Fredag, 17 Februari

"Vad gör vi ikväll?" frågade Tyler när vi var på väg till busshållplatsen.

"Det är ingen hemma hos mig, så vi kanske kan köpa lite godis, beställa hämtmat och kolla på någon film?" svarade jag och han log mot mig.

"Det tycker jag låter bra"

Han tog min hand och vi satte oss ner på bänken.

"Vad vill du ha, kinamat eller pizza?" frågade Tyler och jag övervägde det lite.

"Jag vet inte riktigt, vad vill du ha?"

"Jag tror att jag är lite mer sugen på kinamat idag, eller vad tycker du?" 

Jag nickade instämmande, och vi log mot varandra. 

"Jaha, en månad idag då" sa Tyler och la en arm runt mig. Jag log belåtet och lutade mitt huvud mot hans axel. 

"Ja, kan knappt tro det, denna månaden har gått riktigt fort" svarade jag och log mot honom.

Han log tillbaka och tryckte sina läppar mjukt mot mina. I det ögonblicken när jag tänkte för mig själv hur bra det jag och Tyler hade var, kunde jag inte bry mig mindre om vad Jasmine tyckte.

Måndag, 20 februari

07.30
När alarmet på min mobil ringde var jag seg med att komma ur sängen. Jag drog mig upp på benen och gick fram till min garderob.

Jag tog på mig ett par byxor, en stor tröja, ett par skor, och gick fram till min spegel.

Jag sminkade mig och satte upp mitt hår, för att sen ta med min väska ner och gå in i köket för att äta frukost.

"Godmorgon hjärtat" sa mamma och tog en klunk av sitt kaffe.

"Godmorgon" svarade jag och tog fram ett glas att hälla upp juice i.

"Hej" sa jag till Dylan som satt vid mitt skåp och väntade.

"Hej" svarade han med ett leende och reste sig upp. Jag tog ut mina matte böcker och stängde sen skåpet.

Vi började gå, och satte oss sen vid en bänk i uppehållsrummet.

Jag vände blicken och kollade längre bort i hallen, och mina ögonbryn höjdes av vad jag såg.

Jasmine stod med en tjej, jag tror de hade samhällskunskap tillsammans. Jag hade för mig att hon hette Whitney eller något, men jag var inte helt säker.

Jag kollade förvånat mot henne, och jag kände plötsligt att jag inte mådde så bra.

Jag vet att hon fick mig att må dåligt över mitt och Tylers förhållande, och hon fick mig att må dåligt över huvudtaget, men hon var ändå min bästa vän. Vi skulle kunna prata om sånt, kunna säga vad det är vi känner och diskutera om saken, men det enda hon gjorde var att ignorera mig, som att det var jag som hade gjort något fel.

"Han?"

Dylan viftade med handen framför mitt ansikte och vände sig sen om för att se vad det var jag kollade på. Han vände sen tillbaka huvudet mot mig och gav mig en medlidsam blick.

"Har det hänt någonting?" frågade han och jag skakade på huvudet med ett snett leende.

"Nej, det är lugnt" sa jag bara och han nickade. "Jag kommer snart vänta här" fortsatte jag sen och han nickade lite. 

Jag gick bort till toaletterna och gick in på tjejernas. 

Jag gick in i ett utav båsen och lutade mig mot dörren när jag låst den. Vad höll hon på med? Hur gammal var hon egentligen? 

Det var jag som skulle göra så mot henne, visa henne att jag klarar mig så mycket bättre utan henne, och att jag inte bryr mig om vad hon säger. Varför mådde jag så dåligt över det? 

Jag suckade och kände tårarna bränna på insidan av ögonlocken. Jag slöt ögonen och svalde hårt för att stoppa dem från att rinna.

Precis som jag skulle vända mig om och låsa upp dörren hörde jag dörren in öppnas och Jasmines röst.

"Nej, men jag fattar inte hur dem kan vara tillsammans, de har känt varandra typ hela livet, de passar bara inte med varandra. Och jag fattar inte hur Tyler kunde välja att vara med henne, visst ser hon bra ut och så, men hennes personlighet ligger på en riktigt låg nivå" 

Jag tog ett steg tillbaka och tryckte handen mot min egen mun. 

Jag hörde Whitney säga något instämmande och höll nästan andan.

Vad fan höll hon på med? Jag trodde vi var bästavänner, jag hade helt fel om henne. 

