På måndagen hade jag och Niall haft värsta bråket, och jag ville så hemskt gärna berätta sanningen, berätta varför han inte kunde vara med mig och varför jag reagerade som jag gjorde.

Men jag kunde inte berätta något, jag ville inte att han skulle behöva hantera det, jag gjorde det ju bara för att jag älskade honom.

Han tycker jag är töntig som tar det som en så stor grej, men om han bara visste sanningen.

Jag intalade mig själv att det var bäst såhär, men om det var bäst, varför gjorde det då så ont?

Jag hade inte varit så nära någon någonsin, jag hade aldrig känt så för någon.

Det kändes så spännande, så riktigt, som en förbjuden kärlek.

Men det var säkert bäst så, jag vet att pappa skulle ha ihjäl både mig och Niall om han fick reda på något.

Jag ville inte att deet skulle bli sämre än vad det redan var.

En vecka senare,

måndag
'Snälla Lisa, jag älskar dig' sa Niall, ögonen blanka av tårar.

'Jag älskar dig med, tro mig, det är därför det blir bäst såhär' 

Tårarna brände i ögonen och för varje ord som kom ur våra munnar kändes det som ett knivhögg i hjärtat.

'Jag fattar inte varför du gör en så stor grej av det? jag vet att jag skulle berätta det, och jag är ledsen att jag inte gjorde det, men varför fortsätter du ta det så mycket större än det är?!'

Nialls röst var hög och man kunde höra sorgen i den.

'Men varför förstår du inte? det är inte meningen att du ska vara med såna som mig' fick jag ur mig och Niall kollade oförstående på mig.

'Såna som dig?'

Jag öppnade munnen för att säga något, men avbröts av att någon ryckte i handtaget till ytterdörren.

Fan, fan, fan.

'Shit, kom, fort!' sa jag tyst och drog med mig Niall upp för trappan.

Jag hörde en nyckel vridas om i dörren och jag bad till gud att pappa inte skulle höra oss.

Jag styrde stegen mot dörren till vinden.

'Lisa, vad är det so..'

Jag la en hand för Nialls mun och kollade argt på honom.

'Var tyst och följ med' viskade jag tillbaka och stängde dörren.

Jag kunde höra pappas raspiga röst ropa mitt namn på nedervåningen.

Jag stängde dörren till vinden så försiktigt jag kunde och sprang upp för den smala trappan med Niall precis bakom mig.

Jag drog med mig Niall ner bakom några lådor och tryckte in oss så långt det bara gick i hörnet.

Jag kände tårarna bränna bakom ögonen och hela jag darrade.

Jag visste att jag höll på att få en panikattack.

Jag darrade våldsamt, slöt ögonen så hårt jag kunde och höll handen för munnen.

Tårarna forsade ner för mina kinder som floder och rädslan for fram och tillbaka i min hjärna.

Jag kände Niall dra in mig tryggt i sin famn och strök ena sin hand över mitt hår.

Han kysste mig mjukt flera gånger i pannan.

'Sch, sch' sa han och jag försökte att inte hyperventilera.

Jag hörde pappas steg i trappan och jag visste att det var kört.

Jag fick inte in tillräckligt med luft i mina lungor och det kändes som att jag skulle svimma.

Precis som pappas steg var framme vid oss stannade han.

Jag slöt ögonen om möjligt hårdare och bad till gud.

Plötsligt vände sig pappa och började gå där ifrån.

När jag hörde ytterdörren smällas igen ända upp till oss visste jag att pappa hade gått.

Jag började darra kraftigare och tårarna forsade om möjligt ännu mer och allting snurrade omkring mig, antagligen av att jag blev så lättad.

Mina andetag var korta och snabba, och jag tror aldrig att jag haft en sån kraftig panikångestattack någonsin i mitt liv.

Jag fick väldigt lätt panikångest attacker och det var väldigt svårt att hantera dem, speciellt när den enda familjen som jag hade var pappa.

Niall drog in mig i sin famn och vi satt där i nästan en halvtimme innan jag lugnat ner mig.

När jag hade börjat andas vanligt, druckit ett glas vatten och fått med mig Niall till klippan dit jag alltid gick, kollade Niall på mig och suckade.

'Nu vill jag att du förklarar lite för mig' sa han och jag svalde hårt.

Jag satte mig ner på klippan och kollade ut mot det mörka vattnet.

'Det var ju det jag sa, min familj är skit'

'Och?' fortsatte Niall och satte sig ner bredvid mig.

'När jag var runt fyra år började min pappa dricka och slå min mamma, det pågick i något år och när jag var runt fem blev min mamma gravid med en annan kille. Hon stack med denna killen till någonstans jag inte vet, och lämnade mig med min alkoholist till pappa' sa jag, utan att någon gång möta Nialls blick.

'Brukar han slå dig?' frågade Niall och jag svalde hårt för att stoppa tårarna att komma till ögonen, men förgäves.

'Lisa?!'

Niall tog ett löst tag om min axel, och hans genomträngande blick fick mig att kolla på honom.

Tårarna avslöjade mig och jag kunde se hur tårar vällde upp i Nialls ögon.

'Varför har du inte sagt något?' frågade han, rösten hög av beskyddande.

'För jag ville inte att du skulle besväras med det, du har fullt upp som du har det' sa jag och Niall fnös.

'Mitt privatliv är mycket viktigare än mitt kändisliv, du är mycket viktigare än mitt kändisliv.

Jag och Niall satt bara och kollade tårögt på varandra ett tag.

'Har detta pågått sen du var fem?!' frågade Niall sen.

