bra.

'Hur kommer det sig att vi inte varit här förrän nu?' frågade Niall och log fånigt mot mig.

'Vad menar du?'

'Ja, vi har bara varit hemma hos mig eller ute, men inte här'

'Min pappa är inte den mest trevliga personen' sa jag och Niall nickade.

'Vad gör han nu?'

'Han jobbar på helgerna' svarade jag och Niall nickade igen.

Vi gick upp till mitt rum och jag satte mig på sängen.

'Fint rum' sa Niall och kollade runt lite.

'Erm, tack' svarade jag, och granskade mitt rum, och jag kunde inte förstå hur han tyckte det var fint.

'Jag borde gå nu, jag ska jobba imorgon' sa Niall och jag nickade.

Klockan var halv elva. 

'Men vi ses' sa Niall och kramade om mig. 

Jag nickade i hans famn och log mot honom tills han stängde dörren. 

Jag gick upp till mitt rum, gjorde mig iordning och la mig i sängen. 

Utan Niall hade jag inte varit där jag är idag. 

Jepp, han gjorde mig verkligen gladare. 

När jag vaknade på lördagen låg jag inte kvar i sängen länge. 

Jag tog på mig ett svart linne, ett par mörka jeans, en grå luvtröja och mina slitna skor. 

Klockan var bara nio och jag var ganska rastlös med ingenting att göra.

Jag dammsög hela lägenheten två gånger, diskade och kollade på de få tv-kanaler som vi hade.

Jag ryckte till när min mobil började ringa.

Jag rös till av glädje när jag såg att det var Niall.

'Hallå?'

'Hej Lisa! Vill du träffas?'

'Gärna, vart, när?'

'Jag kan komma till dig om en halvtimme ugefär, går det bra?'

'Utmärkt'

'Bra, hejdå'

'Hejdå'

Jag la på och kunde inte låta bli att le lite.

Mitt liv hade helt klart blivit bättre sen jag träffade Niall.

Jag satte mig ner i gräset med ryggen mot klippan.

Niall gjorde likadant och en stund satt vi bara där i tystnad.

Jag kunde se i min ögonvrå att Niall rörde sig lite för att sätta sig bekvämare.

Jag ryckte till lite i när jag kände en hand på min.

Jag såg i Nialls ansiktsuttryck att han inte heller var berädd på att min hand skulle ligga där, men han flyttade inte sin hand.

Jag kunde inte låta bli att le lite fånigt för mig själv.

Vi satt där en stund innan Niall kollade på mig. 

'Lisa' 

'Mm' svarade jag och kollade på honom. 

Han såg lite osäkert på mig och kollade sen ner i marken. 

Han flyttade sig lite närmare mig och vi kollade intensivt in i varandras ögon innan han sen lutade sig fram och våra läppar nuddade varandra.

Jag kysste honom tillbaka och han drog sina mjuka läppar bort från mina för att kolla på mig.

'Jag gillar dig' sa han sen och kollade osäkert på mig.

'Jag gillar dig med' svarade jag och drog in honom i en till kyss.

'Jag ringer dig imorgon' sa Niall och jag nickade.

'Okej, längtar redan' sa jag och Niall log.

Vi gick åt varsit håll och jag gick och la mig direkt när jag kom hem.

Allting för att tiden skulle gå fortare mot Niall.

Jag och Niall satte oss på klippan igen.

Vi pratade om allt möjligt och vi hade roligt som alltid.

När vi sprang runt nere i sanden tappade Niall sin mobil.

'Du tappade din mobil' sa jag och tog upp den för att ge den till Niall.

Jag sträckte mig fram för att ge den till honom, och råkade trycka på hem knappen.

Mobilen lös upp och jag kolladepå hans bakgrund.

En bild på några killar och en text.

One Direction.

Jag tänkte efter lite, varför var det namnet så välbekant?

Det tog något ögonblick för mig att förstå.

'Det är ju du' sa jag sen och kollade på Niall med stora ögon.

Vad hade jag gett mig in på?

Niall, ifrån One direction?

'Lisa, det ändrar ingenting' sa han och tog ett steg närmare.

Jag tog ett steg tillbaka.

Han borde ha berättat för mig, och jag borde ha fattat att jag inte skulle pratat med honom, allra minst kysst honom.

Jag skulle inte klara av det, och speciellt inte när pappa inte får veta något.

Och jag älskade Niall, jag älskade honom för mycket för att låta honom behöva stå ut med mitt liv och mina problem.

Jag hade för mycket komplikationer för att fortsätta vara med Niall, jag ville inte göra det mot honom, jag kunde inte.

Han skulle inte vara med såna som mig och jag var inte med såna som han.

Det funkade inte.

Klart att jag inte var som någon han träffat förut, det är ju lite uppenbart.

Han är världskändis och jag är bara jag.

'Jag borde ha berättat, jag är jätte ledsen, Lisa' sa han och tog ett steg närmare mig.

Jag var bara riktigt glad för att jag inte berättat sanningen om mig än, det skulle gjort allting svårare.

'Det är inte det, du kan inte vara med mig, och jag kan inte vara med dig. Förlåt Niall, men det funkar inte' sa jag sakta och med tårarna i ögonen började jag springa.

Jag sprang in i skogen så fort mina ben orkade, och lite till.

Det var liten grej att bråka om, men samtidigt var det så himla stort.

Han kunde inte vara med mig, det ska inte vara så, det är bara inte så.