Jag måste medge att jag hade världens bästa kompisar.

Aldrig att jag var med dem och inte var glad.

Jag kollade runt på killarna som sprang runt och fjantade sig på det gröna gräset.

Men sen finns det ju alltid några minnen som förstör allting.

Det var här jag, Adrian och Chelsea alltid brukade vara förut.

Det här var som vårat ställe.

Jag ville bara börja gråta.

Jag vände mig om, bort från killarna, och granskade den gröna ängen, träden, bänken, allting. 

Jag önskade bara att allting skulle bli som förut, jag vill inte att dem ska gå runt och hata mig.

Jag är verkligen säker på att dem pratar om hur mycket båda hatar mig.

Jag känner mig hemsk, det är mitt fel att det är som det är.

'Gina, hur är det?'

Jakes ord lät bara som mumlanden.

Gråten trängde upp i halsen.

Jag svalde hårt flera gånger för att tårarna inte skulle rinna.

Jag vände mig om mot killarna igen, deras oroliga blickar mötte mig.

'Jag mår bra, det är okej' sa jag och de bara kollade på mig.

'Vi går och äter något' föreslog Markus och alla höll med.

Jag tog en tugga av min pizza som att jag aldrig ätit förut.

Pizzan finns iallafall alltid där för mig.

Den är mycket bättre än människor.

Jag suckade och la ifrån mig pizzan.

'Kommer snart' sa jag och försökte komma ihåg vart Jasons badrum låg. 

När jag kom in låste jag dörren och tog fram min mobil. 

Jag slog in Chelseas nummer och ringde, men fick inget svar. 

Jag suckade tyst och skrev ett meddelande istället. 

'Snälla Chelsea, kan du inte höra av dig? 

Det var inte meningen att det skulle bli som det blev, jag ville inte det här...

Jag är lika sårad som du är, kan du inte bara förstå det?

Snälla, hör av dig!'

Jag suckade och la ifrån mig mobilen för att gå ut till killarna igen.

Jag åt inte mer utav min pizza, den såg bara så motbjudande ut.

'Gina, hur är det med dig?' frågade Markus när jag bara suttit och stirrat på pizzan ett tag.

'Det är bra, pefekt' svarade jag sakta utan att dra blicken från pizzan.

'Gina, du ska inte skylla det som hänt på dig, det är verkligen inte ditt fel!' sa Markus och jag kollade på honom.

'Inte mitt fel? det är bara mitt fel' sa jag och han skakade på huvudet.

'Du är inte den enda som är ansvarig för vad som hänt, det är lika mycket Chelseas och Adrians fel, om inte mer' sa han och jag skakade på huvudet samtidigt som jag kollade ner i pizzan igen. 

'Jag förstörde allt..' sa jag tyst och suckade.

Efter en stund hade jag och Markus bestämt oss för att gå hem till mig.

Det kändes skönt, jag kunde inte prata med någon så som jag kunde prata med Markus, förutom Chelsea.

Men det var inte på samma sätt.

Markus lyssnade verkligen och förstod på ett helt annat sätt än Chelsea.

'Gina, du kan inte gå runt och skylla allting på dig, du kunde inte hjälpa något utav det, och egentligen har varken Chelsea eller Adrian rätt att vara sura på dig, det borde vara tvärtom' sa Markus och kollade allvarligt på mig.

'Men nu är det inte tvärtom och jag vet inte vad jag ska ta mig till..' fick jag fram som en viskning, jag ville fortsätta men jag fick inte fram några ord, det var helt tomt. 

Jag vaknade utav att min mobil ringde. 

'Hallå?' svarade jag, men det lät mest som ett mumlande. 

'Vakna nu, du ska till skolan idag!' sa Jake på andra sidan luren och jag suckade lite.

'Hur mycket är klockan?' sa jag trött och kollade på Markus som fortfarande sov i min soffa.

'Sju' sa han och jag suckade högt.

'Jag orkar inte' sa jag och la mig under täcket.