När jag inte svarade suckade Niall.

Du skulle ha pratat med någon, du kan inte fortsätta leva såhär! jag kommer inte låta dig!'

Jag drog in mig i Nialls famn och vi satt där hur länge som helst och bara höll om varandra.

Jag vaknade av att, vad jag antar var, Nialls mobil ringde.

Jag satte mig försiktigt upp och kollade på Niall när han svarade.

'Shit, jag försov mig, är där om tio, jag lovar!'

Han la på och reste sig snabbt upp.

'Jag hade glömt att vi skulle repa vid nio' sa Niall och jag kollade på klockan, halv tio.

Vi skyndade oss ut från den täta skogen och Niall drog med mig till sin bil.

Jag kör hem dig till mig, okej? jag och killarna kommer sen, innan vi tar en veckas ledigt brukar vi prata om vad vi ska göra veckan efter och sen åka och käka lite, låter det bra?' frågade Niall och jag kollade osäkert på honom.

Niall suckade med ett skratt och log mot mig.

'De är inte farliga, jag lovar!' sa han och jag log lite snett tillbaka.

'Men har du berättat om mig?' frågade jag sen och jag kunde se att Nialls kinder blev synligt rödare.

'Ja, jag har nämnt dig någon gång' sa han.

Jag log lite men var fortfarande osäker.

'Om du vill kan jag säga att de inte ska vara för på och ta det lite försiktigt med dig' sa han och jag nickade.

Det lät betydligt bättre.

Tänkt att jag och Niall verkligen somnade där ute.

Niall gav mig nyckeln till sin lägenhet och släppte av mig utanför.

Jag gick försiktigt in och låste dörren efter mig.

Jag var inte säker på om jag och Niall var tillsammans igen, eller om vi någonsin varit tillsammans, men jag hoppades innerligt på båda.

Nu visste han varför jag var så osäker, och han visste min största hemlighet, det som ingen fick veta.

Det kändes bra eftersom att han inte lämnade mig.

Jag gick runt lite i Nialls lägenhet och kollade runt lite.

Det kändes lite konstigt att vara där ensam.

Jag hade varit här många gånger innan, men inte ensam.

Jag gick in i badrummet och kollade mig i spegeln.

Jag såg bättre ut än vad jag trodde jag skulle göra efter att ha gråtit så mycket och efter att ha sovit ute.

Jag kollade ner på mina kläder, ett par mörka jeans, ett vitt linne och en mörkblå luvtröja.

Mitt ljusbruna hår hängde lockit ner och slutade lite nedanför brösten.

Jag önskar att jag hade några andra kläder, men suckade bara bort det och kollade mig i spegeln igen.

Jag skulle träffa one direction och jag såg ut sådär.

Jag suckade högt och ryckte till när det pep till i min mobil.

Niall.

"Det finns mat i kylen,

 ta vad du vill!

 Älskar dig <3"

Jag log lite för mig själv, jag hoppades verkligen att Niall såg oss mer än som vänner.

Jag ville vara mer än hans vän, och jag ville att han skulle vara mer än min vän.

"Okej, tack!

 Du betyder så mycket,

 det du gör betyder så mycket!

 Älskar dig med <3"

"Du betyder så mycket mer!

 Kommer göra vad som helst för dig,

 kommer aldrig låta dig gå, och kommer

 aldrig släppa dig! <3" 

Jag fick tårar i ögonen när jag läsa Nialls sms.

Han var den perfekta killen, ingen kunde någonsin ta hans plats.

När jag hörde dörren öppnas tryckte jag in mig så mycket det gick i soffan.

Magen knöt sig och jag försökte att fokusera på tv:n, så att det inte skulle se ut som att jag bara väntat på dem.

'Hej' hörde jag Niall säga högt.

'Babe' fortsatte Niall och jag svalde hårt för att kunna svara.

'Här inne' svarade jag högt och hörde sen steg mot vardagsrummet.

Jag bet ihop så gott jag kunde när alla fem killar från one direction kom in i vardagsrummet.

Jag försökte sjunka ännu längre ner i soffan och kollade ner i marken när allas blickar var på mig.

Åh gud, hur skulle jag klara detta?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Fredag, 17 Februari "Vad gör vi ikväll?" frågade Tyler när vi var på väg till busshållplatsen. "Det är ingen hemma hos mig, så vi kanske kan köpa lite godis, beställa hämtmat och kolla på någon film?" svarade jag och han log mot mig. "De...

  Jag och Tyler gick upp till mitt rum och stängde dörren. Vi satt en stund och pratade om skolan och om allting som hade med den att göra, men tillslut blev det tyst för ett tag, innan han sen öppnade munnen för att säga någonting.  "Hannah, ja...

  16 Januari, måndag 09.45 Jag och Jasmine gick och satte oss bredvid Tyler och Dylan som satt vid ett bord i uppehållsrummet.  "Är det bara jag eller känns det som att Clar och Zack är lite, jag vet inte, för mycket?" frågade Dylan och nick...

  Jag och Jasmine gick fram och ställde oss bredvid Zack och Clarissa som stod vid sina skåp och tog sina grejer. Bara några minuter senare kom Dylan och Tyler och ställde sig bredvid oss. "Så, vill ni hitta på något?" frågade Clarissa och kol...

    9 Januari Måndag 15.45 Hannahs perspektiv "Nej, jag menar det, hade Liam varit hemma hade detta varit den bästa julen någonsin" sa jag och Jasmine suckade. "Det säger du varje år!" utbrast hon med ett skratt och jag suckade. "Gör jag...