Nialls perspektiv

Jag kände mig verkligen skyldig när jag såg att tjejens mobil var sönder.

Det spelade ingen roll hur mycket hon försökte, jag kunde inte låta henne låta det vara.

'Snälla, kom, vi kan väl ta en liten promenad och prata om det?'

Jag såg att hon bet sig i läppen, och såg ut att överväga saken.

Efter någon stund tog hon några steg mot mig och vi började gå.

Jag såg att hon var riktigt osäker.

Hon såg hela tiden ut att kolla efter någon runt omkring.

'Så, vad heter du?' frågade jag efter en stund och lutade mig mot en hög stenmur.

'Erm, alltså, jag..' började hon.

Jag gav henne en menande blick och hon suckade.

'Lisa'

'Så, Lisa, hur gammal är du?'

'Vad har det med saken att göra?' frågade hon och jag log lite för mig själv.

'Nej, det har väl egentligen ingen större roll'

'Vad heter du då?' frågade hon sen och jag bet mig lite löst i läppen.

Skulle jag säga vem jag var, eller var det för stort vågat.

Jag rättade till kepsen lite och satte sen på mig solglasögonen som jag haft på mig för att inte allt för många människor skulle känna igen mig.

'Niall' svarade jag och hon nickade.

'Okej, Niall, det var snällt av dig att bry dig, men du ska inte betala någonting, det behövs inte alls' började hon och kollade runt lite.

'Men jag måste verkligen gå nu, jag har inte ätit och jag måste hem och..' längre hann hon inte innan jag avbröt henne.

'Vad sägs som att jag går och bjuder dig på en korv eller hamburgare eller något så pratar vi lite om saken'

'Niall, det är verkligen gulligt av dig, men nej, det är lugnt, jag har mat hemma och jag..'

'Lisa, jag menar det'

Lisas perspektiv

Efter många om och men, lite tjat och lite tjafs, fick han med mig till en korvkiosk och köpte en korv och en cola till mig.

Jag vet inte hur han fick mig till att gå med på det.

Jag kollade ned på korven med skräckblandad förtjusning.

Jag visste inte riktigt, jag hade inte ätit det sen mamma stack.

Jag satt en stund och kollade lite på korven, övervägde om jag skulle äta den, tog den närmare munnen för att sen dra bort den igen, och så höll det på en stund innan Niall harklade sig. 

'Den är inte farlig' sa han och min blick flackade mellan honom och korven. 

Tillslut tryckte jag in den en bit i munnen och tog en tugga. 

Ärligt talat hade jag inte ätit något godare på flera år. 

Jag blundade och njöt av smaken. 

Jag var så hungrig och korven var så god. 

Jag ville inte äta den egentligen, det var Nialls pengar och jag kände honom inte, varför gjorde han detta? 

Men jag kunde inte hjälpa mig själv. 

På några minuter hade jag ätit upp och Niall höll fram colan till mig. 

'Det är bra, det räckte med korven, du skulle inte ens ha köpt den till mig' sa jag och Niall höll fram flaskan närmare. 

Jag suckade och skakade på huvudet. 

'Du vet inte hur mycket jag hatar att vara så lätt övertalad' 

Niall hade en nöjt leende på läpparna och jag svalde en suck och tog en klunk cola. 

Det smakade fantastiskt. 

Visst hade jag druckit det efter att mamma lämnade oss, men, att det smakade så underbart gott. 

Jag var i himlen, åh gud vad jag skulle få ångra detta. 

Jag vet inte riktigt vad som hände. 

Jag och Niall glömde bort min mobil och började prata om massa andra saker. 

På kvällen satt jag hemma med bilden Niall hade lagt till som kontakt bild och suckade. 

Jag vet att detta inte var rätt. 

För det första kände vi inte varandra, och sen skulle min pappa döda oss båda om han fick reda på någonting. 

Men Niall var så speciell, han var så snäll och inte alls som alla andra. 

Jag hade glömt hur det var att prata med vanliga personer, i min ålder, som inte skojade om mig eller kollade med avsmak på mig. 

Han kollade på mig som att jag var speciell, eller iallafall någon som var värd lika mycket. 

Jag flämtade till och hoppade nästan en meter när min mobil plingade till. 

Jag svalde hårt flera gånger innan jag kollade och såg att det var ett sms från Niall. 

Min mage knöt ihop sig när jag med skakande fingrar låste upp mobilen. 

