Jag måste medge att jag hade världens bästa kompisar.

Aldrig att jag var med dem och inte var glad.

Jag kollade runt på killarna som sprang runt och fjantade sig på det gröna gräset.

Men sen finns det ju alltid några minnen som förstör allting.

Det var här jag, Adrian och Chelsea alltid brukade vara förut.

Det här var som vårat ställe.

Jag ville bara börja gråta.

Jag vände mig om, bort från killarna, och granskade den gröna ängen, träden, bänken, allting. 

Jag önskade bara att allting skulle bli som förut, jag vill inte att dem ska gå runt och hata mig.

Jag är verkligen säker på att dem pratar om hur mycket båda hatar mig.

Jag känner mig hemsk, det är mitt fel att det är som det är.

'Gina, hur är det?'

Jakes ord lät bara som mumlanden.

Gråten trängde upp i halsen.

Jag svalde hårt flera gånger för att tårarna inte skulle rinna.

Jag vände mig om mot killarna igen, deras oroliga blickar mötte mig.

'Jag mår bra, det är okej' sa jag och de bara kollade på mig.

'Vi går och äter något' föreslog Markus och alla höll med.

Jag tog en tugga av min pizza som att jag aldrig ätit förut.

Pizzan finns iallafall alltid där för mig.

Den är mycket bättre än människor.

Jag suckade och la ifrån mig pizzan.

'Kommer snart' sa jag och försökte komma ihåg vart Jasons badrum låg. 

När jag kom in låste jag dörren och tog fram min mobil. 

Jag slog in Chelseas nummer och ringde, men fick inget svar. 

Jag suckade tyst och skrev ett meddelande istället. 

'Snälla Chelsea, kan du inte höra av dig? 

Det var inte meningen att det skulle bli som det blev, jag ville inte det här...

Jag är lika sårad som du är, kan du inte bara förstå det?

Snälla, hör av dig!'

Jag suckade och la ifrån mig mobilen för att gå ut till killarna igen.

Jag åt inte mer utav min pizza, den såg bara så motbjudande ut.

'Gina, hur är det med dig?' frågade Markus när jag bara suttit och stirrat på pizzan ett tag.

'Det är bra, pefekt' svarade jag sakta utan att dra blicken från pizzan.

'Gina, du ska inte skylla det som hänt på dig, det är verkligen inte ditt fel!' sa Markus och jag kollade på honom.

'Inte mitt fel? det är bara mitt fel' sa jag och han skakade på huvudet.

'Du är inte den enda som är ansvarig för vad som hänt, det är lika mycket Chelseas och Adrians fel, om inte mer' sa han och jag skakade på huvudet samtidigt som jag kollade ner i pizzan igen. 

'Jag förstörde allt..' sa jag tyst och suckade.

Efter en stund hade jag och Markus bestämt oss för att gå hem till mig.

Det kändes skönt, jag kunde inte prata med någon så som jag kunde prata med Markus, förutom Chelsea.

Men det var inte på samma sätt.

Markus lyssnade verkligen och förstod på ett helt annat sätt än Chelsea.

'Gina, du kan inte gå runt och skylla allting på dig, du kunde inte hjälpa något utav det, och egentligen har varken Chelsea eller Adrian rätt att vara sura på dig, det borde vara tvärtom' sa Markus och kollade allvarligt på mig.

'Men nu är det inte tvärtom och jag vet inte vad jag ska ta mig till..' fick jag fram som en viskning, jag ville fortsätta men jag fick inte fram några ord, det var helt tomt. 

Jag vaknade utav att min mobil ringde. 

'Hallå?' svarade jag, men det lät mest som ett mumlande. 

'Vakna nu, du ska till skolan idag!' sa Jake på andra sidan luren och jag suckade lite.

'Hur mycket är klockan?' sa jag trött och kollade på Markus som fortfarande sov i min soffa.

'Sju' sa han och jag suckade högt.

'Jag orkar inte' sa jag och la mig under täcket.

'Jo, gå upp nu!' var det sista han sa innan han la på.

'Vem var det?' sa Markus som nu vaknat och stod bredvid min säng.

'Jake..' sa jag och suckade.

'Vad sa han?'

'Att jag skulle gå upp' svarade jag och Markus drog av mig täcket.

'Precis, gå upp nu' sa han och gick sen ut från mitt rum.

Jag suckade och gick sen in på toaletten för att fixa mig.

