Jag och Tyler gick upp till mitt rum och stängde dörren. Vi satt en stund och pratade om skolan och om allting som hade med den att göra, men tillslut blev det tyst för ett tag, innan han sen öppnade munnen för att säga någonting. 

"Hannah, jag gillar dig verkligen, mer än som en vän, men jag är väldigt osäker, och jag vet inte riktigt vad det är jag är osäker om" började han och kollade på mig. 

"Jag förstår verkligen vad du menar, jag känner samma sak" svarade jag och han log lite snett. 

"Om du vill kan vi försöka.. eller jag menar, alltså.. hmm, jag är inte riktigt säker på hur man gör eller säger sånt här" sa han och jag skrattade lite. 

"Ja, jag vill gärna försöka, om du vill så kanske vi kan, du vet, vara ett par eller så, dejta eller jag menar.." sa jag lite långsamt och väntade på ett svar i Tylers ansiktsuttryck. 

"Jag antar att vi är lika dåliga på det här båda två" skrattade han och jag nickade med ett leende. 

"Men om du vill?" 

"Jag vill om du vill" svarade han och jag nickade, för att sen trycka mina läppar mot hans.

Tisdag, 7 februari

Tre veckor senare
Jag satte mig vid mitt skrivbord och slog på min dator.

Allt jag ville var att Tyler skulle vara inne på skype, så att vi kunde prata. Han var på semester i Grekland, och jag saknade honom jätte mycket, även fast han bara hade varit borta i två dagar.

Vi firade även tre veckor tillsammans, vilket gjorde mig överlycklig.

Jag hann knappt logga in innan han ringde mig.

"Hej" sa jag högt när jag svarade.

"Grattis på tre-veckors-dagen" svarade han och jag log brett.

"Detsamma" svarade jag, och kände att jag bara ville krama om honom.

När vi hade varit tillsammans i ungefär en vecka kände vi inte föra att vara hemliga längre, det var bara jobbigt, även fast vi inte var som Clarissa och Zack.

Vi pratade på länge, om allt och ingenting, och jag ville bara åka till honom. Det var så varmt och allting, medan det bara var en massa slask här hemma.

När jag la på var jag väldigt trött, vilket inte var så konstigt eftersom att klockan började närma sig tolv.

Jag gick in i badrummet och tvättade bort mitt smink, borstade tänderna och så, för att sen gå tillbaka in i rummet och krypa ner i sängen.

Jag fick en känsla av att denna veckan skulle vara väldigt lång.

När jag kom till skolan på onsdagen stod Jasmine vid mitt skåp och väntade på mig.

"Hej" sa jag och log mot henne.

"Jag försökte ringa dig igår, jag både ringde din mobil och hem till dig men det var ingen som svarade" sa hon och jag kollade ursäktande på henne.

"Förlåt, mamma och pappa är iväg till mammas kusin och Liam är i London, och jag pratade hela kvällen med Tyler. Jag hörde inte telefonen" svarade jag och hon nickade med en suck.

Hon kollade klockan och kollade sen upp på mig igen.

"Jag måste gå nu, men vi ses vid lunchen?"

"Ja" svarade jag och tryckte in min väska i mitt skåp för att sen ta ut mina böcker.

"Hänger du med hem till mig?" frågade jag och kollade på Jasmine. Hon såg ut att fundera lite, för att sen kolla på mig och nicka.

Vi gick och ställde oss för att vänta på bussen.

Jag såg i ögonvrån hur Jasmine kollade på mig, och när jag vände huvudet mot henne ryckte jag nästan till över hur intensivt hennes blick var.

"Vad?" frågade jag.

"Jag förstår bara fortfarande inte att du och Tyler är tillsammans, jag menar, ni är Tyler och Hannah. Det känns bara, jag vet inte, annorlunda" svarade hon utan att dra bort blicken från mig. Hennes kalla ansiktsuttryck sa mig att hennes mening inte var menat som något bra. Det fick mig nästan att bli lite arg, jag menar, varför är det så konstigt att jag och Tyler är tillsammans?