"Hej Lisa :) 

 Du kanske tycker jag är konstig,

 jag menar, vi känner inte varandra, men,

 vill du träffas imorgon?" 

Mitt hjärta tog några skutt upp till halsgropen och jag andades tugnt.

Ja, självklart, klart jag skulle svara ja, det var sista dagen innan pappa kom hem.

Och jag skulle ångrat mig så himla mycket om jag inte sagt ja.

"Jag tycker inte du är konstig :)

 Visst, låter roligt :)"

Jag la undan mobilen och suckade.

Han verkade så speciell, och tänk om det var sista gången vi träffade varandra imorgon.

Pappa kunde aldrig få reda på något, det skulle vara självmord att berätta för honom.

Jag svalde hårt och kände hur magen drog ihop sig mer och mer för varje andetag jag tog.

Imorgon, då skulle jag få träffa honom igen.

Jag vaknade av att min mobil plingade till där den låg på nattduksbordet.

Jag satte mig upp och kollade klockan, halv sju.

Jag låste upp mobilen och såg ett sms från Niall.

"Jag måste jobba idag,

 men jag slutar vid två.

 Vill du träffas då? :)"

"Okej,

 visst, när, var? :)"

"Där vi lämnade varandra igår,

 vid tre? :)"

"Låter bra,

 vi kan höras sen :)"

Jag la ner mobilen igen och suckade.

Ingen skola för mig idag, jag ville aldrig mer gå dit.

Och nu när jag träffat Niall finns det så mycket mer.

Jag la mig ner igen, och kunde inte låta bli att le.

Jag gick in i badrummet och drog av mig kläderna för att sen ställa mig i duschen.

Jag rös till när det kalla vattnet träffade min kropp och sakta blev varmt.

Jag stod i duschen ett tag innan jag gick ut.

Jag drog på mig underkläder och virade en handduk runt min kropp.

Inne i mitt rum bytte jag om till ett par vita jeans, ett mörkt pösigt linne, en svart cardigan och mina gamla slitna skor.

Jag kollade klockan och nickade sen, 14.45

Jag stod nervöst och väntade på Niall vid lekplatsen vi lämnat varandra dagen innan.

Klockan var snart tre och det var bara några minuter kvar tills han skulle komma.

Jag kände hur organen i min mage knöt ihop sig och det bildades en klump i min hals.

Det kändes så himla bra, men samtidigt kändes det fel.

Så var det inte, det var aldrig någon som pratade med mig, och ville träffa mig igen.

Men kanske var det ödet.

Kanske var det något sånt där jag behövde, någon som kunde ge mig en liten närhet.

Jag andades tugnt och det kändes som att jag skulle spy, varför var jag så nervös?

jag hade inte pratat med någon så på hur många år sen som helst, seriöst.

Jag hade slutat vara med folk vid sju års ålder, och det var snart nio år sen.

Jag hade överlevt med pappa i snart elva år.

Jag rycktes ur mina drömmar och hoppade nästan en meter upp i luften när jag kände en hand på min axel.

Jag vände mig om och möttes av ett varmt leende.

Ett par solglasögon och en keps och man såg nästan inte att det var han. 

Men jag såg igenom det, var något som strålade med honom som hade fått mig att se honom i den största folksamlingen. 

'Hej' sa Niall och hans leende blev om möjligt större. 

Jag log också och han drog in mig i en kram. 

'Hej' 

'Berätta lite om dig' sa Niall och jag kände hur magen knöt ihop sig.

'V-vad vill du veta?'

'Vi skulle ju kunna börja med hur gammal du är' sa han och flinade lite.

'Ehm, sexton i oktober' svarade jag och Nialls ansikte bildade ett förvånat uttryck.

'Jaså, jag skulle gissat att du var äldre' sa han och jag rodnade lite.

'Hur gammal är du då?' frågade jag och han log.

'Tjugo' svarade han och jag nickade lite.

Okej, fyra år var ganska mycket.

Jag hade förväntat mig kanske två år, men inte fyra..

Jaja, vad spelade det för roll?

Jag bara skakade av mig tanken och han fortsatte prata.

'Säg något om din familj' sa han och jag ryckte till.

Det kändes som att någon högg en kniv i mitt hjärta.

Magen knöt ihop sig till en enda stor boll, det kändes som en klump i halsen och jag kände tårarna bränna på deras väg till ögonen.

'Den är skit'

Jag la mig ner på klippan, slöt ögonen och drog in den friska luften.

