Jag vaknade av knarrande steg i trappan.

Jag stelnade till och lyssnade noga.

Jag hörde stegen tona bort och dörren smällas igen.

Jag suckade och reste mig upp.

Klockan var redan kvart i åtta.

Jag drog på mig ett par svarta jeans, ett grått linne och min svarta kofta.

Jag tog min väska och gick ner för trappan för att dra på mig mina slitna reebok skor.

Innan jag gick, gick jag in på toaletten och kollade mig i spegeln.

Jag var någorlunda blå på kinden och hade stora märken efter pappas hand på armen.

Jag suckade och låste efter mig när jag gick ut från lägenheten.

Aldrig att jag skulle till skolan såhär.

Jag satte mig ner på klippan och stirrade ut över det mörkgrå vattnet.

Efter en stund la jag mig ner och granskade de gråa molnen innan jag sen slöt ögonen.

'Hon är ditt ansvar också!'

Den rödhåriga flickan trycker sig så långt in mot väggen hon bara kan. 

Ögonen svämmar över med tårar som forsar ner över de röda kinderna.

Hon trycker händerna så hårt hon kan över öronen och försöker stänga ute ljudet.

Ljudet av hennes föräldrars eviga gräl. 

Hon förstår inte riktigt, men hon är tillräckligt smart att förstå att det handlar om henne.

'Du kan inte bara lämna över allt ansvar på mig för att gå ut med dina kollegor!'

'Du säger inte åt mig vad jag ska göra!'

'Nej, för du gör ju ingenting!'

Flickan drar upp knäna så långt hon bara kan och kryper ihop till en boll så gått det går.

Hon önskar inget hellre än att de ska sluta, att allting ska tystna och bli bra.

Flickan vill bara skrika, hon vill bara skrika ut alla sina känslor.

Hon kollar genom de tårfyllda ögonen mot den stängda dörren till hennes rum.

Där ute står två personer.

Två personer som har all makt över hennes liv och känslor. 

Dörren smälls igen och det enda flickan hör är hennes mammas snyftningar.

Flickan reser sig sakta och går på svaga ben bort mot dörren.

Hon öppnar den försiktigt och kollar på sin mamma som sitter på golvet.

Det är blod över hennes ansikte, kläder och händer.

Flickan drar in ett djupt andetag och går fram till sin mamma.

'Vad hände?' frågar flickan sakta och kvinnan försöker sig på ett smärtsamt, halvhjärtat leende.

'Mamma slog sig, vännen, det är ingenting. Du kan gå in och fortsätta leka på ditt rum' 

Kvinnan reste sig upp och vände sig om med ryggen mot flickan.

Flickan ville protestera.

Hon ville säga något, säga emot, men hon kunde inte.

Hon öppnade munnen men inga ord kom ut, och inga ord skulle komma ut.

Hon stängde bestämt munnen igen, hon visste att det inte skulle tjäna något till.

Det gjorde det aldrig.

Jag öppnade ögonen med ett ryck.

Jag satte mig upp och kollade klockan.

Kvart över tre.

Om jag skyndade mig hem kanske jag kom hem innan pappa.

Jag ställde mig snabbt upp och gick med snabba steg.

När jag drog i handtaget och kände att det fortfarande var låst visste jag att jag var före pappa.

När jag öppnade dörren och inte hörde något pustade jag ut.

Jag fixade disken och dammsög innan jag gick upp till mitt rum.

Jag satte mig på sängen, tryckte upp mig i hörnet, drog upp knäna till magen och väntade på att pappa skulle komma hem.

'LISA!'

Jag rös till av pappas hårda röst och svalde ner tårarna som brände i halsen.

Jag gick med tysta steg ner för trappan och ställde mig i dörröppningen till vardagsrummet där pappa satt.

När han inte sa något kollade jag sakta upp på honom.

'Jag diskade och dammsög'

'Bra' sa han tyst och slog på TV:n.

Han zappade mellan några kanaler och jag väntade outhärdligt på att han skulle säga något.

Det var tyst mellan oss en lång stund.

Det var en sådan outhärdlig känsla, han visste hur mycket det plågade mig att stå där och vänta på att han skulle låta sin vrede gå ut över mig.