'Jo, gå upp nu!' var det sista han sa innan han la på.

'Vem var det?' sa Markus som nu vaknat och stod bredvid min säng.

'Jake..' sa jag och suckade.

'Vad sa han?'

'Att jag skulle gå upp' svarade jag och Markus drog av mig täcket.

'Precis, gå upp nu' sa han och gick sen ut från mitt rum.

Jag suckade och gick sen in på toaletten för att fixa mig.

Jag sminkade mig, plattade håret och tog på mig en vit t-shirt med ett svart kors på, ett par jeans och ett par vita converse.

Jag gick sen ner för trappan och in i köket.

Halv åtta bara, vi börjar inte förrän om en och en halv timme. 

Jag suckade och gick till Markus i vardagsrummet.

Det kändes verkligen konstigt att Adrian och Chelsea inte var i skolan.

Jag och Markus var inte de enda som skolka.

Dem var nog minst lika rädda att jag skulle vara i skolan som jag var rädd för att dem skulle vara där.

Jag fattar egentligen inte hur det kunde bli såhär..

Adrian är sur på mig för att jag inte gillade honom och Chelsea är sur på mig för att hon inte tror på att det var han som kysste mig och inte tvärtom.

Jag ville inte att det skulle bli såhär, jag kunde inte hjälpa att Adrian gillade mig och att Chelsea gillade honom.

Det var inte mitt fel, det finns ingen som kan göra något åt det. Man bestämmer inte över sina känslor direkt.

Det känns fel att dem inte pratar med mig, det var ju inte bara mitt fel, eller var det?

Jag kunde ju inte hjälpa att det som hände hände, jag kunde inte bestämma det.

'Gina, kommer du?' sa Markus och avbröt mina tankar.

Jag ryckte till, nickade och stängde mitt skåp för att sen gå efter dem.

'Vem ska vi till?' frågade Jake och kollade på oss.

'Vi kan väl gå till mig' sa jag och ryckte på axlarna.

'Gå och hämta godiset' sa Markus och jag suckade uppgivet medan jag reste mig upp.

Jag hann inte komma in i köket innan min telefon ringde.

'Hallå?'

'Hej gumman, hur är det?' sa mamma i andra änden.

'Hej mamma, jo allting är bra, hur är det själv?'

'Det är jätte bra, jag har inte haft tid att ringa på ett tag, jag har haft så mycket'

'Det har inte gjort så mycket' svarade jag.

En stunds tystnad spred sig mellan oss.

'Hur går det i skolan?'

'Det går bra'

Det knackade på dörren så jag gick dit för att öppna.

'Är du säker på det? du har inte struntat i den va? du har gjort dina läxor, allt är som det ska?'

'Mamma, jag mår bra, allting är bra...' sa jag men tystnade när jag såg vem som stod i dörröppningen. 'Mamma, jag får ringa tillbaks' 

Jag kollade stumt på Chelsea som svalde hårt och kollade ner i marken. 

'Jag vet inte vad jag ska säga' sa hon tyst, nästan ohörbart.

Hon kollade upp på mig med lika tårfyllda ögon som mig och när våra blickar möttes gjorde även vi det i en kram.

'Du behöver inte säga något' viskade jag till henne och blundade hårt.

'Jag fattar inte hur jag kunde göra så, det var hur fel som helst, jag är så ledsen' sa Chelsea och kramade om mig hårdare.

Tårarna vällde upp i mina ögon och jag log lite.

'Chelsea, jag älskar dig'

Det känns hemskt att Chelsea verkligen tror att jag skulle hålla på med killarna hon gillar, jag är inte sån. 

Jag skulle inte göra något för att såra Chelsea, och det vet hon. 

Jag suckade och slängde mig på sängen.

Men Adrian kan inte gilla mig, det funkar inte. 

Jag gillar honom också, men det är inte på det sättet. 