"Man förstår ju att hon utnyttjar sin bror för att han är känd, hon hade ju inte varit så populär om det inte varit för honom. Hon bryrs sig knappt om honom, det slår jag vad om"

Med de orden tonade rösterna bort och dörren till toaletterna stängdes.

Jag satte mig ner på toalettlocket och tårarna gled sakta ner för mina kinder.

Hur kunde hon säga så om mig? hon visste mycket väl att om jag hade kunnat hade jag inte valt att Liam var känd, jag hade mycket hellre haft en bror hemma hela tiden som jag kunde träffa alltid, och som jag inte bara såg några gånger per år när han inte åker världen runt. Men det var Liams dröm, och om han blev glad över det kom det alltid först. Visst, jag klagade inte, det var ju väldigt coolt att ha honom som bror, det erkände jag. 

Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, för att sen resa mig upp och gå ut från båset. 

Jag kollade mig i spegeln, torkade bort tårarna och täckte över det som försvunnit med lite smink. Jag gick sen försiktigt ut, och kollade noga så att inte Jasmine var i närheten, och gick sen och satte mig på bänken vid Dylan och Tyler som kommit medan jag var borta.

"Men du hur mår du?" frågade Dykan och kollade oroligt på mig.

Jag ryckte lite på huvudet och försökte le mot honom.

"Jag mår bra" ljög jag, men suckade sen och skakade på huvudet. "Nej, jag vet inte, jag känner mig inte så bra" 

"Du kanske ska åka hem och vila lite, du ser verkligen inte pigg ut" sa Tyler och jag nickade. 

När jag kom hem drog jag på mig ett par mjukisbyxor och en tröja och slängde mig på sängen.

Klockan, var bara nio, och det var inte någon som kom hem än på ett tag.

Jag suckade, reste mig upp och gick ner för trappan. Jag gjorde lite te och satte mig sen i soffan och slog på tv:n.

Tv:n var egentligen bara på för att jag skulle ha något att fokusera på, men jag var inte ett dugg intresserad av vad som var på.

Mina tankar bara flög iväg, till allting, om hur Liam skulle åka iväg igen över sommaren, över att Jasmine var helt annorlunda, till vad hon hade sagt om mig och allting som hänt den senaste tiden. Mitt te hade hunnit bli kallt innan jag tog min första klunk utav det. 

Det kändes så otroligt overkligt. Vad var det som hade hänt med Jasmine egentigen. Jag trodde verkligen inte att hon skulle göra något sånt. Jag trodde verkligen inte det om henne, jag trodde hon var en bättre person, hon brukade ju vara det.

Jag visste att det egentligen inte var jag som förlorade något, det var hon som förlorade mig. Men hon skulle ändå föreställa mina bästa vän.

Min sorg förvandlades plötsligt till ilska, och jag kände för att skrika.

Hur kunde hon göra så? Jag trodde hon var bättre än det, jag trodde hon var en äkta vän. Vem var hon som får mig att må såhär dåligt? Hon hade ingen som helst rätt till det. Plötsligt reste jag mig upp, gick ut i hallen, drog på mig min jacka och mina skor och smällde igen dörren efter mig när jag gick ut.

När jag kom tillbaka en timma senare kändes det som att jag var helt tom, och det var inte bara för att jag var hungrig och hade gått runt de tio närmsta kvarteren. Det kändes som att en stor bit utav mig hade försvunnit. Jag kunde inte riktigt säga om jag mådde så himla dåligt över det heller, jag menar, hon fick mig att må dåligt, och allting skulle ju bli så mycket bättre om jag fick bort henne från mina känslor och tankar. Jag hade ändå Dylan och Tyler, och såklart Clarissa och Zack även fast de nästan var som fastklistrade tillsammans.

Jag drog mig upp till mitt rum och la mig i sängen inlindad i mitt täcke. Hur kunde en person få mig att må så dåligt? 

Hur kunde en person få mig att på så dåligt när det fanns flera personer som fick mig att må bra?

Jag kände mig trött och ville ingenting annat än att sova, men jag kunde inte somna.

Tre timmar senare när Liam kom hem hade jag inte rört mig över huvudtaget.

Jag hörde en lätt knackning på dörren och lätta steg fram till sängen.

"Hej lillan, hur mår du?" frågade Liam, och jag svarade inte. Jag lättade på en suck och skakade på huvudet.

Han satte sig på sängkanten och drog ena handen över min rygg.