Ingen reagerade så som Jasmine gjorde, och Clarissa och Zack hade känt varandra lika länge som jag och Tyler, och med dem var det inget fel?

Hela vägen hem till mig pratade vi inte med varandra. Jag kunde se i ögonvrån hur hon kollade på mig, men jag vände inte blicken åt henne en enda gång.

"Jag måste hem nu" sa Jasmine och jag suckade. Jag brydde mig faktiskt inte, helt ärligt var jag ganska glad. Hade det varit för några veckor sen hade jag bett henne stanna, sagt att hon skulle ringa, eller gett henne en kram och följt henne till dörren, men jag satt bara kvar i soffan.

"Okej, hej då" svarade jag och drog blicken till henne snabbt.

På vägen ut stötte hon på Liam, de sa hej och i samma sekund som dörren slog igen stönade jag högt och gick med tunga steg upp för trappan till mitt rum. Jag förstod inte vad det var med Jasmine. Innan jag och Tyler blev tillsammans sa hon att hon skulle stötta mig i allting jag gjorde, och i alla beslut jag tog, men vad hände med det?

Jag slängde mig på min säng och skrek högt in i kudden. Varför skulle hon förstöra allting när jag hade den bästa tiden i mitt liv?

Varför kunde jag inte bara få njuta över hur bra mitt liv var, att Liam var hemma, att min jul hade varit riktigt bra, att jag hade hittat någon som jag gillade och ville spendera min tid med? Varför var det alltid något i mitt liv som tvunget skulle göra allting till en enda röra?

Jag hörde dörren till mitt rum öppnas, en tyngd som la sig över den högra sidan på min säng och en hand som la sig på min rygg.

"Hur är det lillan?"

Liams röst var mjuk och varm, och fick mig nästan att rysa.

"Det är alltid något i mitt liv som ska förstöra min glädje och göra det besvärligt" suckade jag.

Jag kände tårar bränna på insidan av ögonlocken och jag svalde hårt för att inte låta dem rinna.

"Men du, vad är det nu som har hänt?"

Liams ömma röst åkte in som doften av en lök i ögonen och tårarna började rinna ner för mina kinder.

"Jasmine har varit annorlunda enda sen jag och Tyler var ärliga om vårat förhållande. Hon stöttar inte vårat förhållande alls, och det är precis som att hon är helt emot det. Jag orkar inte med henne, för hon förstör all min glädje jag hade innan" sa jag i ett svep och var sen tvungen att sluta mina meningar för att andas.

Liams hand flyttades från min rygg och han tog tag om mig med båda sina händer för att dra in mig i sin famn.

Vid detta laget hade nästan all min maskara lämnat mina ögonfransar och lagt sig på mina kinder.

"Men om du nu känner så så strunta i henne. Jag vet att hon är din bästa vän, men om du inte gillar sättet hon behandlar dig på grund av ditt förhållande med Tyler så ska du inte ta det. Man ska alltid vara med personer som får en att må bra, okej?" sa Liam och kollade in i mina ögon.

Jag nickade sakta och lutade huvudet mot hans axel.

"Tack för att du är hemma" viskade jag och han drog med handen över mitt hår.

När jag kom till skolan på onsdagen satt Dylan på bänken vid mitt skåp och väntade.

"Hej" sa jag när jag kom fram och han reste sig upp.

"Hej" svarade han och ställde sig lite obekvämt bredvid mig. Vi hade inte riktigt pratat sådär jätte mycket, han var liksom mest med Zack, eller med Tyler. Precis som han kunde läsa mina tankar sa han sen. "Vi har matte nu, och Tyler är inte här så tänkte att vi kanske kunde ha sällskap?"