'Kom hit!' sa han och först tvekade jag lite, vilket jag ångrade i efterhand.

'NU!' röt han ilsket och for upp ur soffan.

Jag behövde inte ta några steg, pappa kom fram till mig och slet tag i mina handleder.

Jag bet ihop av smärta, men lät aldrig min blick lämna hans.

Jag kunde inte andas, inte blinka.

Hade någon sett mig hade de nog antagit att jag var död.

Det tog inte mer än en halv sekund och jag kände hans hand mot min kind.

Mitt huvud flög åt sidan och smärtan bultade.

Med ena handen stadigt om min ena handled tog han tag i min käke med ett så hårt grepp att det kändes som den skulle gå sönder.

Jag kollade på honom, försökte hålla inne tårarna.

Jag svalde hårt gång på gång för att inte låta tårarna komma upp i ögonen, då var allting kört.

Jag fick inte blunda eller kolla bort, och att börja gråta skulle vara som rena självmordet när pappa var såhär aggresiv.

Det var uppenbart hur rädd jag var i denna situationen, och jag visste att pappa skulle ta användning utav det.

Hans hand landade på min kind igen och jag blundade hårt för några sekunder innan han tvingade mig att kolla på honom igen.

Han puttade mig hårt mot väggen, ett fast grepp om mig hela tiden.

Hans ögon var svarta av ilska och jag kunde nästan se blodet pumpa inom honom.

Mestadels av tiden hade pappa ingen anledning till att slå mig, men varför skulle han behöva det?

Jag kunde se hur han bet ihop tänderna och för varje sekund blev hans grepp om mina handleder allt hårdare.

Jag kunde känna rädslan rusa fram och tillbaka till min hjärna.

När jag trodde det värsta skulle komma blev hans grepp lösare och han puttade mig ut i hallen.

'Gå till ditt rum!'

Med tårarna brinnande bakom mina ögonlock sprang jag upp till mitt rum.

Jag försökte intala mig själv att det inte hjälpte att gråta, men det funkade inte.

Tårarna forsade ner för mina kinder som floder, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag var inte säker på om jag ville göra något åt det.

Tårarna kanske inte kunde ändra på mitt liv, men de kunde iallafall lätta en börda från mina axlar.

Lördag..

Helger för mig var det värsta som fanns.

Ingen anledning att lämna lägenheten och ingen anledning för pappa att vara skonsam mot mig.

Jag blundade och lyssnade noga efter några ljud, inget.

Allting var knäpptyst.

Jag satte mig förvånat upp i sängen och kollade klockan, 08.45

Pappa kanske inte var hemma.

Snälla gud, låt det vara så.

Jag reste mig upp, bytte om till en mörkgrå luvtröja/hoodie, mina slitna reebok och ett par ljusa jeans som jag skulle gissa inte var så ljusa när jag köpte dem.

Jag borstade genom håret och drog det till sidan.

Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren ut till hallen.

Jag slöt ögonen och förberedde mig för det värsta, men det kom aldrig.

Jag stod där som ett fån med stängda ögon och väntade på att något skulle hände, men det hände inget.

Jag öppnade sakta ögonen och kunde inte hålla inne ett litet tonlöst skratt som kom ut från min mun.

Pappa var inte hemma, och precis som en välsignelse kom jag ihåg att han inte skulle vara hemma på hela helgen.

Han hade gått, och jag var skulle vara ensam hemma till på måndag kväll, det var helt otroligt.

Jag blev så överväldigad och lättad att tårar började forsa ner för mina kinder.

Visst hade jag inga pengar till mat, men jag kunde alltid leva på det lilla vi hade i kylskåpet, och jag skulle klara mig till måndag, jag hade klarat mig mycket längre innan.

Det tog ett par minuter för mig att sluta gråta, och ytterliggare ett par minuter att lugna ner mig.

Jag gick sakta ner för trappan och letade runt i lägenheten, som för att hitta pappa, eller hitta något, men inget.

Jag var ensam, och skulle vara till måndag kväll.

En hel helg för mig själv, en hel helg att bara njuta.