Varken jag eller Chelsea kan tvinga Adrian att gilla henne, men jag kan inte heller tvinga mig själv att gilla honom. 

Hur ska man göra för att det inte ska bli fel? 

Jag ville inte såra någon av dem, men det slutade med att jag sårade båda. 

Vad ska jag ta mig till? 

Jag tog upp mobilen och slog in Adrians nummer.

Han svarade inte..

Det var inte meningen att såra någon, varför ska det alltid bli fel?

Jag slog istället in Chelseas nummer, men hon svarade inte heller. Kom bara till röstbrevlådan. 

'Hej, det är jag. Förlåt, för allt. Kan du ringa mig?' sa jag snabbt och la sen på. 

Jag skrev snabbt in ett meddelande till Adrian.

"Hej, är du sur på mig?

Förlåt!

Kan du ringa mig, snälla!"

Jag suckade, medveten om att ingen utav dem skulle ringa.

Jag gick ner till köket och kollade på klockan. 20.38

Jag suckade och gick in i vardagsrummet.

Jag slog på tv:n och drog en filt över mig.

När jag vaknade stod tv:n fortfarande på.

Jag stängde av den och gick raka vägen upp till mitt rum.

Jag kollade telefonen, men såklart ingenting.

Jag slog in Adrians nummer igen.

Bara telefonsvarare.

'Hej, jag är jätte ledsen, snälla kan du ringa mig när du hör detta'

Jag la på och slog istället in Chelseas nummer.

Telefonsvarare där med.

'Hej Chels, kan du snälla höra av dig? ring mig när du hör detta, snälla'

Jag slängde mobilen på sängen i ren frustration och suckade högt.

Vad håller jag på med?

Det enda min mobil har gjort idag är att pipa, men ingenting från varken Adrian eller Chelsea.

Nu orkar jag inte ens kolla mobilen längre, alla sms och alla samtal är bara från antingen Markus, Jason, Jake, eller någon annan. Alla ringer och sms:ar förutom Chelsea och Adrian.

Jag vill inte detta mer, jag ville ju aldrig såra någon.

Jag blundade hårt och lät sen alla tårar rinna.

Jag vill bara att allting ska vara bra.

Jag tog upp mobilen och slog in Adrians hemnummer.

'Hallå?' svarade hans mamma.

'Hej Kristina, det är Gina, är Adrian hemma?' sa jag och hon tystnade lite.

'Nej tyvärr, han är ute just nu'

'Okej, kan du hälsa honom att jag ringt?'

'Det kan jag göra, du får ha det så bra'

'Tack detsamma' sa jag och la sen på.

Jag tog upp mobilen och slog in Adrians mobilnummer för att sen ringa honom.

De gick signaler så han hade på sin mobil.
Han svarade inte så jag kom fram till röstbrevlådan.

'Snälla Adrian, jag vet att du är där, ring mig, snälla' sa jag snabbt och blundade sen hårt. 'Snälla..' sa jag medan en ensam tår rann ner för min kind. Jag la snabbt på och slog min hand i bordet.

Jag slog in Chelseas nummer och inte heller hon svarade.

Jag lämnade inget meddelande utan ringde bara hem till henne istället.
'Hallå' svarade hennes storebror.

'Är Chelsea där?' frågade jag snabbt.

'Nej, hon är inte hemma just nu, jag hälsar att du har ringt' sa han och jag suckade.

'Tack' svarade jag bara och la på.
Jag är säker på att dem är någonstans tillsammans och pratar om hur dålig vän jag är.

Jag suckade och ville bara försvinna där ifrån.

Hur kunde allting bli så fel på bara en dag?

Jag ville inget hellre än att allting skulle reda ut sig.

Precis då ringde det, men det var varken Chelsea eller Adrian.

'Ja' sa jag och suckade.

'Vad gör du? alla undrar vart du är. Du svarar inte på sms eller samtal, hur är det?' sa Markus och jag suckade återigen.