Jag skulle verkligen ta tiden jag hade till att sitta där så länge jag bara kunde.

Det var den bästa platsen på jorden.

Jag kunde andas och bara ta det lugnt till ljudet av vågorna som våldsamt slog mot klipporna.

Här kunde jag slappna av och inte tänka på någonting för ett tag.

Det var hit jag alltid gick när jag ville komma bort.

Ingen visste att jag var här, och det var nog ingen annan som hittat detta stället och brukade gå dit som en vardagssak.

Det var det härligaste, att kunna vara ensam utan en massa komplikationer. 

Det var mitt liv det, en stor enda röra av komplikationer. 

Jag la nycklarna på bänken och gick in i köket. 

Jag dammsög snabbt, diskade och städade lite innan jag sen gjorde lite makaroner och korv till middag.

Jag åt lugnt och kollade på de rinnande vattendropparna på fönstret.

Jag suckade lite och la ifrån mig gaffeln.

Allting var bara en stor röra.

Jag ställde mig längst ut på klippan och lät min blick vandra längs det mörkgrå vattnet.

Jag slöt ögonen och stod kvar på exakt samma plats.

Toppen av mina fötter var över kanten, en hård vindpust och jag skulle falla.

Det skulle vara skönt, komma bort härifrån. 

Jag öppnade ögonen igen och tog ett steg tillbaka.

Det skulle vara skönt att komma härifrån, men det skulle inte bli idag.

Jag gick till kanten av klippan och började klättra nedåt.

Nere på marken gick jag längs med strandkanten tills klippan tog slut och grönt högt gräs började växa fram.

Jag la mig i det dyngsura gräset och bara lät mig sjunka längre och längre ner.

Jag visste att om någon gick förbi skulle de inte ha en aning om att jag var där.

Jag hade ingenting att vara rädd för, det var aldrig någon här.

Alla vägar hit var igen vuxna och det fanns inte en enda människa som skulle välja denna sjön istället för alla andra stränder, förutom jag.

Jag gick tillbaka hemåt när klockan började närma sig ett.

Det var April, men det hade varit något som helst bra väder än.

Det dåliga vädret hade inte hjälpt till att göra det ljusare ute längre.

Det hade börjat bli mörkt redan någon gång vid nio.

På vägen hem regnade det.

Kalla små droppar, med så mycket känsla.

Jag var genomvåt och man skulle kunna tro att jag hade hoppat i vattnet.

Vägen hem kändes jobbigare och längre än vanligt, och jag ville bara ge upp.

Sätta mig ner och bara gråta.

När jag låste dörren till lägenheten bakom mig var min kropp så tung att det kändes som att jag inte skulle orka bära mig själv.

Med svaga ben gick jag upp för trappan och in på toaletten.

Jag drog av mig mina kläder och hängde upp dem innan jag sen tog duschmunstycket och satte mig ner i badkaret.

Jag fyllde inte badkaret med vatten.

Jag bara tryckte upp benen mot min kropp och riktade duschmunstycket mot mig.

Det varma vattnet brände mot kroppen, men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag satt tyst och stilla, rörde inte en muskel.

Det enda som hördes var vattnet som sprutades mot mig.

Jag lät min kropp sjunka ner lite och lutade huvudet mot kanten av badkaret.

Jag slöt ögonen och kände en tår rinna ner för min kalla kind.

'Jag lovar'

Den lilla flickan kollar hoppfullt på hennes mamma som ler mot henne.

Leendet ser riktigt oäkta ut och man kan se att hon döljer något bakom det,

men den lilla flickan litar på henne, hon är ju trots allt hennes mamma.

Hon litar på vartenda ord hon säger.
Kvinnan lutar sig fram och lyfter upp henne, trycker henne varsamt in i sin famn, 

låter flickan tro på henne.

'Jag lovar att jag kommer tillbaka och hämtar dig' säger kvinnan och ler.

'Då ska vi ha det livet som vi önskat oss'

Med de orden stänger kvinnan ytterdörren bakom sig och med ett klickande ljud är dörren låst.

Flickans ögon är fulla med tårar och kinderna är röda, men hon ler.

Hon ler, för hon är säker på att hennes mamma kommer tillbaka.

Det har hon ju lovat.

Jag vaknade med ett ryck och satte mig snabbt upp i sängen.

Jag andades våldsamt och tog tag i täcket och höll i det hårt.

Mina knogar blev vita och jag kunde till och med känna naglarna genom det tjocka täcket.