Jag nickade och log mot honom, och han log osäkert tillbaka. Nackdelen med Dylan var att han var så himla blyg, till och med ibland när han var med Zack. Jag tyckte väldigt synd om honom egentligen. Han och Zack var bästa vänner och de hade varit det sen jag och Jasmine blev bästa vänner. Men sen vi började i samma klass har Zack spenderat den mesta tiden tillsammans med Clarissa och med tiden nästan glömt bort Dylans existens. Det är det som gör mig så himla arg, för så blyg och osäker som Dylan är lämnar man honom inte bara ensam för en tjej man nyss träffat.

Klart man kan ha ett förhållande, men man går ju inte bara och glömmer sin bästavän.

Jag skakade av mig mina negativa tankar och bestämde mig för att ta tag i saken och försöka prata så mycket med Dylan det bara gick.

"Hallå" sa jag högt när jag och Dylan kom hem till mig.

"Hej" hörde jag Liam säga ifrån vardagsrummet.

Vi drog av oss våra jackor och Dylan följde tyst efter mig in till vardagsrummet.

Vi stannade i dörröppningen och kollade på Liam, Zayn, Louis, Niall och Harry som satt i soffan. Tv:n var på, men ljudet var på så låg volym att man knappt hörde den, så jag förstod att de inte hade på den för att kolla, utan för att det såg lite bättre ut.

När vi kom in i rummet tystnade de och alla vände sina blickar mot oss.

Jag såg i ögonvrån hur Dylan tog ett litet steg tillbaka, som att han bara ville springa och gömma sig.

"Vem är din kompis?" frågade Liam och granskade Dylan.

Jag sneglade på Dylan som såg ut som att han inte ville vara där över huvudtaget.

"Liam, Dylan" svarade jag och Dylan kollade upp lite.

"Dylan, de andra" fortsatte jag sen och Dylan kollade på resten av killarna som satt i soffan. Han lyfte handen lite som i en hälsning och ena mungipan drogs lite uppåt, för att sen åka tillbaka ner på en sekund.

Jag kände inte för att plåga honom mer, utan visade honom in i köket. Vi tog något litet att äta och gick sen upp för trappan till mitt rum. Jag satte på lite musik på låg nivå så att det inte skulle vara så tyst.

Efter bara en stunds prat kom Dylan verkligen ur sitt skal mer. Han och jag hade aldrig pratat så mycket, och jag visste verkligen inte att han var så rolig. Jag tänkte på det Liam hade sagt kvällen innan. Man ska alltid vara med personer som får en att må bra.

Dylan fick mig att må bra, och det kändes bra att han öppnade sig mer för mig, han gav mig ett nytt sätt att se på människor.

Söndag, 18.35 

Ljudet av min ringsignal ekade i mitt rum, och jag tog upp den och svarade utan att kolla vem det var.

"Hannah"

"Hej honey, vad gör du?"

Mitt ansikte lyste upp i ett brett leende när jag hörde att det var Tyler.

"Pluggar, vad gör du då?"

"Nehe, inte så mycket"

Precis i samma stund han avslutat sin mening ropade min mamma på mig från nedervåningen.

Jag fortsatte prata med Tyler på vägen ner för trappan, men stannade tvärt när jag kom till sista trappsteget.

Jag lägger på och springer fram till killen som står i hallen vid dörren med min mamma.

Jag slängede mig i hans armar och kramade om honom hårt.

"Jag har saknat dig" sa jag och tog tag i hans huvud och tryckte hans läppar mot mina. När vi drog bort oss från varandra log han mot mig.

"Jag har saknat dig med" skrattade Tyler och jag log ännu bredare.

"Bra överraskning?" frågade han och jag nickade. 

"Jag trodde inte du skulle komma hem förrän på tisdag?" 

"En del i överraskningen" skrattade han igen och jag kramade om honom en gång till. 

16 Januari, måndag

09.45
Jag och Jasmine gick och satte oss bredvid Tyler och Dylan som satt vid ett bord i uppehållsrummet. 

"Är det bara jag eller känns det som att Clar och Zack är lite, jag vet inte, för mycket?" frågade Dylan och nickade med huvudet bort mot en av bänkarna längre bort i hallen. 