'Jag vill inte prata om det, okej? jag har varken lust att träffa någon eller prata med någon just nu..' sa jag och la mig ner på min säng.

'Gina, jag gillar inte att du mår såhär. Jag finns alltid om det är något, det vet du' sa han och tvingade fram ett snett leende.

'Jag vet, men det är ingenting jag har lust att prata om nu' sa jag och Markus suckade oroligt.

'Okej, men lova att ringa om det är någonting'

'Jag lovar' svarade jag och en tår rann ner för min kind. 'Jag älskar dig'

'Älskar dig med, hej då' sa han.

Det kändes skönt att det iallafall fanns en som inte hatade mig.

Markus har alltid varit en riktigt bra vän, han väljer aldrig sida, han finns alltid för alla.

Han är underbar.

'Gina' sa någon och knackade på dörren till mitt rum.

Jag suckade högt och la en kudde över mitt huvud.
'Ska du ligga här och sova hela dagen?' frågade Markus och drog undan kudden.

'Det är planen, ja' sa jag bara och kollade surt på honom.

'Du kan inte hålla på att skita i skolan så mycket som du gör' protesterade han och jag suckade.

'Bara låt mig vara ifred' sa jag och drog tecket över huvudet.

'Gina, du kan inte skolka såhär mycket, det funkar inte' sa han strängt och jag suckade.

'Jag känner inte alls för att gå till skolan idag, så om du bara låter mig vara ifred och låter mig göra det jag känner för så vorde det bra'

'Jag tänker inte låta dig förstöra dina chanser, du går upp nu och går till skolan'

Jag stönade riktigt högt och kollade på honom.

'Hur kom du in?' frågade jag sen och han ryckte lätt på axlarna.

'Nycklar?' sa han sen och jag tänkte efter.

'Har du en nyckel hit?'

'Nej, men du hade glömt dina nycklar hemma hos Jake' sa han och jag nickade.

'Kom nu' sa han och jag suckade.

'Jag väljer nog att inte göra det' sa jag och det var nu hans tur att sucka.

'Det finns inget val här' envisades han och jag reste mig upp och gick ut i hallen och ner för trappan till köket.

Jag hällde upp ett glas juice och vände mig sen om för att kolla på Markus.

'Det blir ingen skola för mig idag, okej?' sa jag och han suckade samtidigt som han tog av sig sin jacka.

'Då blir det ingenting för mig heller'

'Har någon nämnt hur grymt jobbig du är?' frågade jag och han ryckte lite på axlarna.

'Det händer ibland' sa han och log sen lite. Han kramade om mig och jag log lite också.

'Var Chelsea och Adrian i skolan idag?' frågade jag och Markus skakade på huvudet. 

'Någon hemma' sa någon plötsligt från hallen och in kom Jake, Jason och Kevin.

'Vart har du varit hela dagen?' frågade Kevin och jag ryckte på axlarna.

'Hemma' svarade jag bara.

'Och vart har du varit?' frågade Jake och kollade på Markus.

'Här' svarade han och Jake skakade på huvudet.

Det var verkligen inte första gången jag skolkade, och det var inte första gången som Markus skolkade med mig.

'Ni är helt otroliga, vet ni det?' sa Jake och kollade på oss.

Om man kollade på oss alla i vårat "gäng", vi som brukade hänga, skulle man inte kunna tro att det var jag och Markus som brukade skolka.

'Hänger ni med ut?' frågade Jake sen och jag ryckte på axlarna.

'Ut?' frågade jag och kollade på honom.

'Bara ut lite, käkar eller något?'

'Visst, ska bara fixa mig' svarade jag och reste mig sen för att gå upp till mitt rum.

Jag kollade mig i spegeln.

Jag drog av mig mina pyjamasbyxor och linnet och tog på mig ett svart linne och ett par jeansshorts.

Jag gick in på toaletten och sminkade mig och gick sen ner till killarna.

'Klar?' frågade Kevin och jag nickade.

'Kom då' fortsatte Jason och vi gick.