Jag lugnade ner mig och suckade, för att sen resa mig upp och gå ut från mitt rum till badrummet.

Jag sköjde ansiktet med kallt vatten och kollade mig sen i spegeln.

Jag skakade på huvudet och gick till mitt rum.

Jag drog på mig ett par mörka, slitna jeans, ett vitt linne, en svart cardigan och samma gamla slitna skor.

Klockan var bara nio.

Jag hade suttit i badkaret hur länge som helst kvällen innan.

Jag minns att när jag lagt mig i sängen var klockan halv fyra.

Men jag somnade inte på någon bra stund, det tog kanske någon timmer eller två.

Jag tog min mobil, gick ner för trappan och låste lägenhetsdörren efter mig när jag gick.

Jag gick med blicken fäst mot skyltfönstrena eller ner i marken för att slippa bli igen känd.

Vad gjorde jag här egentligen?

Vem som helst kunde vara här.

Jag suckade och kollade ner mot marken.
Jag stannar ett ögonblick för att ta upp mobilen och kolla klockan, men känner att jag får en knuff i ryggen och mobilen flyger ur min hand.

Jag kunde knappt röra mig, jag bara kollade chokerat på mobilen som låg på marken. 

'Förlåt, jag är jätte ledsen, verkligen' hörde jag någon säga bakom mig. 

Jag ryckte till lite, omedveten om att personen fortfarande var kvar, och vände mig sen snabbt om.

Framför mig stod en blond kille.

Han hade blåa ögon och var någon decimeter längre än mig, skulle säga att han kanske var mellan två-fyra år äldre än mig.

Han såg faktiskt väldigt bra ut, riktigt bra ut.

Han var söt och hade inte det utseendet som alla andra har.

Det var något speciellt med honom, men jag kunde inte sätta fingret på vad.

Hon log lite snett mot mig medan han granskade mig långsamt med blicken.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag stod fastfrusen i marken, helt chokerad.

Varför pratade han med mig?

Jag var inte van vid det alls.

Det var aldrig någon förutom pappa och lärare som pratade med mig, om det inte var för att säga ett skämt om mina kläder eller mitt hår.

'Förlåt, igen, jag är verkligen jätte ledsen' fortsatte han sen, men jag svarade inte.

Jag böjde mig sakta ner och tog upp mobilen.

Mitt hjärta hoppade till lite när jag såg sprickan som blivit i skärmen.

Killens leende försvann och han kollade förskräckt mot min mobil.

'Det är lungt' svarade jag sen sakta och vände mig om för att gå.

Jag hann inte ta mer än ett par steg innan jag hörde killen igen.

'Vänta!'

Han tog tag i min arm och jag bet ihop av smärtan från blåmärket han precis lagt handen på.

Jag vände mig om för att han skulle släppa taget.

'Jag kan betala det, det var mitt fel' sa han och jag skakade snabbt på huvudet.

'Nej, gör inte det, det behövs verkligen inte'

Egentligen ville jag ingeting annat än att fixa den, pappa skulle ha ihjäl mig om han såg den.

Men jag ville verkligen inte att han skulle betala, absolut inte.

Killen kollade på mig med en menande blick.

'Jag är seriös, jag menar det verkligen, det var mitt fel att den gick sönder och du ska inte behöva betala det'

'Det är gulligt av dig, men tack ändå' svarade jag och vände mig om igen. 

Jag ryckte till lite när hans hand trycktes emot blåmärket pappa gjort igen. 

'Förlåt, gjorde jag dig illa?' frågade han och jag skakade snabbt på huvudet. 

'Nej då, det är gulligt av dig att du bryr dig om min telefon, men jag klarar mig, det är lugnt' svarade jag och killen skakade snabbt på huvudet. 

'Det är inte alls lugnt, det var mitt fel och då ska jag rätta till det också' 

Jag svalde en suck inom mig och han försökte sig på ett leende igen. 

'Snälla, kom, vi kan väl ta en liten promenad och prata om det?' frågade han och nickade lite med huvudet åt det håll han gått åt.

Jag bet mig i läppen.

Jag vet att det inte var vanligt att folk var med mig, och han skulle säker inte vilja vara med mig mer om ett tag.

Jag vet också att pappa skulle döda mig om han fick reda på att jag träffade någon, speciellt en kille.

Men pappa var inte där och jag kunde lika gärna ta denna chansen nu, innan han ändrar sig.

Jag tog några snabba steg mot honom och vi började gå.