"Hannah, hur mår du?" frågade han igen och jag skakade på huvdet och ryckte lite lätt på axlarna.

En hand kände sig fram runt täcket och la sig på min panna.
"Men gumman, du är ju skitvarm"

Han tog tag i mitt huvud och vände det mot sig, och han suckade.

"Du är helt blek, hur känner du dig?"

"Inte så bra" svarade jag sen hest. Efter att inte ha pratat någonting på fem timmar kändes det som att jag inte riktigt var säker på hur man pratade.

"Vill du ha någonting, är du hungrig?" frågade han oroligt, men jag skakade bara på huvudet.

"Har du ätit någonting?"

Jag skakade på huvudet återigen och han suckade oroligt.

Han reste sig upp och lämnade rummet, bara för att komma tillbaka tjugo minuter senare med något att äta och kallt vatten.

"Du kommer inte bli bättre om du inte får i dig näring" sa han när jag bara stirrat på maten i nästan tio minuter.

Jag bara kollade på honom, och tog sen några tuggor för Liams skull.

Jag måste ha somnat en stund efter det, för jag vaknade av att jag kände en hand smeka min kind.

Jag öppnade sakta ögonen och kollade på mamma. Hon satt på sängkanten och Liam och pappa stod bredvid. 

"Hur mår du?" frågade hon. 

Jag öppnade munnen från att svara, men det enda som kom ut var hosta. Hon skakade sakta på huvudet och vände sig mot pappa. 

"Du får ringa och avbeställa resan, vi kan inte lämna henne när hon mår såhär" 

Direkt efter mamma avslutat sin mening var jag påväg att säga något, men fortfarande kom bara hosta ut. 

Liam kollade på mig, och kollade sen på mamma. 

"Nej, ni kan inte avboka den. Åk ni, jag tar hand om henne under tiden tills hon blir frisk" protesterade han och mammas blick vandrade mellan mig och Liam.

"Men jag kan inte lämna henne såhär, hon har minst 39 graders feber, och det ser bara ut och bli sämre" sa hon och gav mig en orolig blick. Jag suckade vilket resulterade i mer hosta. Jag blev så himla frustrerad. Mamma och pappa var tvugna att åka, de hade väntat på det här jätte länge, och jag hatade att de pratade om mig som att jag inte vore där. 

"Jo, vi klarar oss. Jag kom hit för att spendera tid med min familj, speciellt med Hannah, och om det är såhär det är så ska jag göra det så då" 

Mamma kollade på honom med ett litet leende, för att sen dra blicken över pappa och till mig.

"Är du säker på att du klarar dig?" frågade hon och jag nickade med ett leende.

Hon pussade mig på kinden och reste sig sen upp.

"Då får vi väl packa klart då" sa hon och kollade mot pappa, för att sen gå ut från rummet.

Pappa kom fram och pussade mig på pannan.

"Är du verkligen riktigt säkert att ni klarar er ensamma?" sa han och gick sen även han ut från rummet.

"Vi klarar oss, och säg till om du vill ha något, vad som helst, så fixar jag det" sa Liam och drog baksidan av fingrarna över min kind.

Jag nickade och några sekunder senare var jag ensam i mitt rum.

Jag hade ingen aning om hur mycket klockan var, eller hur länge jag hade sovit.

Min blick vändes till klockan på nattduksbordet, 20.30

Jag vände tillbaka huvudet och kollade upp i taket. Då var det bara sex och en halv timme kvar tills mamma och pappa skulle åka.

01.30

"Okej, är det säkert att ni klarar er ensamma?" frågade mamma en sista gång och både jag och Liam nickade.

"Ja, mamma, sluta oroa dig" sa Liam och mamma suckade.

"Men hon är ju så sjuk, och ni är bara barn"

Liam skakade lite på huvudet och pussade mamma på kinden.

"Vi klarar oss, och vi har ju massa släktingar i närheten som skulle kunna komma om något hände"

Mamma nickade och log sen mot oss.

"Var försiktiga nu, och ring så fort det är någonting, vi kanske är i spanien, men det är bara ett telefonsamtal bort" sa hon och jag och Liam nickade.

Vi alla kramades nästan tusen gånger innan mamma och pappa hade gått ut och vi låst dörren efter dem.

Liam följde mig upp till mitt rum och drog på mig täcket när jag lagt mig ner.

Han la sig sen bredvid mig, och drog in mig i sin famn.

Jag lutade huvudet hon hans nacke och blundade sakta.