Jag la mig ner på klippan, slöt ögonen och drog in den friska luften.

Jag skulle verkligen ta tiden jag hade till att sitta där så länge jag bara kunde.

Det var den bästa platsen på jorden.

Jag kunde andas och bara ta det lugnt till ljudet av vågorna som våldsamt slog mot klipporna.

Här kunde jag slappna av och inte tänka på någonting för ett tag.

Det var hit jag alltid gick när jag ville komma bort.

Ingen visste att jag var här, och det var nog ingen annan som hittat detta stället och brukade gå dit som en vardagssak.

Det var det härligaste, att kunna vara ensam utan en massa komplikationer. 

Det var mitt liv det, en stor enda röra av komplikationer. 

Jag la nycklarna på bänken och gick in i köket. 

Jag dammsög snabbt, diskade och städade lite innan jag sen gjorde lite makaroner och korv till middag.

Jag åt lugnt och kollade på de rinnande vattendropparna på fönstret.

Jag suckade lite och la ifrån mig gaffeln.

Allting var bara en stor röra.

Jag ställde mig längst ut på klippan och lät min blick vandra längs det mörkgrå vattnet.

Jag slöt ögonen och stod kvar på exakt samma plats.

Toppen av mina fötter var över kanten, en hård vindpust och jag skulle falla.

Det skulle vara skönt, komma bort härifrån. 

Jag öppnade ögonen igen och tog ett steg tillbaka.

Det skulle vara skönt att komma härifrån, men det skulle inte bli idag.

Jag gick till kanten av klippan och började klättra nedåt.

Nere på marken gick jag längs med strandkanten tills klippan tog slut och grönt högt gräs började växa fram.

Jag la mig i det dyngsura gräset och bara lät mig sjunka längre och längre ner.

Jag visste att om någon gick förbi skulle de inte ha en aning om att jag var där.

Jag hade ingenting att vara rädd för, det var aldrig någon här.

Alla vägar hit var igen vuxna och det fanns inte en enda människa som skulle välja denna sjön istället för alla andra stränder, förutom jag.

Jag gick tillbaka hemåt när klockan började närma sig ett.

Det var April, men det hade varit något som helst bra väder än.

Det dåliga vädret hade inte hjälpt till att göra det ljusare ute längre.

Det hade börjat bli mörkt redan någon gång vid nio.

På vägen hem regnade det.

Kalla små droppar, med så mycket känsla.

Jag var genomvåt och man skulle kunna tro att jag hade hoppat i vattnet.

Vägen hem kändes jobbigare och längre än vanligt, och jag ville bara ge upp.

Sätta mig ner och bara gråta.

När jag låste dörren till lägenheten bakom mig var min kropp så tung att det kändes som att jag inte skulle orka bära mig själv.

Med svaga ben gick jag upp för trappan och in på toaletten.

Jag drog av mig mina kläder och hängde upp dem innan jag sen tog duschmunstycket och satte mig ner i badkaret.

Jag fyllde inte badkaret med vatten.

Jag bara tryckte upp benen mot min kropp och riktade duschmunstycket mot mig.

Det varma vattnet brände mot kroppen, men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag satt tyst och stilla, rörde inte en muskel.

Det enda som hördes var vattnet som sprutades mot mig.

Jag lät min kropp sjunka ner lite och lutade huvudet mot kanten av badkaret.

Jag slöt ögonen och kände en tår rinna ner för min kalla kind.

'Jag lovar'

Den lilla flickan kollar hoppfullt på hennes mamma som ler mot henne.

Leendet ser riktigt oäkta ut och man kan se att hon döljer något bakom det,

men den lilla flickan litar på henne, hon är ju trots allt hennes mamma.

Hon litar på vartenda ord hon säger.
Kvinnan lutar sig fram och lyfter upp henne, trycker henne varsamt in i sin famn, 

låter flickan tro på henne.

'Jag lovar att jag kommer tillbaka och hämtar dig' säger kvinnan och ler.

'Då ska vi ha det livet som vi önskat oss'

Med de orden stänger kvinnan ytterdörren bakom sig och med ett klickande ljud är dörren låst.

Flickans ögon är fulla med tårar och kinderna är röda, men hon ler.

Hon ler, för hon är säker på att hennes mamma kommer tillbaka.

Det har hon ju lovat.

Jag vaknade med ett ryck och satte mig snabbt upp i sängen.

Jag andades våldsamt och tog tag i täcket och höll i det hårt.

Mina knogar blev vita och jag kunde till och med känna naglarna genom det tjocka täcket.

Jag lugnade ner mig och suckade, för att sen resa mig upp och gå ut från mitt rum till badrummet.

Jag sköjde ansiktet med kallt vatten och kollade mig sen i spegeln.

Jag skakade på huvudet och gick till mitt rum.

Jag drog på mig ett par mörka, slitna jeans, ett vitt linne, en svart cardigan och samma gamla slitna skor.

Klockan var bara nio.

Jag hade suttit i badkaret hur länge som helst kvällen innan.

Jag minns att när jag lagt mig i sängen var klockan halv fyra.

Men jag somnade inte på någon bra stund, det tog kanske någon timmer eller två.