Jag och Jasmine vände på oss och granskade Zack och Clarissa som satt tätt intill varandra, höll varandra i händerna, log mot varandra, och pussade varandra på läpparna då och då. 

"Nej, absolut inte bara du" svarade jag sen snabbt och vände på mig igen. 

"Hur var eran helg då?" frågade Tyler och jag och Jasmine log mot varandra. 

"Jätte bra, eran då?" svarade Jasmine och kollade på killarna. 

"Bra" svarade båda. 

"Shit, börjar inte våran historia nu?" frågade Jasmine sen stressat och kollade på Dylan som kollade klockan och sen stressat reste sig. 

"Jo" 

Med ett kort och stressigt hej då skyndade sig båda ifrån bordet och lämnade mig och Tyler ensamma. 

"Så hur känns det att ha Liam hemma igen då?" frågade han och jag log. 

"Jätte roligt" svarade jag och han nickade med ett leende. 

Plötsligt kom Zack fram till oss och ställde sig bredvid mig med ett leende på läpparna. 

"Jag och Clarissa har blivit oficiella nu" sa han med ett ännu bredare leende. 

Innan vi hann svara gick han därifrån igen och jag och Tyler kollade förvånat på varandra innan vi brast ut i skratt. 

"Som att de inte varit det ett tag nu" sa Tyler och jag skrattade mer. 

Vi reste oss upp och började gå bort mot kemisalen. 

"Du" började jag och kollade mot Tyler. "Hänger du med mig hem efter skolan?" frågade jag och han log mot mig. 

"Gärna" svarade han glatt och vi fortsatte gå. 

När jag kom hem var det ingen hemma, men det satt en lapp på kylskåpet.

"Hej lillan!

 Mamma och pappa jobbar sent idag, så du vet.

 Jag sover inte hemma idag, ska repa med killarna till

  sent och det är för långt att köra på kvällen.

  Ring mig om det är något, älskar dig - Liam"

Jag slängde lappen och öppnade kylskåpet för att se om vi hade något att äta. 

Jag och Tyler satt inne på mitt rum och pratade om allt och ingenting, och där hade vi suttit i nästan två timmar.

Klockan var dock bara fyra.

Det blev tyst för en stund och vi bara satt och kollade på varandra.

Det var ingen pinsam tystnad, men inte direkt bekväm heller.

"Hannah, jag.." började han men tystnade igen.

"Vad är det?"

"Jag bara.. eller, det var ingenting" sa han och jag såg att han svalde en suck.

Det var helt uppenbart vad det var han ville säga.

Jag vet inte riktigt vad det var som for i mig, jag och Tyler hade varit kompisar sen vi var åtta. Men kanske var det det allting handlade om. Att vi kände varandra, utan-och innan, rädslor, fobier, känslor, starka sidor, hemligheter. Det kanske var det som gjorde det hela så uppenbart. Eller så var det bara att jag hoppades. Jag hoppades verkligen att han menade det jag trodde.

Mina händer tog tag om hans kinder och mina läppar pressades mot hans.

Det var precis så som alla beskrev det, gnistorna fanns där, precis överallt i hela kroppen.
Vi slutade inte förrän vi båda var tvugna att andas.

Med en blick av förtjusning och obehag kollade Tyler på mig och jag log mot honom.

"Hur, eller.. jag menar.."

"Tyst med dig" avbröt jag och drog in honom i en till kyss.

Någonting inom mig hade aldrig någonsin kännt såhär förr, men samtidigt kände jag, någonstans där inne, att jag hela tiden hade vetat att vi hade något. Det var något som klickade mellan oss från första dagen vi träffades, som kompisar eller mer, vi passade med varandra.

När jag vaknade på Tisdagen var jag så glad att jag knappt orkade gå upp ur sängen.

Jag förstod inte riktigt hur den senaste veckan hade kunnat vara så bra, hur allting bara hade gått precis åt mitt håll, och hur allting bara fortsatte bli bättre.