Jag sminkade mig, plattade håret och tog på mig en vit t-shirt med ett svart kors på, ett par jeans och ett par vita converse.

Jag gick sen ner för trappan och in i köket.

Halv åtta bara, vi börjar inte förrän om en och en halv timme. 

Jag suckade och gick till Markus i vardagsrummet.

Det kändes verkligen konstigt att Adrian och Chelsea inte var i skolan.

Jag och Markus var inte de enda som skolka.

Dem var nog minst lika rädda att jag skulle vara i skolan som jag var rädd för att dem skulle vara där.

Jag fattar egentligen inte hur det kunde bli såhär..

Adrian är sur på mig för att jag inte gillade honom och Chelsea är sur på mig för att hon inte tror på att det var han som kysste mig och inte tvärtom.

Jag ville inte att det skulle bli såhär, jag kunde inte hjälpa att Adrian gillade mig och att Chelsea gillade honom.

Det var inte mitt fel, det finns ingen som kan göra något åt det. Man bestämmer inte över sina känslor direkt.

Det känns fel att dem inte pratar med mig, det var ju inte bara mitt fel, eller var det?

Jag kunde ju inte hjälpa att det som hände hände, jag kunde inte bestämma det.

'Gina, kommer du?' sa Markus och avbröt mina tankar.

Jag ryckte till, nickade och stängde mitt skåp för att sen gå efter dem.

'Vem ska vi till?' frågade Jake och kollade på oss.

'Vi kan väl gå till mig' sa jag och ryckte på axlarna.

'Gå och hämta godiset' sa Markus och jag suckade uppgivet medan jag reste mig upp.

Jag hann inte komma in i köket innan min telefon ringde.

'Hallå?'

'Hej gumman, hur är det?' sa mamma i andra änden.

'Hej mamma, jo allting är bra, hur är det själv?'

'Det är jätte bra, jag har inte haft tid att ringa på ett tag, jag har haft så mycket'

'Det har inte gjort så mycket' svarade jag.

En stunds tystnad spred sig mellan oss.

'Hur går det i skolan?'

'Det går bra'

Det knackade på dörren så jag gick dit för att öppna.

'Är du säker på det? du har inte struntat i den va? du har gjort dina läxor, allt är som det ska?'

'Mamma, jag mår bra, allting är bra...' sa jag men tystnade när jag såg vem som stod i dörröppningen. 'Mamma, jag får ringa tillbaks' 

Jag kollade stumt på Chelsea som svalde hårt och kollade ner i marken. 

'Jag vet inte vad jag ska säga' sa hon tyst, nästan ohörbart.

Hon kollade upp på mig med lika tårfyllda ögon som mig och när våra blickar möttes gjorde även vi det i en kram.

'Du behöver inte säga något' viskade jag till henne och blundade hårt.

'Jag fattar inte hur jag kunde göra så, det var hur fel som helst, jag är så ledsen' sa Chelsea och kramade om mig hårdare.

Tårarna vällde upp i mina ögon och jag log lite.

'Chelsea, jag älskar dig'

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Fredag, 17 Februari "Vad gör vi ikväll?" frågade Tyler när vi var på väg till busshållplatsen. "Det är ingen hemma hos mig, så vi kanske kan köpa lite godis, beställa hämtmat och kolla på någon film?" svarade jag och han log mot mig. "De...

  Jag och Tyler gick upp till mitt rum och stängde dörren. Vi satt en stund och pratade om skolan och om allting som hade med den att göra, men tillslut blev det tyst för ett tag, innan han sen öppnade munnen för att säga någonting.  "Hannah, ja...

  16 Januari, måndag 09.45 Jag och Jasmine gick och satte oss bredvid Tyler och Dylan som satt vid ett bord i uppehållsrummet.  "Är det bara jag eller känns det som att Clar och Zack är lite, jag vet inte, för mycket?" frågade Dylan och nick...

  Jag och Jasmine gick fram och ställde oss bredvid Zack och Clarissa som stod vid sina skåp och tog sina grejer. Bara några minuter senare kom Dylan och Tyler och ställde sig bredvid oss. "Så, vill ni hitta på något?" frågade Clarissa och kol...

    9 Januari Måndag 15.45 Hannahs perspektiv "Nej, jag menar det, hade Liam varit hemma hade detta varit den bästa julen någonsin" sa jag och Jasmine suckade. "Det säger du varje år!" utbrast hon med ett skratt och jag suckade. "Gör jag...