Jag tog min mobil, gick ner för trappan och låste lägenhetsdörren efter mig när jag gick.

Jag gick med blicken fäst mot skyltfönstrena eller ner i marken för att slippa bli igen känd.

Vad gjorde jag här egentligen?

Vem som helst kunde vara här.

Jag suckade och kollade ner mot marken.
Jag stannar ett ögonblick för att ta upp mobilen och kolla klockan, men känner att jag får en knuff i ryggen och mobilen flyger ur min hand.

Jag kunde knappt röra mig, jag bara kollade chokerat på mobilen som låg på marken. 

'Förlåt, jag är jätte ledsen, verkligen' hörde jag någon säga bakom mig. 

Jag ryckte till lite, omedveten om att personen fortfarande var kvar, och vände mig sen snabbt om.

Framför mig stod en blond kille.

Han hade blåa ögon och var någon decimeter längre än mig, skulle säga att han kanske var mellan två-fyra år äldre än mig.

Han såg faktiskt väldigt bra ut, riktigt bra ut.

Han var söt och hade inte det utseendet som alla andra har.

Det var något speciellt med honom, men jag kunde inte sätta fingret på vad.

Hon log lite snett mot mig medan han granskade mig långsamt med blicken.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag stod fastfrusen i marken, helt chokerad.

Varför pratade han med mig?

Jag var inte van vid det alls.

Det var aldrig någon förutom pappa och lärare som pratade med mig, om det inte var för att säga ett skämt om mina kläder eller mitt hår.

'Förlåt, igen, jag är verkligen jätte ledsen' fortsatte han sen, men jag svarade inte.

Jag böjde mig sakta ner och tog upp mobilen.

Mitt hjärta hoppade till lite när jag såg sprickan som blivit i skärmen.

Killens leende försvann och han kollade förskräckt mot min mobil.

'Det är lungt' svarade jag sen sakta och vände mig om för att gå.

Jag hann inte ta mer än ett par steg innan jag hörde killen igen.

'Vänta!'

Han tog tag i min arm och jag bet ihop av smärtan från blåmärket han precis lagt handen på.

Jag vände mig om för att han skulle släppa taget.

'Jag kan betala det, det var mitt fel' sa han och jag skakade snabbt på huvudet.

'Nej, gör inte det, det behövs verkligen inte'

Egentligen ville jag ingeting annat än att fixa den, pappa skulle ha ihjäl mig om han såg den.

Men jag ville verkligen inte att han skulle betala, absolut inte.

Killen kollade på mig med en menande blick.

'Jag är seriös, jag menar det verkligen, det var mitt fel att den gick sönder och du ska inte behöva betala det'

'Det är gulligt av dig, men tack ändå' svarade jag och vände mig om igen. 

Jag ryckte till lite när hans hand trycktes emot blåmärket pappa gjort igen. 

'Förlåt, gjorde jag dig illa?' frågade han och jag skakade snabbt på huvudet. 

'Nej då, det är gulligt av dig att du bryr dig om min telefon, men jag klarar mig, det är lugnt' svarade jag och killen skakade snabbt på huvudet. 

'Det är inte alls lugnt, det var mitt fel och då ska jag rätta till det också' 

Jag svalde en suck inom mig och han försökte sig på ett leende igen. 

'Snälla, kom, vi kan väl ta en liten promenad och prata om det?' frågade han och nickade lite med huvudet åt det håll han gått åt.

Jag bet mig i läppen.

Jag vet att det inte var vanligt att folk var med mig, och han skulle säker inte vilja vara med mig mer om ett tag.

Jag vet också att pappa skulle döda mig om han fick reda på att jag träffade någon, speciellt en kille.

Men pappa var inte där och jag kunde lika gärna ta denna chansen nu, innan han ändrar sig.

Jag tog några snabba steg mot honom och vi började gå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Fredag, 17 Februari "Vad gör vi ikväll?" frågade Tyler när vi var på väg till busshållplatsen. "Det är ingen hemma hos mig, så vi kanske kan köpa lite godis, beställa hämtmat och kolla på någon film?" svarade jag och han log mot mig. "De...

  Jag och Tyler gick upp till mitt rum och stängde dörren. Vi satt en stund och pratade om skolan och om allting som hade med den att göra, men tillslut blev det tyst för ett tag, innan han sen öppnade munnen för att säga någonting.  "Hannah, ja...

  16 Januari, måndag 09.45 Jag och Jasmine gick och satte oss bredvid Tyler och Dylan som satt vid ett bord i uppehållsrummet.  "Är det bara jag eller känns det som att Clar och Zack är lite, jag vet inte, för mycket?" frågade Dylan och nick...

  Jag och Jasmine gick fram och ställde oss bredvid Zack och Clarissa som stod vid sina skåp och tog sina grejer. Bara några minuter senare kom Dylan och Tyler och ställde sig bredvid oss. "Så, vill ni hitta på något?" frågade Clarissa och kol...

    9 Januari Måndag 15.45 Hannahs perspektiv "Nej, jag menar det, hade Liam varit hemma hade detta varit den bästa julen någonsin" sa jag och Jasmine suckade. "Det säger du varje år!" utbrast hon med ett skratt och jag suckade. "Gör jag...