En riktigt bra jul, Liam kom hem, jag träffade one direction igen, hade världens bästa helg, och nu Tyler.

Mitt liv kunde knappt vara sant, det kändes verkligen som i en film, en chick flick.

Jag reste mig upp och gick fram till min garderob.

Jag drog på mig ett par byxor, en stor stickad tröja och ett par skor.

Jag sminkade mig och plattade till mitt hår lite snabbt, för att sen ta min väska och gå ner.

I skolan var jag och Tyler så diskreta som möjligt.

Vi hade kommit överens att vi skulle ta det lugnt, se vart allting ledde, innan vi berättade för någon att vi dejtade.

Vi gjorde ju inte ens det än, vi visste inte riktigt hur allting var än. Men vi båda hade känslor för varandra.

Det var något mer mellan oss än bara vänner, men samtidigt var det inte bara en massa kärlek mellan oss. 

Vi båda var nervösa, osäkra, rädda. Rädda för vad den andra tyckte, och kanske var det bara jag som såg det, kanske förstod han inte riktigt att jag kände exakt likadant. 

För det gjorde jag, och jag gillade honom verkligen, av hela mitt hjärta. 

"Hallå" sa jag högt och stängde ytterdörren efter mig.

Jag drog av mig min jacka, hänge upp väskan och gick in i köket.

Jag tog en drickyoghurt, för att sen gå ut från köket och in i vardagsrummet.

Jag kollade i soffan och såg Niall, Liam och Harry sitta där.

Det var verkligen något som gjorde mig glad.

Killarna var inte bara med varandra på turnéer och när de repade, de tog faktiskt sin tid att åka till varandra och bara hänga med varandra, även fast de alla bodde på helt olika ställen.

Precis som jag skulle hälsa på dem ringde min mobil.
Först suckade jag, för att sen brista ut i ett leende när jag såg att det var Tyler.

"Hej" sa jag glatt och utdraget.

"Hej Han, vad gör du?"

"Nehe, kom precis hem" svarade jag och lutade mig mot väggen, för att sen ta en klunk av min drickyoghurt.

"Aha, tänkte bara fråga om jag kan komma till dig sen? mamma hämtar upp mig från min hockeyträning vid fem, och då ska min bror spela fotboll, och jag orkar inte ta bussen hem, så om jag kanske kunde vara hos dig till halv sju något?" frågade han osäkert och jag skrattade.

"Klart du kan, bara att komma"

Jag log och väntade på svar.

"Vad bra, men vi ses sen då"

"Puss, hej"

Jag la på och gick och satte mig i soffan.

"Vem var det?" frågade Liam och jag kollade upp på honom.

"Ingen"

Han flinade lite. 

"Klart det var någon, vem var det?" 

"Tyler" svarade jag sen och han skrattade. 

"Vem är det, din pojkvän?" frågade Niall och jag kände hur mina kinder brände.

"Nej" svarade jag och kollade ner i mitt knä.

"Varför rodnar du så mycket då?" frågade Harry med ett flin.

"Gör jag ju inte"

"Jo, du är helt röd i ansiktet" sa Liam med ett skratt.

Jag reste mig, suckade högt och gick frustrerat ut från rummet. Äldre bröder sög verkligen ibland. 

Jag gick upp för trappan till mitt rum. 

Jag visste inte riktigt varför, men jag stod länge och kollade mig i spegeln för att vara säker på att jag såg bra ut. 

En stund senare reste jag mig upp och började gå ner.

Halvvägs ner för trappan knackade det på dörren.

Jag skyndade mig ner för att jag skulle hinna öppna innan Liam gjorde det, men när jag kom ner till golvet var han redan framme vid dörren med handen på handtaget.

"Hej Tyler" sa Liam. "Kom in" 

Tyler tog ett steg in och stängde dörren efter mig.

När Liam gick förbi mig formade han sina läppar som att han skulle pussa någon, och flinade sen mot mig med höjda ögonbryn.

Jag puttade honom på axeln och gick sen fram till Tyler som höll på att dra av sig jackan.